Klimat och dystopi när katastrofrullarna blir verklighet

Jag har aldrig varit så mycket för sci-fi och dystopier på film men det är några katastrofrullar som har fascinerat mig på senare tid. Antagligen för att dessa kommit både kittlande och skrämmande nära verkligheten som den har börjat te sig.

Katastrofrullarna är som en profetia

Contagion från 2011 är en ”must-see” späckad med skickliga skådespelare, beskriver ett pandemiutbrott som om regissören hade ett facit till hands från covidåret 2020. Man kommer sanslöst nära det riktiga händelseförloppet med samhällsåtgärder, konspirationsteorier, foliehattar och allmän panik. Filmen är som en profetia av det vi nyss upplevt. Låt vara med ett betydligt dödligare virus än vårt Sars-Cov-2.

Kan inte värja mig från denna när den dyker upp i tablån.

The day after tomorrow från 2004 hoppas man inte är en profetia som blir verklighet. Den beskriver klimatförändringens crescendo med en istid som rullar över norra halvklotet på ett par dygn. Rasande snygga och otäcka filmeffekter på översvämningar, orkaner och resultatet av diverse apokalyptiska väderfenomen. Kan inte värja mig från denna när den dyker upp i tablån. Har sett den minst fem gånger.

Katastrofen än värre för de svaga

Elysium (briljant) och In time (inte lika bra) beskriver hur katastrofen drabbar de svaga värst. Fattiga människor får kämpa för sina liv medan de mera välbeställda kan köpa sig till en bättre tillvaro. Våldsamma motsättningar skapas mellan de som klarar sig lite bättre och de som råkar riktigt illa ut.

Jag kan då inte låta bli att fundera på hur det kan komma att se ut framöver om vi fortsätter infria de minst sagt dystra prognoserna i IPCC rapporten. Skyfallen som ska bli 40 procent mer intensiva hos oss än vad vi just upplevde i Gävle, enligt SMHI:s beräkningar, med svårare översvämningar som följd. I andra delar av världen kommer skogsbränder och orkaner att skapa stora påfrestningar, inte minst i tätbefolkade områden. Akut sötvattenbrist väntas bli ett potentiellt ännu större problem.

Tiden för ”shaming” är förbi när det är fara för liv och lem

Vi har redan sett exempel på omslagspunkter där folk snabbt utvecklar irrationella beteende, till exempel hamstrar toapapper och pasta vid virusutbrott, och ren samhällskollaps som vid de plundringar och våldsamheter som följde i spåren av orkanen Katrina i New Orleans 2005.

Tanklös förbrukning av resurser och framkallande av ökade utsläpp kommer att kännas oerhört provocerande

När det är fara för liv och lem är det möjligen inte längre ”shaming” vi kommer att ägna oss åt. Tanklös förbrukning av resurser och framkallande av ökade utsläpp kommer att kännas oerhört provocerande för de som förlorar hus och hem till följd av klimatkatastrofer.

Hur vill vi ha det framöver?

Det finns med andra ord god anledning för de som tillhör de tio procent rikaste (läs praktiskt taget alla svenskar), och som ger upphov till 50 procent av de globala konsumtionsbaserade utsläppen, att fundera ordentligt på hur vi vill ha det framöver. Medan de anpassningar av våra levnadsvanor som behövs fortfarande kan vara gradvisa.

I detta läge känns personliga utsläppsbudgetar för koldioxid kombinerat med en strikt reglering av handel med utsläppsrätter som ett rätt fräscht förslag. Demokratiskt. Eller hård progressiv beskattning av utsläppskonsumtion. Vi behöver i varje fall lösa den här annalkande krisen under civiliserade former så att vi inte åker rätt in i dystopiernas värld.

– Niclas Persson, vd Deedster