Inga produkter i varukorgen.
Hunden Humla nosar upp vägkanterna som gör mest nytta
Biologisk mångfald Alla blommande vägkanter är inte lika värdefulla för humlor. Med ny kunskap om var humlor trivs bäst kan skötseln anpassas för att ge större effekt för den biologiska mångfalden.
Blommande vägkanter kan vara värdefulla för humlor. Men bara för att en vägkant är full av blommor betyder det inte att den är en bra plats för dem. Det visar en ny studie från Lunds universitet, där forskare har undersökt 60 vägkanter i Skåne. Med hjälp av specialtränade hundar har forskarna letat efter humlor och humlebon.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Miljö & Utveckling premium
Läs vidare – starta din prenumeration
- Full tillgång till alla låsta artiklar
- Omvärlds- och beslutsverktyget Dagens M&U
- Magasinet Miljö & Utveckling
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
– För att gynna humlor så görs åtgärder bäst vid vägar som har mindre trafik, säger Sofia Blomqvist, doktorand vid Lunds universitet.
Forskarna räknade både levande och döda humlor längs vägar med olika trafikflöden och kunde se att antalet döda ökade med trafiken. I studien hittade de ungefär lika många levande som döda humlor redan vid 4 000 fordon per dygn. Varför de har dött vet man inte säkert, men en gissning är att de blir påkörda.
Samtidigt hittades få humlebon vid allmänna vägar. De bon som hittades låg framför allt vid privata vägar eller vägar med mycket lite trafik. Sofia Blomqvist säger att forskarna hade väntat sig fler bon.
– Eftersom man ändå ser en del humlor i vägkanter kan man tänka sig att de också bor där. Men sen hittade vi väldigt sällan bon i de vägkanterna ändå.
Trafikverket, som finansierat studien, arbetar med artrika vägkanter där skötseln anpassas för att gynna växter och biologisk mångfald. Främst handlar det om att klippa ned växtligheten senare på säsongen när blommorna har hunnit fröa av sig.
– Målet med den här forskningen är att insatserna ska ske på rätt plats och göra så stor nytta som möjligt, säger Sofia Blomqvist.
Vid hårt trafikerade vägar kan trafiken begränsa nyttan för humlorna. På andra platser kan vägkanterna vara för näringsrika för att kunna bli artrika, eller behöva skötas på ett visst sätt av trafiksäkerhetsskäl.
– Det kommer inte bli artrikt bara för att man klipper mer sällan, säger Sofia Blomqvist.
Hon pekar på att näringsrika vägkanter i stället kan gynna högt gräs, brännässlor och andra kvävegynnade arter. Då får de små ängsväxterna svårt att konkurrera. Poängen är alltså inte att alla vägkanter ska behandlas likadant, utan att rätt vägkant ska få rätt skötsel.
Artrika vägkanter har fått ökad uppmärksamhet i naturvårdsdebatten de senaste åren. De har lyfts fram som en möjlig livsmiljö i arbetet för att nå EU:s mål om 30 procent skyddad natur, och i Sveriges restaureringsplan har vägkanter nämnts som en miljö där naturvärden kan stärkas.
De kan innehålla växter som tidigare var vanligare i ängs- och betesmarker, men som har trängts undan när landskapet förändrats. Samtidigt betonar forskarna att vägkanter inte kan ersätta naturbetesmarker och slåtterängar, utan ska förstås som ett komplement.
Samtidigt har vissa arter av humlor blivit ovanligare, samtidigt som andra blivit mer vanliga. Att en art ersätts av en annan betyder inte att allt fungerar som tidigare. Olika humlearter har olika långa tungor och är anpassade till olika typer av blommor. En del kan nå nektarn i djupa blommor, medan andra främst besöker mer öppna blomformer. Därför kan inte alla humlor ersätta varandra.
– Man tänker lätt att en humla är en humla. Men det är ganska stor skillnad mellan olika arter. De är olika stora, har olika långa tungor och besöker olika blommor, säger hon.
