Sverige föreslås säga nej till nya granskare av hållbarhetsrapporter

Frågan har nu utretts på nytt inom ramen för slutbetänkandet ”Några frågor om redovisning och om granskning av hållbarhetsrapporter”, SOU 2026:59. Utredningens slutsats är att det saknas tillräckliga skäl för att bygga upp ett svenskt lagreglerat system för sådana oberoende granskare, vare sig för lagstadgade eller frivilliga hållbarhetsrapporter.

EU-regler öppnar för fler granskare

Bakgrunden finns i EU:s regler om hållbarhetsrapportering. När CSRD genomfördes i svensk rätt 2024 infördes mer omfattande krav på både innehållet i företagens hållbarhetsrapporter och granskningen av dem. Enligt reglerna ska hållbarhetsrapporten ingå i företagets förvaltningsberättelse och granskas.

I Sverige innebär reglerna att hållbarhetsrapporten ska granskas av en revisor, som också ska lämna en särskild granskningsberättelse. Granskningen ska bland annat omfatta om rapporten uppfyller kraven på hållbarhetsrapportering och följer de europeiska rapporteringsstandarderna.

EU har däremot gett medlemsländerna möjlighet att även tillåta andra, ackrediterade granskningsaktörer. De måste då omfattas av krav som är likvärdiga med dem som gäller för revisorer, bland annat när det gäller utbildning, fortbildning, kvalitetskontroll, oberoende, tillsyn och sanktioner.

Ett skäl bakom EU:s möjlighet att öppna marknaden för fler aktörer har varit att öka företagens valmöjligheter och minska risken för ytterligare koncentration på revisionsmarknaden. I förarbetena till reglerna pekas även risken för ökade granskningskostnader ut.

Förutsättningarna har förändrats

När CSRD först genomfördes i Sverige bedömdes fler än 2 000 företag komma att omfattas av kraven på hållbarhetsrapportering. Det innebar också en förväntan om kraftigt ökad efterfrågan på kompetens för granskning av hållbarhetsrapporter.

Sedan dess har EU beslutat om omfattande förenklingar av hållbarhetsrapporteringen. Enligt utredningens tidigare förslag om hur de ändrade EU-reglerna ska genomföras i Sverige skulle endast företag med fler än 1 000 anställda och en nettoomsättning över 4,9 miljarder kronor omfattas av den lagstadgade rapporteringsskyldigheten.

Utredningen uppskattar att det skulle innebära omkring 150–200 svenska företag, cirka 90 procent färre än i de tidigare beräkningarna. Därmed väntas även efterfrågan på granskning av lagstadgade hållbarhetsrapporter bli betydligt lägre.

Mot den bakgrunden bedömer utredningen att revisionsföretagen bör kunna tillhandahålla granskningstjänster till samtliga företag som omfattas av de framtida kraven. Utredaren uppger också att det inte har framkommit några signaler om att kvaliteten på revisionsföretagens granskning av hållbarhetsinformation hittills skulle vara otillräcklig.

Fler aktörer skulle kunna pressa priser

Utredningen ser samtidigt möjliga fördelar med att släppa in fler aktörer. Fler granskare skulle enligt utredarens bedömning kunna öka konkurrensen, ge företagen större valfrihet och bidra till lägre priser på granskningstjänster.

Kostnaderna är redan betydande för vissa företag. Inom utredningen har Svenskt Näringsliv frågat 55 svenska företag som omfattas av hållbarhetsrapporteringskraven om deras kostnader för granskning. Av de 34 företag som svarade uppgick kostnaden i genomsnitt till 2,05 miljoner kronor per företag och år. Utredningen bedömer att ökad konkurrens därför skulle kunna innebära ekonomiska besparingar.

Det finns också svenska aktörer utanför revisionsbranschen som enligt utredningen har visat intresse för att granska hållbarhetsrapporter. Däremot bedöms efterfrågan från de rapporterande företagen vara mer osäker. Utredaren bedömer att de flesta av de stora företag som även framöver kommer att omfattas av lagkraven sannolikt kommer att vilja låta samma revisionsbyrå granska både den finansiella redovisningen och hållbarhetsrapporten.

Utredningen hänvisar även till erfarenheter från andra nordiska länder. Norge och Finland har gjort liknande bedömningar om en begränsad efterfrågan, och enligt de uppgifter som utredningen tagit del av har det danska systemet med oberoende granskare inte använts för granskning av lagstadgade hållbarhetsrapporter.

Nytt system skulle medföra nya kostnader

Mot de möjliga konkurrensfördelarna ställer utredningen kostnaden och administrationen för att bygga upp ett nytt granskningssystem.

Ett svenskt system skulle bland annat kräva regler för ackreditering, utbildning, examination, tillsyn och kvalitetskontroll. Enligt utredningen skulle både Swedac och Revisorsinspektionen behöva involveras.

Utredningen bedömer också att kostnaderna i stor utsträckning skulle behöva finansieras genom avgifter från granskarna. Om endast ett litet antal aktörer söker sig till marknaden skulle kostnaden per granskare kunna bli relativt hög, vilket i sin tur skulle kunna föras vidare till företagen som köper tjänsterna.

Utredarens slutsats är därför att de möjliga besparingarna från ökad konkurrens riskerar att helt eller delvis ätas upp av kostnaderna för själva systemet.

Frivillig rapportering behandlas annorlunda

Utredningens förslag innebär inte att företag generellt är förhindrade att anlita andra hållbarhetsexperter för att granska frivilligt framtagen information.

Utredningen bedömer tvärtom att frivillig hållbarhetsrapportering sannolikt kommer att öka när färre företag omfattas av lagkraven. Dels kan företag som faller utanför CSRD välja att fortsätta rapportera frivilligt, dels kan mindre företag behöva lämna hållbarhetsinformation till större kunder och andra aktörer i sina värdekedjor.

Om ett företag upprättar en fristående frivillig hållbarhetsrapport finns enligt utredningen inget generellt lagkrav på extern granskning. Företaget kan däremot frivilligt anlita en revisor eller någon annan aktör för att granska rapporten.

Situationen blir mer komplicerad om den frivilliga hållbarhetsrapporten tas in i förvaltningsberättelsen. Då kan revisorns granskning fortfarande krävas eftersom informationen utgör en del av årsredovisningen. Ett företag som samtidigt vill anlita en annan aktör för särskild hållbarhetsgranskning kan därför behöva betala för två granskningar.

Utredningen konstaterar att ett lagreglerat system för andra granskare skulle kunna ge sådana aktörer större legitimitet och i vissa fall minska problemen med dubbla granskningar. Men även för frivilliga rapporter bedöms mervärdet vara begränsat i förhållande till kostnaden och komplexiteten i att införa ett särskilt system.

Den samlade bedömningen är därför att Sverige inte bör införa något sådant lagreglerat system. Det är i nuläget ett förslag och en bedömning från den statliga utredningen. Något beslut om att ändra reglerna har inte fattats.