Halvtid på COP betyder inte halvvägs

KRÖNIKA Första veckan har gått på klimatmötet i Madrid. Det betyder aldrig att förhandlingarna kommit halvvägs, utan i bästa fall att läget inte är mer låst, och att några frågor faktiskt kunnat lösas av de tekniska förhandlarna innan ministrarna nu kommer till COP. Har vi nått dit? Knappt, men vi börjar hitta en väg framåt, skriver Mattias Goldmann.

Halvtid på COP betyder inte halvvägs
Inledningen på COP25. Foto: UNClimateChange
Mattias Goldmann. Foto: Fores

Fakta

Krönika

Detta är opinionsmaterial. De åsikter som framförs är skribentens egna.

Först det positiva. Vissa saker har lösts på COP; en rapport om klimatanpassning inom Parisavtalet är i princip klar, likaså om de fattigaste ländernas (LDC:s) särskilda roll, samt om nationella klimatanpassningsplaner. Hur Parisavtalet ska hantera frågor om gender och klimat är nära att lösas.

Men flera frågor jag trodde skulle vara klara har fastnat. En gäller det som blev fjolårets stora, oväntade bråk – hur COP ska hantera rapporter de beställt från särskilda FN-organ. I fjol vägrade bland annat Saudiarabien att ”välkomna” IPCC:s 1,5-gradersrapport och bland andra Isabella Lövin fick kämpa hårt för att hitta ord alla kunde acceptera. Det visade sig inte leda till en metodik för framtiden. Nya rapporter från IPCC och WMO har lett till samma oenighet och samma behov av medling – med en tillhörande frustration: Det finns viktigare saker att använda värdefull förhandlingstid till!

Gör jobbet, ministrar!

Nu lämnar de tekniska grupperna sina slutrapporter till COP-ordförandeskapet och från tisdag kommer ministrar från världen över för att ta över ledningen för respektive lands förhandlingar. Chile försöker få andra än miljöministrarna som brukar komma; finansministrar, energiministrar och forskningsministrar. Det är första gången det formellt testas och det är en fin tanke att klimatfrågan behöver mainstreamas. Men framgången är inte enorm; de allra flesta av länderna skickar fortsatt sina miljöministrar.

Tisdag och onsdag är det high level segment. Här ska tempen höjas med alltifrån kända musiker till ministrarna från länderna, i Sveriges fall Isabella Lövin. Här hoppas många av oss på nya och skärpta åtaganden från framför allt de stora utsläppsländerna, både i form av skärpta klimatmål och ny klimatfinansering.

Det chilenska ordförandeskapet har ökat trycket i frågan, genom att utlova att de tidigt 2020 presenterar skärpta klimatmål. Det har också Storbritannien gjort, och dessa två länder är nyckelaktörer eftersom det är det nuvarande respektive det kommande COP-ordförandelandet. Formellt ska alla länder skärpa sina NDC:er (Nationally Determined Contributions, nationella klimatåtaganden) nio månader innan nästa års COP vilket innebär tidig vår 2020, men det kommer knappast att hända.

Internationell klimatfinansiering

I vad mån det dyker upp nya klimatpengar kan denna gång, liksom på så många COP förut, avgöra om vi når i mål i helt andra delar av förhandlingarna. Från år 2020 ska den internationella klimatfinansieringen nå 100 miljarder USD per år. Hit hör FN-organen Gröna Klimatfonden, Anpassningsfonden och LDC-fonden, alla tre med Sverige som en ledande finansiär. Men vad som i övrigt ingår när man ska kunna räkna till 100 är inte fastställt, och därför får man räkna med oenighet om vi är i hamn eller inte.

Topp-fem att hantera

I ett antal frågor står det nu klar att ministrarna har ett tufft jobb framför sig. Topp-fem, som jag ser det:

– Utsläppskrediter

En knäckfråga inom Artikel 6-diskussionerna gäller om länder ska få flytta utsläppskrediter från Kyotoprotokollet till Parisavtalet. De som har stora mängder sådana krediter argumenterar för att de fått dem genom ett aktivt klimatarbete som bör premieras, och att de skaffat sig krediterna med förståelsen att få använda dem. Andra är med viss rätta oroade för att Parisavtalets finansiella mekanism ska flödas av gamla krediter som urholkar värdet av att minska sin klimatpåverkan.

Här finns utrymme för en kompromiss; att man får överföra en viss mängd krediter, att de måste vara rimligt nya, att bara till exempel de fattigaste länderna får överföra krediter, eller att sådana krediter får användas till ett visst årtal. Men att komma överens blir grannlaga.

– Share of proceeds

Särskilt utvecklingsländer driver att en del av intäkterna från den nya finansiella mekanismen bör gå till Anpassningsfonden, ungefär i linje med hur CDM tidigare fungerat, medan andra menar att denna finansiering bör säkras på andra sätt.

– Mätbarhet och redovisning

Ska alla länder mäta effekten i CO2 av vad de gör inom NDC:erna? Vissa menar att det är helt avgörande, medan andra anger att det finns så många olika sätt att agera inom NDC:erna att det blir svårt att sammanställa. Kanske når man här en meny med flera alternativ.

– Gemensam tidsram för NDC:erna

I den första rundan av NDC:er valde några länder att göra klimatplaner för tio år, andra för fem. De som argumenterar för femåriga fokuserar på att varje NDC måste vara mer ambitiös än den förra, så med femåriga åtaganden kan ambitionerna höjas snabbare. De som argumenterar för tio anger att många processer är så långa att fem år blir meningslöst. När COP började fanns fem förslag för hur detta skulle lösas, de är just nu 11…

– Loss and damage (förluster och skador)

De långsamma skeenden skapade av klimatförändringar som kan ge stora, dyra och oåterkalleliga skador. De hanteras i Warszawakonventionen som togs på COP 2013, och nu diskuteras hur detta ska hanteras inom Parisavtalet samt hur denna typ av kostnader ska hanteras; genom GEF, Gröna Klimatfonden eller en särskild nödfond som kan agera snabbt. Ett ”Santiago-nätverk”, som ännu inte har något formellt namn, kan bli en lösning för att driva arbetet framåt.

Kompromissernas klubbslag

Mer övergripande är ju COP25 mötet då Parisavtalets sista kapitel ska antas: Artikel 6 om finansiella mekanismer. I en tidigare text resonerade jag kring vad som händer om man inte lyckas enas om Artikel 6. Men min bedömning nu är att man kommer att hitta kompromisser i form av så allmänna skrivningar att ett klubbslag för Parisavtalets fullbordande kommer att ske på Chiles COP i Madrid, någon gång i helgen. Det är tillräckligt bra för avtalet, men är det tillräckligt bra för klimatet? Det återstår att se.

– Mattias Goldmann, hållbarhetschef på Sweco

Vårt nyhetsbrev

De viktigaste nyheterna direkt i mejlen. Helt kostnadsfritt!
Skickar begäran
Jag godkänner att Miljö & Utveckling sparar mina uppgifter
Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.