Genomgång: 8 standarder för digitala produktpass klara – det här behöver du veta

Ett digitalt pass för produktinformationen

Ett digitalt produktpass är en strukturerad digital informationsmängd som hör till en fysisk produkt. Passet kan gälla en produktmodell, ett parti eller en enskild produkt, beroende på vilka regler som gäller för produktgruppen.

Den fysiska produkten kopplas till informationen genom en unik identifierare och en databärare, till exempel en QR-kod, NFC eller RFID. Informationen ska sedan kunna nås digitalt av de aktörer som har rätt att ta del av den.

Vilka uppgifter som faktiskt ska finnas i produktpasset avgörs däremot inte av de åtta standarderna. Det regleras separat för olika produktgrupper genom EU-lagstiftning och delegerade akter.

Huvudansvaret ligger på den ekonomiska aktör som sätter produkten på EU-marknaden, i många fall tillverkaren eller importören. Den aktören ska bland annat skapa produktpasset, registrera de uppgifter som krävs i EU:s DPP-register och se till att informationen är korrekt och tillgänglig under den tid som lagstiftningen kräver.

För många företag blir den stora uppgiften inte att skapa helt nya data, utan att få kontroll över information som redan finns utspridd i olika system och hos olika leverantörer.

Det kan handla om klimatdata, livscykelanalyser och dokumentation från externa tjänsteleverantörer. Den nordiska guiden beskriver ett DPP som en struktur för att samla, omvandla och göra sådan information tillgänglig, snarare än som ett nytt fristående grundsystem.

De åtta standarderna – och vad de reglerar

Standarderna är utformade för att användas tillsammans och täcker olika delar av DPP-systemet. Här är en genomgång av vad var och en reglerar.

1. EN 18219: Unika identifierare
   
   Den första standarden handlar om identiteten bakom produktpasset. Produkter, ekonomiska aktörer och anläggningar behöver kunna identifieras på ett entydigt sätt.
   
   Identifieraren ska vara globalt unik och beständig. Det är den som gör att rätt digital information kan kopplas till rätt produkt, även när informationen används av andra företag eller i andra länder.
2. EN 18220: Databärare
   
   Standarden beskriver hur den digitala informationen kopplas till den fysiska produkten genom databärare, till exempel QR-koder eller RFID.
   
   Kopplingen ska vara tydlig, maskinläsbar och hållbar över tid. Det gör att produkten kan identifieras och läsas av på ett enhetligt sätt av olika aktörer genom värdekedjan.
   
   För företag ger standarden en gemensam grund för hur den fysiska produkten och det digitala produktpasset ska hänga ihop.
3. EN 18216: Protokoll för datautbyte
   
   Ett digitalt produktpass ska kunna användas utanför det företag som skapade det. EN 18216 behandlar därför hur information ska kunna överföras mellan olika system.
   
   Standarden omfattar bland annat format och protokoll som gör data strukturerad, maskinläsbar och möjlig att utbyta. I den nordiska guiden nämns bland annat JSON och XML som tekniker som kan förekomma i systemet.
4. EN 18221: Datalagring, arkivering och databeständighet
   
   Produktinformationen behöver finnas kvar under den tid som lagstiftningen kräver, även om system förändras eller ett företag upphör med sin verksamhet.
   
   EN 18221 behandlar lagring, arkivering, säkerhetskopiering och långsiktig tillgänglighet. Digitala produktpass bygger alltså inte på en enda central databas. Informationen kan ligga i distribuerade datalager hos företag eller tjänsteleverantörer, men den ska kunna hittas och användas enligt gemensamma regler.
5. EN 18222: API:er och sökbarhet
   
   EN 18222 beskriver programmeringsgränssnitt, API:er, som används när olika delar av systemet ska kommunicera.
   
   Det gäller bland annat registrering mot EU:s DPP-register och funktioner för att skapa, uppdatera, söka efter och komma åt produktpass. För företag blir detta särskilt relevant när produktinformationen behöver hämtas från flera interna system eller delas med externa aktörer.
6. EN 18223: Systeminteroperabilitet
   
   Det räcker inte att två system tekniskt kan skicka data till varandra. Informationen behöver också betyda samma sak i båda systemen.
   
   EN 18223 behandlar därför interoperabilitet, bland annat gemensamma informationsmodeller, metadata och strukturer för hur data ska tolkas.
   
   Tanken är att information som skapas av en tillverkare i Sverige ska kunna användas av exempelvis en reparatör, myndighet eller återvinnare i ett annat EU-land utan att varje aktör behöver bygga en egen lösning för att tolka den.
7. EN 18239: Åtkomst och konfidentiell information
   
   All information i ett produktpass ska inte vara tillgänglig för alla.
   
   EN 18239 behandlar åtkomsträttigheter, informationssäkerhet och skydd av affärskonfidentiella uppgifter. Olika användare ska kunna få tillgång till olika delar av informationen beroende på vilken roll och behörighet de har.
   
   Det innebär att företagen behöver avgöra inte bara vilka uppgifter som ska samlas in, utan också vem som ska kunna se dem och hur åtkomsten ska styras.
8. EN 18246: Autentisering och dataintegritet
   
   Den sista standarden handlar om tilliten till informationen.
   
   Standarden ska säkerställa att DPP-data kommer från en verifierbar källa, är tillförlitliga och inte har ändrats på ett obehörigt sätt. Den ger också stöd för att upptäcka manipulation, bedrägerier och förfalskningar när information skapas, uppdateras eller verifieras av flera aktörer.
   
   Standarden omfattar bland annat användning av digitala signaturer och elektroniskt signerade datastrukturer för att göra informationen verifierbar.

Det här är fortfarande inte avgjort

EU:s ekodesignförordning, ESPR, sätter den övergripande ramen, medan konkreta krav införs produktgrupp för produktgrupp genom delegerade akter. Där ska det bland annat anges vilka uppgifter som måste finnas i produktpasset och om informationen ska gälla en modell, ett parti eller varje enskild produkt.

Batterier omfattas exempelvis redan av separat EU-lagstiftning, med krav på batteripass från februari 2027 för de batterier som berörs. För andra produktgrupper införs krav successivt under ESPR.