Om jag inte får flyga skriker jag!

Gästkrönika Min pappa hade resebyrå när jag var liten. Min mamma ritade kartor på kommunens fastighetskontor. Att inte bli intresserad av geografi och andra länder var i stort sett omöjligt, skriver Sara Ekenstedt, hållbarhetskonsult på Esam.

Om jag inte får flyga skriker jag!
Esam

Varje sommar packades jag och mina syskon in i bilen och vi gav oss ut i Sverige. Pappas mål var definitivt att säkerställa att vi hade satt våra fötter i Sveriges alla landskap och att vi kände till de största älvarna, de största tätorterna och de mest kända sevärdheterna.

Dessutom ingick solsemester i utbildningskonceptet, vilket innebar att vi återkommande åkte till Kanarieöarna vintertid.

Inträngda i bilens baksäte föddes, trots en ständig osämja mellan mig och mina syskon, en kärlek till resandet. Det blev livets essens, det som räknades och som man skulle sträva efter för att få aktning och bekräftelse.

”Vilken underbar känsla det är att resa”

Min äldsta syster hann nätt och jämt avsluta gymnasiet innan hon köpte en jorden-runt biljett och gav sig ut på egen hand. Och vi andra följde i hennes spår, som fågelungar som ramlar ur boet och flyger fritt. Och vilken underbar känsla det är att resa. Att få vara fri, träffa människor från andra kulturer, se främmande djur och natur, äta underliga saker, dansa på en strand mitt i natten eller somna i en hängmatta i Amazonas.

Sen ändrades spelplanen. Miljöfrågorna som under 90-talet framför allt handlade om att rädda naturen från försurning eller att källsortera avfall, vilket kändes fullt hanterbart på ett individuellt plan, övergick under 00-talet till att mer och mer handla om klimatet.

Allt ändrades under 2010-talet

Och under 10-talet har den frågan vänts som en spjutspets mot det som jag älskar mest i livet – flygresorna som tar mig ut i friheten. Den spjutspetsen går rakt in i mitt hjärta. Jag vill leva hållbart och göra rätt, men att ta bort resorna till främmande platser ur mitt liv är lite som att avlägsna något av mina inre organ. Hela mitt väsen skriker NEJ, medan hela mitt överjag skriker JA. Jag måste, men vilken sorg det är. Så fruktansvärt sorgligt för jag vet inte vad jag ska ersätta det med. Det blir ett tomrum inom mig som inte går att fylla.

Provade på att hemestra

Den här sommaren packade jag in mig, sonen och hunden i en tågkupé och vi åkte till fjällen. Vi vandrade i dagar, badade i jokkar och solade i fjällsluttningar. Vi bakade bröd i stekpanna och åt det med västerbottenssmör.

Vi såg renar, älgar och lämlar. Vi träffade folk från Slovakien och Holland och Stockholm. Min son var lycklig och jag kände hur en bit av tomrummet slöts. Det finns ju här också, tänkte jag, äventyret finns här också. Och det innehåller alla de där sakerna jag vill ha: konstig mat, nya människor, storslagen natur och främmande djur.

Det är bara lite närmare än Amazonas. Det är ett äventyr utan flygresa. Och kanske kan tomrummet slutas helt en dag, det gäller bara att hitta äventyret lite närmare.

Av: Sara Ekenstedt

Läs mer: Skattebefrielse för fler med egenproducerad el

Vårt nyhetsbrev

De viktigaste nyheterna direkt i mejlen. Helt kostnadsfritt!
Jag godkänner att Miljö & Utveckling sparar mina uppgifter
Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.