
EUs direktiv om avfallsförbränning trädde i kraft år 2000. Från årsskiftet ska direktivet vara implementerat i de nationella lagstiftningarna. För svensk del innebär det att lagstiftningen har kompletterats med en ny förordning om avfallsförbränning, SFS 2002:1060, och Naturvårdsverkets föreskrifter om avfallsförbränning, NFS 2002:28, som båda trädde i kraft 3 januari 2003.
Direktivet medför framförallt skärpta krav för utsläpp och mätning. På det europeiska planet bedöms direktivet få mycket stor betydelse kanske främst när det gäller dioxinutsläppen till luft. Enligt bedömningarna kommer avfallsförbränningsanläggningarna att minska sin relativa andel av totalutsläppen av dioxin från ungefär 40 procent till 0,3 procent när direktivet fått full verkan. Dessutom kommer även utsläppen av tungmetaller att minska kraftigt.
Några tvingas stänga
För svensk del blir konsekvenserna av direktivet inte lika kraftiga eftersom vi har en bättre utgångspunkt än många av de andra EU-länderna.
– För de större anläggningarna innebär inte direktivet några dramatiska förändringar, säger Björn Ejner på Naturvårdsverket. Det som händer är att några kommer att tvingas bygga om och komplettera anläggningarnas förbrännings- och reningsteknik framför allt för att säkerställa att man klarar utsläppen av väteklorid och dioxiner.
Någon eller några av dagens äldsta avfallspannor kommer troligen också att tvingas stänga ner.
Investeringskostnader
Enligt Björn Ejner kommer avfallsförbränningsanläggningarna också att behöva komplettera mätutrustningarna för utsläppen. Bland annat tillkommer nu krav på mätning av kolväten.
– Det kan bli så att en del av de mindre anläggningarna får svårt att bära de kostnader investeringarna innebär, säger Björn Ejner.
Naturvårdsverket menar att de kompletteringar och ombyggnader som måste göras innebär att utsläpp av dioxin till luften beräknas minska med två tredjedelar, även om man räknar med den kraftiga utbyggnaden av förbränningsanläggningar som planeras.
Omfattande kompletteringar
Direktivet innehåller också regler för utsläpp för så kallade sameldningsanläggningar, främst för förorenade träfraktioner och vissa pappers- och plastavfall, som har ökat i antal alltmer de senaste åren. Intresset växer främst med tanke på den kapacitetsbrist för avfallsförbränning som kommer förväntas.
– För dessa anläggningar kan bli nödvändigt med rökgasrening med kalk eller aktivt kol i slangfilter för att klara de nya hårdare utsläppskraven för dioxin, säger Björn Ejner.
Naturvårdsverket gör också bedömningen att sameldningsanläggningarna kommer att behöva göra omfattande komplettera av utrustning för att klara de nya kraven på mätning.
– De här och andra krav medför att det knappast är realistiskt att tänka sig sameldning i små förbränningsanläggningar under 10 megawattimmar, säger Björn Ejner.
Förordningen och föreskrifterna gäller direkt för nya anläggningar medan befintliga anläggningar ska ha uppfyllt kraven senast 28 december 2005.