Analys: Tysklands energi- och klimatpolitik – vad vi vet, tror och förutspår

1. Inget klimatval – men inte heller anti-klimat
   Klimat- och energipolitiken var ett centralt skäl till att den förra koalitionsregeringen sprack. De kunde inte enas om politiken för att nå de bindande 2030-målen och en rad politiska ärenden lämnades olösta.  Men i 2025 års val var klimatfrågorna inte i fokus – miljö&klimat rankades som femte ämne med 13% stöd mot 22% i valet 2021. Ett minskat klimatengagemang kan ses som en förklaring till att de Gröna backade i valet, men framgångarna för högerpopulistiska AfD är inte kopplade till deras delvis klimatskeptiska agenda, och tyska liberalerna i FDP misslyckades i sitt försök att få väljarstöd för en ”klimatbromsande” linje.
   I huvudsak ger valet stöd för en fortsättning på den inslagna klimatlinjen, där CDU betonar att målet om klimatneutralitet 2045 gäller, liksom delmålet 65% utsläppsminskning till 2030. Motsvarigheten till Klimatpolitiska rådet anger att Tyskland är på väg att missa både detta mål och EU:s 2030-krav, vilket innebär att ny policy måste utformas snabbt. CDU:s huvudfokus är att det ska ske mer med av koldioxidskatter, medan SDP fokuserar på stimulans för omstllning av värmesektorn och transporterna – räkna med en del av båda.
   
2. Transportsektorn i fokus – men klent stöd för drabbad bransch
   Det var närmast oemotståndligt för CDU att skylla tysk bilindustris allvarliga problem på den förra regeringen, men Merz har inte varit särskilt tillmötesgående mot bilindustrins önskemål om ökat långsiktigt stöd för omställningen. CDU vill i huvudsak låta marknaden råda och snarare stimulera e-bränslen än att återinföra den snabbt avvecklade elbilspremien trots att den har starkt folkligt stöd.
   En storsatsning på järnvägen har också starkt folkligt stöd, inklusive att permanenta Deutschland Ticket-månadsbiljetten som i nuläget beslutas år för år. Men det är dyrt, statskassan är i dåligt skick och CDU har inte lyft detta i valmanifest.
3. Energimarknaden: Löften om lägre priser – men hur?
   Dyr el och gas för företag och hushåll blev en viktig valfråga, och CDU har utlovat att delar av dagens klimatstöd ska gå till att sänka elkostnaderna, vilket tillsammans med sänkta elskatter och nätavgifter ska ge ett pris på 0,05 euro per kWh. CDU väntas också riva upp kraven på att ny uppvärmning måste ha minst 65% förnybar energi, och att nya värmepumpar måste vara “vätgasredo”, till förmån för mer flexibla och billigare lösningar.
   Generell stimulans istället för riktade satsningar är också kärnan i CDU:s industripolitik, vilket riskerar slå mot föregångarna, som Tysklands ståljätte Thyssenkrupps planer på fossilfritt stål vars startdatum 2027 skjuts på framtiden just på grund av politiska oklarheter.
   I motsats till AfD vill inte CDU riva upp förbudet mot rysk fossilgas (som t.ex. Sverige fortsatt tillåter), utan påskynda omställningen till grön vätgas, men hur det ska ske är inte klart. Tyskland, som använder mest kol av alla EU-länder, ska fasa ut kolkraft till 2038, vilket CDU stödjer, men policyn för nya energikällor är mer oklar. Merz har kallat vindkraft en ”övergångsteknik” och föreslagit att vindkraftverk gradvis bör fasas ut eftersom de inte ser attraktiva ut, men vad det konkret innebär policymässigt är oklart. Kärnkraft kan få ett uppsving, med förslag från CDU om små modulära reaktorer men också bedömningen att nedstängda reaktorer inte återstartas.
4. Klimatanpassning – vem tar notan?
   Tyskland har drabbats hårt av klimatrelaterade översvämningar, med dödsfall och enorma skador. Förra regeringen införde den första rättsligt bindande klimatanpassningslagen och en strategi för att skydda människor och infrastruktur mot allt allvarligare väderhändelser. Men finansierings- och ansvarsfrågorna löstes inte, bland annat för att Tysklands federala struktur försvårar gränsdragningarna. Det måste den nya regeringen lösa.
5. EU och globalt: Sänkt tempo, bibehållen inriktning.
   CDU:s EU-politik handlar mycket om att bättre linjera klimat- och industripolitik, i linje med Draghi-rapporten, gröna given och Clean Industrial Deal som nu slutförhandlas. Däremot vill  CDU riva upp EU:s förbud mot nya bilar med förbränningsmotor år 2035 och senarelägga införandet av CSRD-redovisningskraven.
   Tyskland kan också nyttja att det nu väntar relativt små och svaga EU-ordförandeländer; Danmark, Cypern, Irland och Litauen. Inte minst i globala sammanhang kan det betyda att Tyskland kliver fram, t.ex. i samband med FN:s COP30 i Brasilien där en motvikt till amerikanska regeringen under Trump skulle välkomnas. Tyskland var på COP29 centrala i att FN:s fond för skador och förluster (Loss&Damage) fick initial finansiering, med frågetecken för hur det kommer att följas upp.

Den tyska Förbundsdagen måste öppnas senast 30 dagar efter valet, alltså den 24 mars. Det osäkra omvärldsläget och Tysklands interna problem talar båda för att det till dess utkristalliserats en CDU-SDP-regering med en politik ungefär enligt vad som beskrivs här; i huvudsak en fortsättning på den inslagna vägen men med mer fokus på kostnadseffektivitet och allmänna styrmedel än specifik stimulans.

Mattias Goldmann