Plastavfall kan brytas ned till nanopartiklar i havet

Forskning Forskning från Lunds universitet visar att plastavfall kan brytas ned till nanopartiklar. Studien är gjord i laboratorium men ska efterlikna förhållandena i havet. Samma forskare har tidigare visat att zooplankton och fiskar kan påverkas av nanopartiklar.

Plastavfall kan brytas ned till nanopartiklar i havet
Shutterstock

Att plast inte bryts ned är ett välkänt och stort problem. Men faktum är att även plast påverkas av omgivningen och delas upp i mindre och mindre bitar. Nu har forskare vid Lunds universitet gjort labtester som visar att plasten till och med kan komma ned i storlekar som ligger på nanoskalan.

Plasten mixades som en del i studien.
Plasten mixades som en del i studien. Plasten mixades som en del i studien.

I studien undersöktes två plastprodukter, som utsattes för mekanisk nedbrytning på ett sätt som ska likna det som sker i havet. Forskarna körde helt enkelt plasten i en mixer.

– Vi testade två olika polystyrenprodukter: kaffelock och isoleringsfrigolit, säger Tommy Cedervall, kemiforskare vid Lunds universitet.

Nanopartiklar av materialet studerat tidigare

Den minsta partikeln som uppstod vid försöken mätte 125 nanometer.

Polystyren är samma material som användes vid en brittisk studie som publicerades i november förra året. Studien är utförd av forskare vid universitetet i Plymouth i samarbete med andra forskare, och i studien användes nanopartiklar av plast i två storlekar: 250 och 24 nanometer. Partiklarna var märkta med radioaktivitet och det gick därför att följa deras väg i försöksdjuren, stora kammusslor.

Mindre nanopartiklar spred sig mer

Studien visade att de större nanopartiklarna höll sig i kammusslornas inälvor medan de mindre återfanns i hela musslan. När musslorna åter fick rent vatten att leva i försvann den mesta plasten snabbt ur dem. Dock kunde forskarna hitta nanopartiklar av den minsta storleken så sent som 48 dagar efter att musslorna fått rent vatten.

Studien visade alltså att nanopartiklar av plast kan färdas in i kroppen på vattenlevande djur. Även Tommy Cedervall har studerat nanopartiklar i vattenlevande organismer, och kunnat se effekter på zooplankton och fiskar. Däremot vill han inte uttala sig om eventuella risker.

Fler källor till nanopartiklar finns

– Att jämföra och bedöma risker med olika partiklar ligger utanför mitt område. Men det finns andra partiklar i nanostorlek som kommer ut i vattenmiljöer. Två sådana är gummi från bildäck och metallegeringar från vinterdubbdäck. Vi har varit med i ett större projekt där vi tittat på effekten av samma partiklar som i dubbarna och sett en viss effekt på zooplankton, säger han.

Kunskap saknas

Än så länge vet man ganska lite om hur mycket nanoplast som kan finnas i naturen.

– Vad jag vet finns det bara en artikel där man samlat nanoplaster i Atlanten, men det finns säkert många som arbetar på det, säger Tommy Cedervall.

Studien i Lund säger inget om hur lång tid nedbrytningen av plast tar i havet.

Läs mer: Sänkt hastighet ska minska mikroplaster i havet

Den brittiska studien är publicerad i Environmental Science and Technology och finns att läsa här

Rapporten om studien av nedbrytning av polystyren finns att läsa här.

Rapporten om beteenderubbningar hos fiskar som ätit zooplankton med nanopartiklar finns att läsa här.

Vårt nyhetsbrev

De viktigaste nyheterna direkt i mejlen. Helt kostnadsfritt!
Jag godkänner att Miljö & Utveckling sparar mina uppgifter