2019 var ett förlorat år – 2020 måste bli handlingens

Årskrönika Som ett skenande, bultande hjärta. Så snabbt tickar nu klimatklockan; vi har ingen tid att förlora om vi ska begränsa temperaturhöjningarna till de 1.5 grader som med en rimlig grad av säkerhet kan accepteras. Men förlora, slösa och aktivt kasta bort värdefull tid är vad vi gemensamt gjort 2019.

2019 var ett förlorat år – 2020 måste bli handlingens
Mattias Goldmann, hållbarhetschef på Sweco.

2019 blev Greta Thunbergs år. På ett globalt plan är det förstås fantastiskt, men ur ett nationellt perspektiv smärtar det att tvingas erkänna att hennes analys av svensk politik är korrekt.

Inget politiskt parti tar i nuläget klimatfrågorna på tillräckligt allvar eller har något som ens påminner om en systematik för utsläppsminskningar i linje med de mål som sju av åtta riksdagspartier enats om.

Inte heller finns någon tanke om hur vi får ”biggest bang for the buck”– det gröna regeringspartiet gör tvärtom en poäng av hur dyrt det är att klimatsatsa, medan regeringens gröna samarbetsparti använt sitt inflytande till att förhindra en sannolik nödvändig höjd beskattning av fossila bränslen.

Misslyckande för partierna

Det är ett begynnande misslyckande för de styrande partierna, varav de båda regeringspartierna nu haft regeringsmakten i sex år, samtidigt som det är en besvikelse att skåda hur oppositionen inte verkar bry sig stort om den klimatlag som de alla utom SD, står bakom.

Under 2019 har regeringens initiativ Fossilfritt Sverige outtröttligt lyft fram hur mycket som skulle kunna göras bättre på klimatområdet, med en oerhörd uppslutning från näringslivets sida.

Klimatpolitiska rådet har lagt fram systematiska och heltäckande förslag till hur klimatmålen kan nås, som grund för den klimatpolitiska färdplan regeringen presenterade den 17 december, med stöd av samarbetspartierna.

Utredning efter utredning

Här finns mycket bra, men som Lövin själv konstaterade är 2/3 sådant som redan beslutats och huvuddelen av det nya består av utredningar som ska tillsättas eller förutsättningar som ska utrönas, exempelvis för den returplastfabrik som klimatministern själv utnämnde till sin favorit.

Varken klimatnyttan eller kostnaden för förslagen är överhuvudtaget beräknad. Lövin och Baylan berömmer på DN Debatt sig själva med att ta ledartröjan i den internationella klimatkampen, men det görs inte med nya utredningar.

Trött EU-kommission

På EU-nivå har en trött kommission tvingats spela långt in på övertid. Den nya kommer med höjda klimatambitioner, men hyllningskören är överdriven. Ambitionen att vara klimatneutrala 2050 är lika sen som utvecklingslandet Chile och alltför långsamt för att ge unionen den konkurrensfördel som kommissionen söker.

Därtill är målet dåligt förankrat – som vanligt finns det en grupp med lägreambitioner ledd av Kolen, förlåt Polen, som tvingar oss att sätta stora frågetecken för om 2050-målet ens är realistiskt.

Här fick vi än en gång en kommission och medlemsländer som inte bedömde det som tillräckligt angeläget att neutralisera eller köpa ut den som ständigt sätter sig på tvären; så viktigt tycks klimatet trots allt inte vara för den nya kommissionen.

Fiaskoartat COP25

Globalt lägger vi bakom oss ett fiaskoartat COP25 med ett chilenskt ordförandeskap en halv värld hemifrån som inte förmådde stort när utsläppsvärstingarna grävde ner sig i formalialiknande frågor.

När tempot behövde öka, sköts saker på framtiden, när skrivningar behövde skärpas blev de mer urvattnade.

Visst, över 100 länder redovisade mål om nettonoll, men inte ens en tredjedel av de 20 största ekonomierna har levererat någon form av skärpta utsläppsåtaganden.

På väg mot tre graders temperaturhöjning

UNEP tvingas konstatera att vi nu är på väg mot drygt tre graders temperaturhöjning, och då utgår de ändå från att varenda land lever upp till alla sina klimatlöften.

Sker inte det, så blir temperaturhöjningen ännu högre, snabbare och existenshotande. Då kickar de irreversibla processerna in med full kraft; då har homo sapiens förstört sitt enda hem.

Höjdpunkter hos näringslivet

Visst fanns det höjdpunkter för klimatet under 2019. Särskilt på näringslivssidan där alltfler storföretag gör som Ikea och förbinder sig till 100 procent förnybart, inklusive leverantörsleden, som Sweco som sätter klart tuffare klimatmål än länderna de verkar i, som Skanska som ska vara klimatneutrala i hela värdekedjan.

Det fanns också städer, regioner, öar som gick före och som faktiskt menade allvar med de klimatnödlägen som på så många andra håll utropades närmast som pr-trick.

Men för en god demokrat som tror på politikens förmåga och betydelse, och allra särskilt en som röstat på något av de partier som nu har statsmakten, får igenom sina budgetar och kan skriva de regleringsbrev de vill, var 2019 annus horibilis för klimatet.

Kanske behövde vi ett fiaskoår?

Ett år där vi alla såg effekterna av ett snabbt ändrat klimat, med våldsamma bränder från Alaska till Australien, där Victoriafallen hotar att torka ut och Bangladesh att hamna under vatten.

Allt detta i kombination med en politik som förbättrade fernissan, duttade och puttrade på. Nu fattar alla att 2020 måste vara Klimataktionsåret.

Jag ser minst fem skäl till att det mer än lovligt halvtomma klimatglaset 2019 fylls till brädden 2020:

1. Pengarna. De gröna obligationerna slår nya rekord, pensionsfonderna ser det som mindre risk att investera i förnybart än i fossilt, investeringsbanker med EIB i spetsen slår fast att det inte alls går att låna pengar till sådant som inte är förnybart.

Näringslivet ser också en bättre och mer långsiktig affär i att leverera vad som är hållbart än det som snart måste överges.

2. Domstolarna. Mycket talar för att Exxon Mobile fälls i processen mot New York, där oljebolaget anklagas för att ha hanterat aktieägarnas kapital oansvarigt genom att under många år känna till att förbränning av fossila bränslen orsakar växthuseffekten, men inte agerat på det.

I så fall väntar en störtflod av rättegångar mot energibolag, och redan nu är det världen över i domstolarna och med ekonomiska skadeståndsanspråk som en stor del av klimatkampen vinns.

3. Luftföroreningarna. Luften är nu så oacceptabelt dålig i så många av världens storstäder att en snabb omställning bort från kolkraft för energi och oljebaserade drivmedel för transporter är helt nödvändig.

Klimatnyttan var för global för att trigga detta, luften är tillräckligt lokal.

4. Konkurrenskraften. Nu vinner sol och vind i större delen av världen anbuden om att leverera billigast ny el, och börjar rentav konkurrera ut befintlig kolkraft.

I USA har Trump gjort vad han kunnat för att försvara kolet, men inte ens världens mäktigaste man kan förhindra den rekordsnabba omställning till förnybart som nu klarar även en match i uppförsbacke.

5. Folket. När OPEC utmålar Greta Thunberg till en huvudfiende har något stort hänt, när inrikesflygandet plötsligt snabbt minskar har något brett och folkligt börjat.

Räkna med att betydligt mer kommer och det snabbt; de folkliga protesterna mot orättvisor i Santiago, Bagdad, Beirut, Paris och runt om i världen får allt tydligare en klimatdimension och i val efter val runt om i världen avgör klimatfrågan vem som vinner och vem som förlorar.

Det finns ingen systematik i vem som tar klimatledarskap. Men det finns en kamp där alltfler länder inser värdet av att vara bland de första i en omställning alla ska igenom.

2019 vilade sig många i form, däribland Sverige. Nu måste hela världen öka takten, särskilt Sverige om vi ska vara relevanta för framtiden och kunna se oss själva i spegeln med respekt.

Ut, ut förlorade 2019, in med klimathandlingens 2020!

Av: Mattias Goldmann, Chief Sustainability Officer, Sweco

Vårt nyhetsbrev

De viktigaste nyheterna direkt i mejlen. Helt kostnadsfritt!
Skickar begäran
Jag godkänner att Miljö & Utveckling sparar mina uppgifter
Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.