Debatt: Minska återvinningen – rädda miljön

Varje år producerar världen 62 miljoner ton e-avfall – tillräckligt för att fylla 1,55 miljoner långtradare. Det är den snabbast växande avfallsströmmen på jorden. Av allt detta samlas bara en bråkdel in och återvinns.

Helt ny statistik från Eurostat visar att utvecklingen i Europa går åt fel håll. År 2023 samlades i snitt 11,6 kilo elektronikavfall per person in i EU – till exempel hushållsapparater, datorer och mobiltelefoner – jämfört med 32,2 kilo ny elektronik som sattes på marknaden. Det innebär att för varje ny produkt som säljs, samlas bara en tredjedel in som avfall.

Sedan 2015 har mängden ny elektronik som säljs i EU ökat med 78 procent, medan insamlingen av e-avfall bara har ökat marginellt. Klyftan växer alltså snabbt – och det visar tydligt att fler produkter blir liggande i byrålådor, på vinden eller ersätts i förtid, i stället för att användas vidare.

Men ett stort problem är att vi fokuserar på att återvinna det vi redan förbrukat, i stället för att bromsa nyproduktionen genom att återanvända och rekonditionera det vi redan har.

I Europa säljs varje år mer än 14 miljoner ton elektronik medan bara runt 5 miljoner ton samlas in. Samtidigt ligger miljontals fullt fungerande mobiler, surfplattor och andra apparater oanvända i våra hem. Det är ett resursslöseri vi inte har råd med. Men det är också en signal om att något är galet. Det självklara borde vara att låta saker leva så länge de fungerar och har ett värde. Detta gäller särskilt elektronik, som innehåller material som är både svårt och dyrt att utvinna.

Att återvinna 1,5 miljoner långtradare fulla med elektronik är inte lätt. Vi behöver också minska mängden avfall från början. Ett av de mest effektiva sätten är att välja rekonditionerat framför nytt.

Tillverkningen står för över 80 procent av en telefons eller surfplattas klimatpåverkan – varje renoverad enhet sparar därför enorma resurser och minskar samtidigt avfallsberget. Genom att ge begagnade produkter nytt liv kan vi hålla miljontals ton material i cirkulation, minska utsläppen av växthusgaser, undvika ny gruvbrytning och lätta trycket på leveranskedjor för kritiska mineraler.

Därför bör återvinning vara sista utvägen, inte första valet. Att använda och återanvända är målet, och för att göra det så enkelt och tryggt som möjligt är rekonditionering vägen framåt. Det ger konsumenter ett prisvärt, högkvalitativt alternativ till att köpa nytt. Till skillnad från ren återanvändning garanterar rekonditionering både funktionalitet och tillförlitlighet.

Vad behöver då göras? Hur marknaden regleras är förstås avgörande. I slutet av 2026 presenterar EU-kommissionen ett nytt förslag till reglering i form av Circular Economy Act. En chans vi inte får slarva bort.

För att ge rekonditioneringssektorn verkliga förutsättningar behövs:
• Ambitiösa mål för återbruk och rekonditionering. Vi vill se konkreta mått på hur många enheter som får nytt liv.
• Tydliga definitioner. Vi måste skilja på återanvändning, rekonditionering och återvinning – annars riskerar politiken att missa poängen.
• Se till att kvalitet lönar sig. Vi behöver policys och finansiering som premierar reparerbarhet och rekonditionering.
• Enkelhet. Allt fler vet i dag att rekonditionerad teknik håller hög standard – men det krävs fortsatt arbete för att göra det lika enkelt att köpa, sälja och byta in som att köpa nytt.

Framtiden behöver inte fyllas av gammal elektronik – den kan byggas av det vi redan har.
Om vi menar allvar med den cirkulära omställningen måste vi börja där effekten är som störst, alltså vid tillverkningen.

Att återvinna är bra – men att använda längre är bättre.

Karin Armgarth, Sverigechef Swappie


Claire Darmon, Chef opinionsbildning, Swappie