Profilen: Hon ska få finanssektorn att ta hållbarhetsrisker på allvar

– Den här tjänsten lät så rolig. Den finansiella sektorn har en otroligt viktig roll i omställningen – även om den inte kommer att lösa omställningen själv.

På Regeringskansliet chefade hon över en grupp som jobbade med avfallslagstiftning och cirkulär ekonomi. Men varför blev det just hållbarhet för Emilia Högquist?

Kanske är det ett försök att rädda världen.

Hon grimaserar generat åt orden, vrider sig i stolen när hon säger dem.

– Men det är nog det som det handlar om, även om det låter lite… Jag vill ju göra gott, säger hon till slut.

Vi ska återkomma till att göra gott – och var den drivkraften kommer ifrån. Allra först om hur hon ser på finanssektorns roll i omställningen.

– Att jobba med hållbar finansmarknad på det här sättet är relativt nytt, det har hänt väldigt mycket på kort tid. 2019 fick vi ett tydligt uppdrag från regeringen att vi ska jobba för att de finansiella företagen ska medverka till hållbar utveckling, säger hon.

Sedan dess har arbetet konkretiserats och blivit mer strukturerat, säger hon.

På finansinspektionen arbetar, utöver Emilia Högquist själv, sex personer på hållbarhetsavdelningen. Men hållbarhetsarbetet ska vara integrerat i hela myndigheten, genom ett hållbarhetsråd som Emilia Högquist leder.

Rådet samlar representanter från myndighetens olika avdelningar och fungerar som ett forum för att säkerställa att hållbarhetsfrågorna inte blir ett sidospår, utan en del av kärnverksamheten. Ambitionen är att hållbarhetsrisker ska hanteras på samma sätt som andra finansiella risker – som kredit- eller marknadsrisker.

Rollen som hållbarhetschef handlar därför mycket om att ”leda och driva på och samordna”, berättar Emilia Högquist.

Hur ser mandatet ut?

– Jag leder arbetet, men jag tror ju mycket på att hållbarhet ska integreras i allt arbete. Jag skulle varken vilja eller kunna bestämma allt själv, utan det är ett gemensamt arbete som sker i nära dialog.

Något som tagit mycket tid under den senaste tiden rör hur försäkringsbolag och banker ska identifiera och hantera hållbarhetsrisker som klimatrisker, tillsammans med andra regelverk från Bryssel som ska implementeras.

– I princip alla våra regelverk är EU-styrda. Och det är väldigt bra eftersom svenska företag jobbar på EU-marknaden eller ännu mer globalt. Så det är väldigt viktigt att det är samma regelverk i hela EU.

En central del i arbetet handlar om transparens och information. Syftet med flera av regelverken är att minska informationsasymmetrier på marknaden – att investerare och konsumenter ska kunna förstå vad deras pengar bidrar till och vilka risker som finns.

Under 2025 har Emilia Högquist bland annat jobbat med en analys av hur fysiska klimatrisker som extremväder kan påverka konsumenters möjlighet att få boendeförsäkring.

– Den här skärningspunkten mellan klimatförändringar, klimatanpassning och den påverkan det kanske kan få på finansiell stabilitet. Den tycker jag är oerhört spännande, säger hon.

Mellan 2008–2013 var Emilia Högquist del av Sveriges delegation under FN:s klimatförhandlingar. Det är bara 13 år sedan dess, men hon ser ett tydligt skifte i vår syn på klimatrisker.

– Det är intressant för att när man pratade om klimatanpassning då pratade man om de här små ö-nationerna som kommer att bli hårt drabbade av klimatförändringar. Men inte om att det var något man skulle behöva fundera så mycket på i Europa och Sverige till exempel. Nu har det förändrats.

”Det kan kännas frustrerande när inte allt handlar om hållbarhet”

För att rensa hjärnan utanför jobbet tränar Emilia Högquist crossfit utomhus, och joggar.

– Jag har kommit på under senare år att jag mår väldigt bra av att träna. Och att det är ett bra sätt att komma ut i naturen, som jag också mår bra av.

Den upptäckten gjorde hon när barnen var små, och gruppträning var enklare att komma iväg på än att ensam ta sig till gymmet. Barnen är nu två tonåringar, men träningen har fortsatt.

– Även om det inte alltid är så trevligt så kan man känna sig extra duktig då när det har varit slaskduggregn och fem plusgrader.

Senare under 2026 kommer Emilia Högquist kunna fira två år på Finansinspektionen.

– Det är ju ingen del av myndigheter eller samhället som kommer att lösa hållbarhetsfrågan själv. Alla måste vara med och bidra. Den pusselbiten som finansiella sektorn är har för mig tidigare varit outforskad men känns väldigt viktig.

Hur har det varit att utforska den pusselbiten?

– Roligt. Jag kommer ju från Regeringskansliet där man har en mer övergripande roll, så att komma till en myndighet med den kompetens, erfarenhet och fokus på en fråga som finns här är jättespännande.

Vad har varit svårt då?

– Att jobba med hållbar utveckling är svårt, just för att det är så stora viktiga frågor. Det kan kännas frustrerande när inte allt handlar om hållbarhet.

– I år har vi också sett en geopolitisk utveckling där fokus har hamnat mycket någon annanstans. I debatten åtminstone, för det pågår väldigt mycket arbete på olika nivåer hos företag, säger Emilia Högquist.

Ungefär ett och ett halvt år har hon jobbat på myndigheten. Så var tror och hoppas hon att vi befinner oss om fem, tio år?

Vill få bukt med greenwashing

Det är sen eftermiddag, mörkt sen länge och just den här dagen har varit mötestung för henne. Trots det svarar hon rappt:

– Reglerna som vi implementerar nu kommer att vara fullintegrerade. Det tar ju ett tag för företag att få allt på plats. Sedan tror och hoppas jag att vi kommer att prata mer om biologisk mångfald och riskerna som ett utarmande av naturresurser innebär för den finansiella sektorn, säger hon.

Dessutom, säger hon, hoppas hon att de sociala hållbarhetsriskerna lyfts upp mer. På Finansinspektionen, liksom på många andra ställen, har klimatet hittills fått mer fokus eftersom det finns tydliga mätetal.

– Vi har sett under det senaste året att social hållbarhet engagerar minst lika mycket som miljö. Konsumenter undrar: ”Var går mina pengar? Vill jag verkligen att de ska gå till branscher eller företag med tveksamma arbetsförhållanden?”

Hon hoppas även att de om tio år fått bukt med greenwashing inom finanssektorn.

– Som konsument ska man kunna lita på att en fond som kallas grön faktiskt är grön, helt enkelt. Jag hoppas att vi kommit längre där, att det är mycket mer självklart.

I tidshorisonten tornar också något mörkare upp sig.

– Jag tror att vi kommer att se ännu tydligare klimatförändringar, med mer extremväder, säger hon men tillägger att hon hoppas att klimatutsläppen minskat till dess.

Vad tror du om de möjligheterna? Hur ser du på våra möjligheter att lösa klimatkrisen?

– Klimatet kommer att förändra sig, det kommer att ske stora förändringar. Så dels handlar det ju om vikten av hur väl vi anpassar våra samhällen och förbereder oss. Men sen så tror jag också att vi har goda chanser till att minska utsläppen genom ny teknik.

– Ibland tas ny teknik fram snabbare än vad vi trott. Men vi måste alla hålla fortsatt fokus på de här frågorna.

Emilia Högquist beskriver sig i grunden som en positiv person, med en ljus syn på världen som genomsyrar alla delar av livet. Samtidigt går det att argumentera för att hållbarhetsområdet genomlider en backlash. USA har under Trump tagit snabba steg bort från tidigare klimatåtaganden och i EU sänks kraven i regelverk efter regelverk.

– Jag tycker det är bättre att fokusera på det som faktiskt pågår i rätt riktning. För fokuserar man på allt som inte är bra så tappar man momentum.

Hon beskriver bland annat omnibus och dess påverkan på CSRD som ett avbräck eller hack i linjen framåt, snarare än ett tecken i tiden.

– Stirrar man sig blind på det som ska regelförenklas så kanske man tappar allt det som ändå sker parallellt, säger hon Men, oavsett hur man ser på förändringarna – har hållbarhetsarbetet tappat styrfart eller inte? – för det med sig svårigheter på Finansinpektionen och för företag de är i kontakt med, berättar hon.

– Det är ju såklart utmanande när det är regler som är så pass nya som rullas tillbaka. Det är otydligt för oss som myndighet, och det är otydligt för företagen som ska följa reglerna.

För näringslivet är långsiktighet nyckeln till lyckade investeringar och strategiska beslut, betonar Emilia Högquist. Sektorn är beroende av långa tidslinjer.

– Politiken styrs ju av helt andra… Av val vart fjärde år helt enkelt. Så den långsiktigheten som krävs finns inte från politiken, säger Emilia Högquist.

– Det blir svårt för företagen som ju vill göra rätt. Och för oss som ska tillsyna.

Som privatperson försöker hon ”leva som hon lär”, säger hon. Det innebär bland annat att köpa kläder och saker på andrahandsmarknaden i så hög utsträckning det går.

– Samtidigt kan det också vara svårt och dyrt. Jag lät laga sonens Gore-Tex-jacka, det blev inte riktigt lika dyrt som att köpa en ny, men inte långt ifrån. Det hade så klart blivit billigare om jag gjort det själv, men det behövde ju bli tätt.

I dag krävs det mer av konsumenter som vill handla hållbart än de som köper helt nytt, konstaterar hon.

– Bara att hitta rätt storlek och vilket plagg man vill ha är mer ansträngande än att handla nytt. Men att man är med lite grann och försöker bidra, det tycker jag känns bra.

”Jag ville rädda världen”

Finansinspektionen har lokaler centralt i Stockholm, på Sveavägen 44. Myndigheten flyttade under våren 2025 från större lokaler på Stureplan och har två våningar till förfogande, där enbart anställda släpps in i den ena. Där arbetar de anställda i ett öppet kontorslandskap. Den andra våningen är vigd åt mötesrum att nyttja med både utomstående gäster och inom myndigheten.

Längst upp finns en takterrass som drivs av restaurangen i botten. Emilia Högquist säger att hon varit där ”för sällan”, men uppskattar utsikten.

Hade det inte varit för just hållbarhet hade hon troligen inte stått här alls, på just den här takterrassen.

– Hade jag inte jobbat med hållbarhet hade jag nog varit kvar i Regeringskansliet på någon funktion. Jag tycker att statlig styrning är intressant: hur når man fram till resultat bäst? Att få en stor myndighet att förstå och leda därefter utifrån vad regering och riksdag vill. Det är ju en utmaning, som är väldigt spännande.

Hur kom det sig att det blev just hållbarhet då? Det var den där drivkraften hon själv beskriver som ”lite pretentiös”.

– Från början har det nog handlat om att jag ville ”rädda världen”. Men då var jag mer inriktad på fattigdomsbekämpning och demokratifrämjande arbete.

Att göra gott har präglat Emilia Högquist barndom. Under uppväxten stod ofta kartonger som skulle skickas till behövande i Sydafrika i hemmet. Bägge föräldrar jobbade som präster.

– Miljöfrågan var inte något de höll på med direkt, men det här med att bry sig om samhället och att försöka bidra har alltid funnits med.

– Jag har med mig en vilja att bidra till ett bättre samhälle från den tiden, det finns där på något sätt. Sen kan man ju prata om, gör präster det? Gör jag det? Det finns så klart många dimensioner men jag tror i alla fall att viljan att bidra kommer därifrån.

Till Indien och tillbaka igen

Viljan till samhällsförbättring tog henne till Indien och volontärarbete med en lokal organisation, knuten till barnrättsorganisationen Plan International. Resan gav bränsle till mer volontärarbete hemma i Sverige igen.

– Medskicket från att ha varit i Indien var att bidra finansiellt. Att befinna sig på landsbygden i Indien och inte veta hur man gör saker bäst där… Ett effektivt sätt att bidra är helt enkelt att göra det finansiellt. Så när jag kom hem var jag aktiv i en organisation som handlade om att få jämnåriga att skänka pengar till välgörenhetsorganisationer.

Tanken var att täppa till känslan av att ”ge pengar till ett svart hål”, förklarar Emilia Högquist. I stället skulle givare förstå vad för konkret nytta deras pengar gjorde.

– Jag ger fortfarande pengar, det är framför allt så jag bidrar i dag. Och erfarenheterna från Indien lever kvar i mig, i att förutsättningarna i olika delar av världen skiljer sig väldigt mycket åt.

Social hållbarhet ingår i hållbarhetsarbetet på Finansinspektionen, men karriären har präglats av miljömässig hållbarhet. Initialt var det slumpartat, hon beskriver att hon halkade in på hållbarhetsfrågor efter att ha klivit in som praktikant på Regeringskansliet år 2000.

– Jag gjorde praktik på Konsumentenheten, där man jobbar med konsumentpolitik. Jag ville jobba på Regeringskansliet och sökte en massa olika, så det var också lite av en slump att det blev just där. Men där arbetade jag med hållbar konsumtion, säger Emilia Högquist.

Sedan dess har det fortsatt blivit hållbarhetsfrågor, främst med fokus på miljö.

– Hållbar konsumtion har funnits med som en bas hela tiden. Det jobbar vi delvis med här nu också. Vi vill att konsumenterna ska ha ett högt konsumentskydd på de finansiella marknaderna, och att man inte ska betala för mycket för tjänster och produkter man köper. Det är ju också en typ av hållbarhet.

När Emilia Högquist var ny på Konsumentenheten var hållbar konsumtion ett område som ansågs smalt, påpekar hon. I dag finns en bredare förståelse för att de här frågorna är viktiga.

– Det är positivt, även om skälen till att vi arbetar med det här är att utvecklingen är ohållbar.