Analys: 132 punkter för klimatledarskap – men det måste bli konkret snabbt

Vi börjar med det sämsta: Regeringen har inte en aning om huruvida detta räcker för att nå klimatmålen. Takten för utsläppsminskningarna måste ungefär fyrdubblas för att klara 2030- och 2045-målen som sju av riksdagens partier står bakom. Det finns ingen samlad bedömning av om detta är tillräckligt eller inte, och inte heller någon klimatbedömning av de ingående förslagen – med undantag för sådant som beretts och alltså har konkreta utsläppssiffror, som reduktionsplikten för flyget. Givetvis kan man inte i förväg veta precis vad klimateffekten blir, men andra länder och åtskilliga aktörer lyckas ange den i spann – att inte alls ha med storheter är för svagt för en målinriktad klimatpolitik.

Kostnadsbedömning saknas

Att det inte finns någon kostnadsbedömning av åtgärderna är också svagt. Vad kostar minst och mest, hur får vi ”biggest bang for the buck”? En del av förklaringen till att detta saknas är att det som har skarpa kostnader för statskassan hanteras i budgetpropositionen – men att inte alls kunna svara på ”vad kostar det?” är riskabelt om man vill uppnå en fortsatt bred samling för klimatarbetet i politiken.

Synergieffekter beräknas eller beskrivs inte. Klimat behandlas som något helt väsensskilt från till exempel bättre hälsa eller ökad biologisk mångfald. I allmänna termer anges att ledande klimatpolitik kan ge ett framgångsrikt näringsliv och nya exportaffärer, men hur detta bäst sker resoneras inte kring.

Prioritera sådant där vi kan leda

Grönt klimatledarskap konkretiseras inte, trots att Lövin och Baylan lyfter fram visionen i sin debattartikel i DN. En del av förslagen, till exempel elvägar, är sådant där vi fortsatt kan vara absolut ledande, medan andra förslag handlar om att göra sådant våra grann- och konkurrentländer redan gjort. Varför prioriteras inte sådant där vi kan ta en ledande position?

Klimatanpassning saknas helt, trots att det tyvärr måste hanteras eftersom klimatförändringarna tillåts gå så långt. Här känner många kommuner med begränsad budget och stora territorier sig lämnade i sticket, och skulle behöva veta att staten tar ett ökat ansvar. Eftersom dåligt genomförd klimatanpassning kan leda till ökad klimatpåverkan – till exempel mycket betong mot stigande havsnivåer, så vore det extra viktigt att ha med.

Var är försvaret?

Försvarsmakten tycks fortsatt få fribrev i klimatfrågan, trots att klimathotet återkommande identifierats som ett centralt hot och att en omställning från fossilt till förnybart inom militären skulle minska vår sårbarhet vid konflikt med främmande makt.

Så långt det som behöver utvecklas, och som ansvarsfulla oppositionspartier tar tag i. Det som är särskilt bra är minst lika viktigt:

Övergripande ska en klimatanalys göras av alla politiska förslag ”där det är relevant”, såsom redan sker utifrån samhällsekonomi. Vad det konkret innebär återstår att se; det finns förstås en risk att det blir ganska tomma ord eller en väldigt utredning.Att lagstiftning inklusive miljöbalken ska ses över så de är i linje med klimatmålen är avgörande och bör sätta igång skyndsamt, så att framtida prövningar av stora projekt har klimatet med som en självklar utgångspunkt.

Offentlig upphandling lyfts fram

Offentlig upphandling lyfts särskilt fram av Lövin, och med rätt. De står för 1/6 av ekonomin och 1/5 av Sveriges utsläpp. Alltför många upphandlingar från stat, region och kommun går fortfarande ensidigt på lägsta pris utan att väga in klimat – ofta för att man inte vågar eller vet hur.

Konsumtionsbaserade utsläpp ska utredas av Miljömålsberedningen och troligen får vi ett kompletterande, separat mål för allt detta som i dagsläget enbart räknas som produktionslandets utsläpp. Rätt hanterat betyder det att vi äntligen inser och bättre kan hantera det väldiga klimatmässiga fotavtryck vi har i Kina, Indien och andra länder vars bristande klimatarbete vi ibland kritiserar utan att riktigt ha reflekterat över vår del av ansvaret.

Lagstiftning behöver ses över

Kommuner och regioner ska få starkare mandat att styra mot grönare lösningar. Idag kan en kommun inte ens reservera p-platser på sin egen gatumark för bilpooler, sänka p-avgifter för elbilar, införa trängselavgifter eller bestämma var elsparkcyklarna får stå. Detta baseras på urgammal lagstiftning som behöver uppdateras skyndsamt, både för klimatet och för det lokala självstyrets skull.

Transportsektorns åtgärder är huvudsakligen kända, men det är klokt av Lövin att lyfta fram att sjöfarten faktiskt har större klimatpåverkan än flyget och att båda dessa bör få sektorsmål. Att införa miljözoner för hamnar så att omställningen till grönare sjöfart kan skjuta fart är också klokt, liksom att arbetsmaskiner som står för 7 % av Sveriges utsläpp äntligen ska hanteras.

Negativa utsläpp (CCS/BECCS) kommer behövas för att klara klimatmålen på global nivå, och tillsammans med Norge kan Sverige ta en tätposition. Det är värdefullt att vi inser detta, efter att länge ha sett CCS som en slags fribrev för fortsatta utsläpp – vilket det absolut inte får vara.

Propositionen till riksdagen

Nu lämnar regeringen propositionen till Klimatpolitiska rådet och riksdagen. Utredningar tillsätts och arbete sätter fart. Den som cyniskt kommenterar ”det bidde en handfull utredningar” har missat att det är så vi stiftar ändamålsenliga lagar i detta land – går det bara att kombinera med den tidsstress vi har i klimatfrågan så är allt gott.

Men när Isabella Lövin och näringsminister Ibrahim Baylan på DN Debatt berömmer sig själva med att ”Sverige fortsätter nu att ta ledartröjan globalt”, så måste vi förhålla oss skeptiska. Ett viktigt steg har tagits med de 132 punkterna, men kampen om den gröna ledartröjan hårdnar och det minsta som krävs är att vi börjar minska våra utsläpp i den takt som krävs för att nå de svenska klimatmålen.

Nu litar jag på att en ansvarsfull opposition skärper åtgärderna och att ett grönt näringsliv begär mer!

– Mattias Goldmann, Chief Sustainability Officer, Sweco