Årliga hälsoundersökningen gjord – så mår planeten

En överskriden gräns innebär enligt rapporten inte att en katastrofal förändring inträffar omedelbart. Däremot ökar risken för omfattande, självförstärkande och i vissa fall irreversibla förändringar ju längre och mer långvarigt gränsen överskrids.

De två områden som fortfarande befinner sig inom det globala säkra handlingsutrymmet är uttunningen av ozonskiktet och mängden aerosoler i atmosfären. För aerosoler ser forskarna samtidigt stora regionala skillnader. I Sydasien ligger belastningen över den föreslagna regionala gränsen, vilket bland annat kan påverka monsunregnen.

Klimat och biologisk mångfald i högriskzonen

Klimatförändringarna är en av de gränser som enligt rapporten är kraftigt överskridna. Halten av koldioxid i atmosfären anges till 426 miljondelar, jämfört med den planetära gränsen på 350 miljondelar. Även människans påverkan på jordens strålningsbalans ligger långt över den fastställda gränsen.

Forskarna kopplar utvecklingen till stigande temperaturer, extremväder, havsnivåhöjningar och skador på ekosystem. Fortsatt uppvärmning ökar enligt rapporten även sannolikheten för att självförstärkande processer och storskaliga tröskeleffekter ska sättas i gång.

Också den biologiska mångfalden och ekosystemens funktion befinner sig i högriskzonen. Bedömningen bygger bland annat på arters utdöendetakt och hur stor del av växternas potentiella produktion som tas i anspråk av människor. Omkring en fjärdedel av den potentiella växtproduktionen på land används i dag för mänskliga ändamål, enligt rapporten.

Forskarna bedömer att en fortsatt försvagning av ekosystemen kan minska naturens förmåga att reglera kol, vatten, näringsämnen, jordar och klimat. Det kan i sin tur påverka bland annat livsmedelsförsörjning, tillgång till rent vatten och människors försörjningsmöjligheter.

Markens kolsänka visar tecken på att försvagas

Ett fördjupningskapitel i rapporten behandlar ekosystemens förmåga att ta upp och lagra koldioxid. Sedan industrialiseringen har land och hav tillsammans tagit upp omkring hälften av människans koldioxidutsläpp. Det har begränsat den uppvärmning som annars skulle ha inträffat.

Men upptaget av kol på land, när utsläpp från direkt förändrad markanvändning räknas bort, har enligt de forskningsunderlag som rapporten hänvisar till legat relativt stilla sedan omkring år 2000. Rapportförfattarna beskriver det som ett tecken på att landekosystemens förmåga att buffra klimatförändringarna kan vara på väg att försvagas.

Den globala marken är fortfarande en nettokolsänka. Rapportförfattarna betonar dock att detta inte ska likställas med att biosfären är välmående eller motståndskraftig. Klimatförändringar, torka, bränder, sjukdomsutbrott, avskogning och förlust av biologisk mångfald kan både minska växternas upptag av koldioxid och frigöra kol som redan är lagrat i mark och vegetation.

Enligt rapporten kan nuvarande modeller dessutom överskatta ekosystemens framtida förmåga att fortsätta ta upp kol. Författarna bedömer därför att skydd och återställande av natur är nödvändigt vid sidan av utfasningen av fossila bränslen för att begränsa uppvärmningen.

Förlusten av skog fortsätter

Förändrad markanvändning är ytterligare en överskriden planetär gräns. Bedömningen utgår från hur stor del av den ursprungliga skogsarealen som finns kvar i olika skogsbiomer. Den globala andelen anges till 64 procent, medan den planetära gränsen ligger på 78 procent.

Siffran är högre än i tidigare beräkningar, men rapportförfattarna förklarar att förändringen beror på en korrigerad beräkning och ett mer fullständigt utnyttjande av befintliga data. Den ska alltså inte tolkas som att skogsarealen har återhämtat sig.

Förlust och försämring av skogar drivs enligt rapporten främst av jordbrukets expansion, avverkning och utbyggnad av infrastruktur. Klimatrelaterad värme, torka, bränder och angrepp av skadegörare får samtidigt allt större betydelse.

När skog försvinner minskar inte bara lagringen av kol. Även återföringen av fukt till atmosfären, skyddet av jordar och den regionala nedkylningen påverkas. Fortsatt skogsförlust kan enligt forskarnas bedömning öka risken för vattenbrist, bränder, översvämningar och storskaliga förändringar av ekosystem, bland annat i Amazonas.

Förändringar i både vattendrag och markfukt

Den planetära gränsen för sötvatten omfattar både förändringar i flöden i vattendrag, sjöar, grundvatten och magasin samt förändringar i den markfukt som är tillgänglig för växter. Båda delarna ligger utanför det säkra handlingsutrymmet.

Mänsklig påverkan på vattenflöden beräknas till 22,6 procent, jämfört med gränsen på 12,9 procent. För markfukt är motsvarande värden 22 respektive 12,4 procent.

Rapportförfattarna kopplar förändringarna till ökade risker för torka och översvämningar, stressade ekosystem, minskande grundvattenreserver och förluster inom jordbruket. Ytterligare störningar kan enligt bedömningen även försvaga ekosystemens kollagring och påverka tillgången till dricksvatten och energi.

Näringsflöden långt över gränserna

Människans påverkan på kretsloppen för kväve och fosfor ligger enligt rapporten i högriskzonen. En viktig orsak är användningen av gödselmedel inom jordbruket.

Den avsiktliga fixeringen av kväve inom jordbruket uppskattas till 165 miljoner ton per år. Den planetära gränsen anges till 62 miljoner ton. Även användningen av fosfor från gruvbrytning på jordbruksmark ligger över både den planetära gränsen och den nivå där risken bedöms som hög.

Överskotten bidrar enligt rapporten bland annat till förorenat vatten, algblomningar, syrefria bottnar, förlust av biologisk mångfald och luftföroreningar. Eftersom näringsämnen kan finnas kvar i jord och grundvatten under lång tid kan effekterna bestå flera årtionden efter att tillförseln har minskat.

Havsförsurningen över gränsen

Även havsförsurningen bedöms ligga utanför det säkra handlingsutrymmet. När haven tar upp koldioxid förändras vattnets kemi, vilket gör det svårare för bland annat koraller, musslor och vissa planktonarter att bilda och behålla skal och skelett.

Bedömningen bygger på mättnadsgraden för mineralet aragonit i ytvattnet. Det aktuella globala värdet anges till omkring 2,85, strax under den planetära gränsen på 2,86. Förändringarna är särskilt tydliga i Arktis och Södra ishavet.

Enligt rapporten har skador och upplösning av skal redan observerats hos vingfotingar, små planktonlevande snäckor som har betydelse i marina näringsvävar. Djupvattenkoraller utsätts också i allt större utsträckning för förhållanden som kan lösa upp deras kalkstrukturer.

Fortsatt försurning kan enligt forskarnas bedömning påverka marina näringsvävar, fiske, biologisk mångfald och kustsamhällen. Den kan också försvaga havets förmåga att ta upp kol och bidra till klimatregleringen.

Havsbottnen lyfts som en växande risk

Rapporten innehåller också en särskild fördjupning om havsbottnens betydelse för biologisk mångfald, näringskretslopp och kollagring. Bottentrålning stör varje år omkring en till två procent av den globala havsbottnen. Det motsvarar enligt rapporten ungefär halva Europas yta.

Störningarna är koncentrerade till kontinentalsocklar, som utgör en mindre del av havsbottnen men har stor betydelse för biologisk produktion, fiske och långsiktig inlagring av kol.

Sedimenten på kontinentalsocklarna lagrar omkring 360 miljarder ton organiskt kol i den översta metern. När sediment rörs upp och kommer i kontakt med syrerikt vatten kan en del av kolet brytas ned och frigöras som koldioxid. Modellberäkningar som redovisas i rapporten pekar på att bottentrålning kan frigöra mellan 160 och 400 miljoner ton kol per år. Författarna framhåller samtidigt att uppskattningarna är osäkra.

Även framtida gruvbrytning på djuphavsbottnen lyfts som en risk. Kunskapen om konsekvenserna är fortfarande begränsad, och rapportförfattarna anser därför att en försiktighetsprincip behöver tillämpas.

Kemikalier släpps ut snabbare än de hinner bedömas

Den planetära gränsen för nya främmande ämnen är också kraftigt överskriden. Kategorin omfattar bland annat syntetiska kemikalier, plaster, bekämpningsmedel och PFAS.

Gränsen bedöms vara överskriden eftersom ämnen släpps ut i miljön utan tillräcklig säkerhetsbedömning samtidigt som produktionen, användningen och mångfalden av ämnen ökar. Enligt rapporten har kapaciteten att testa, övervaka och reglera ämnena inte utvecklats i samma takt.

Mellan 19 och 23 miljoner ton plastavfall beräknas varje år nå vattendrag, sjöar och hav. Mikro- och nanoplaster förekommer i stort sett i alla organismer, inklusive människor, men konsekvenserna är fortfarande otillräckligt undersökta.

Rapportförfattarna lyfter även PFAS, som kan finnas kvar i miljön under århundraden eller årtusenden. De konstaterar att kända effekter sannolikt bara utgör en del av den samlade påverkan, eftersom många ämnen, omvandlingsprodukter och blandningar ännu är bristfälligt undersökta.

Ozonskiktet visar att utvecklingen kan vändas

Uttunningen av ozonskiktet är en av två planetära gränser som globalt befinner sig inom det säkra handlingsutrymmet. Rapporten kopplar återhämtningen till internationella begränsningar av långlivade ozonnedbrytande ämnen.

Ozonnivåerna är dock fortfarande lägre än vid mitten av 1900-talet, och rapportförfattarna pekar på tecken på att återhämtningen kan ha bromsat in. Nya risker, bland annat utsläpp av lustgas och återinträde av rymdskrot i atmosfären, behöver enligt rapporten följas.

Författarna beskriver utvecklingen för ozonskiktet som ett exempel på att internationella åtgärder kan vända en negativ utveckling. Samtidigt bedömer de att dagens insatser sammantaget är otillräckliga för att föra tillbaka mänsklighetens påverkan inom de planetära gränserna.

Rapporten rekommenderar bland annat att de biofysiska gränserna integreras tydligare i ekonomisk politik, materialanvändning och nationellt beslutsfattande. Författarna föreslår också att länder inrättar en oberoende vetenskaplig rådgivande funktion för planetära frågor, med uppgift att omsätta kunskap om jordens system i bland annat budgetbeslut, politik och säkerhetsplanering.