Att köpa utsläppsrätter i syfte att klimatkompensera har tidigare varit möjligt, men inte många företag har utnyttjat den möjligheten. Anledningen är att handelssystemet är abstrakt, man vet inte var pengarna går och det finns anledning att hävda att sådana köp inte ger någon effekt, eftersom tilldelningen av utsläppsrätter är så generös.
Bara direkta utsläpp
I Sverige har det i stället utvecklats en marknad omkring projektbaserad kompensation. Det betyder att man investerar i ett visst projekt. Dessa projekt är något förenklat antingen sådana som minskar fossilanvändning eller binder kol i träd. Dessa, som finns i utvecklingsländer, har numera också starkt fokus på sociala och miljömässiga faktorer och medverkar därför till att uppnå FNs globala utvecklingsmål. Denna draghjälp från företagen vill regeringen inte utnyttja trots att Sverige undertecknat utvecklingsmålen.
En annan svaghet är att avdrag beviljas bara för direkta utsläpp. Den internationella standarden GHG Protocol går ut på att få näringslivet att mäta sina utsläpp i hela värdekedjan, även utsläpp från leverantörer och kunder. För många branscher är hela 80% av utsläppen indirekta. Det blir en futtig del kvar som då kan dras av.
Företagen kan avgöra
Den frivilliga marknaden som beräknas uppgå till över 50 miljoner kronor vill nu regeringen kalla gåvor. Det är obegripligt varför utsläppsrätter är kompensation, medan annan kompensation är gåva. Företagen har inget gåvomotiv, för dem handlar det om affärsmotiv, varumärke och stärkt konkurrens.
Det som behövs är att all frivillig kompensation kan dras av. Företagen kan bäst avgöra vilken typ av kompensation som gynnar dem. Tyvärr kommer inte den här lagen att öka näringslivets medverkan i klimatarbetet, vilket regeringen tror. Slutligen, när frivillig klimatkompensation är avdragsgill i andra EU-länder hittar regeringen på något som går emot harmonisering av EU-lagstiftningen.