Mattias Goldmann: Sju lärdomar från Cop29

Sju lärdomar från Cop29

1. Ett dåligt möte är bättre än inget alls. Cop29:s vinnare är fossillobbyn, Saudiarabien och värdlandet som kallar oljan ”guds gåva” och helt öppet slöt nya fossilaffärer i samband med mötet. Förlorarna är alla vi som tror på en världsordning kapabel att svara upp mot vår tids största uppgift – och i ett vidare perspektiv vi alla, nu levande och de som kommer efter oss. Vi har akut bråttom och fick ett kraftigt tempotapp, rentav steg bakåt jämfört med Cop28:s tydliga utpekande av skiftet från fossilt till förnybart som helt avgörande för att klara klimatkrisen. Kritiken och frustrationen är förståelig och viktig, och behovet av rannsakan stort – men samtidigt gäller att hålla fast vid det som byggts upp. Med Trump i Vita Huset och andra olyckliga omvärldshändelser, är det sista som behövs nu att hela processen ifrågasätts eller läggs på is.
   
   
2. Ett dåligt värdland förstör för alla. Ibland tonas ordförandeskapets roll ned; arbetet förbereds av UNFCCC och alla är gemensamt ansvariga. Men än en gång visar Cop att den som håller i ordförandeklubban bestämmer – det var Fabius som lyckades i Paris, Hedegaard som misslyckades i Köpenhamn och Mukhtar Babayev som med sina många år i fossilbranschen inte ens försökte i Baku. Ska vi nå framåt får det helt enkelt vara slut på att ge ordförandeskapet till länder utan förmågan eller viljan att leverera. Då är det långt bättre då att ha mötena på UNFCCC i Bonn, vilket skulle kunna ske redan 2026 tack vare dragkampen mellan Australien och Turkiet om Cop31-värdskapet.
   
   
3. Parisavtalet har inte slagit igenom. Årets viktigaste sakfråga var det långsiktiga målet för klimatfinansiering. Kyotoprotokollet från 1997 delade uppvärlden i en liten del av utvecklade betalande länder och en långt större del av mottagare, med bland annat arabstaterna, Kina och Indien som entydigt mottagande. Parisavtalet från 2015 har inte denna uppdelning utan anger ”common but differentiated responsibilities” – alla ska bidra, efter förmåga. Men ännu år 2024 är det Kyotoprotokollets uppdelning som faktiskt gäller, och det undermåliga löftet om 300 miljarder USD i årligt klimatstöd från år 2035 handlar bara om vad Kyotoprotokollets rika, utvecklade länder ska ge. De andra ska fortfarande tio år från nu agera på frivillig bas. Ska vi nå framåt, måste beloppen öka genom att fler kommer med, också från de rikare utvecklingsländerna.
   
   
4. Megamötenas tid måste vara över. Med Parisavtalet antogs målen vi alla ska arbeta för att uppnå; en temperaturhöjning på väl under två grader, med sikte på 1.5, med klimatneutralitet kring seklets mitt. Därefter är UNFCCC:s process upplagd så att det i huvudsak tekniska förhandlingar kring hur detta ska uppnås, som i stora stycken tjänar på att inte politiseras, eller där det i vart fall inte är uppenbart vilken uppgiften är för tiotusentals influgna observatörer. Professor Rockström varnade för detta inför Baku; efteråt måste vi ge honom rätt och hitta andra sätt att driva processen framåt.
   
   
5. Miljörörelsens närvaro är ingen garant – kanske tvärtom. Efter att WWF Sverige, Naturskyddsföreningen, Greta Thunberg och många andra avstod från Cop28 var de flesta nu tillbaks på Cop29. Logiken är inte helt enkel att förstå; Azerbajdjan är en väl så obehaglig diktatur som Förenade Arabemiraten och förutsättningarna för dialog med exempelvis den lokala miljörörelsen väl så dåliga. I efterhand måste vi konstatera att närvaron knappast gjort skillnad till det bättre, och att risken förstås är stor att vi legitimerar en process som inte levererar. FN:s Generalsekreterare beskriver det som att vi kör med gasen i botten mot avgrundens kant – är det då rätt val att frivilligt sätta sig i baksätet?
   
   
6. Föregångarnas tid är nu. På Cop29 lyfte klimatministern fram de svenska erfarenheterna av att dubbla välståndet samtidigt som klimatpåverkan minskar med en tredjedel. Just denna erfarenhet är nu av mycket stor global relevans, när krafter med måttligt klimatengagemang – eller värre – leder stora delar av världen, och då de finansiella musklerna för omställning tryter. Sverige stärkte dessutom berättelsen genom ett fortsatt starkt stöd till FN:s klimatinstitutioner – men ”walk the talk” är helt avgörande för att omvärlden ska vända sig till oss. De kraftfulla utsläppsökningar vi ser i Sverige nu måste helt enkelt vändas neråt till rejäla, snabba och långsiktigt hållbara utsläppsminskningar.
   
   
7. Det blir aldrig meningslöst. Ett komma fem-gradersmålet är i praktiken nu dött, men tvågradersmålet går ännu att nå. Skulle vi missa det, är 2.1 långt bättre än 2.5 och varje ton minskade utsläpp gör skillnad – temperaturökningen minskar, vi får mer tid att finna nya lösningar, få ner priserna på det hållbara och stärka det medborgerliga trycket för omställning. Ett fiasko-toppmöte förstärker bilden av att vi alla behövs, ingen kan rimligen längre tro att Cop-förhandlingarna löser detta åt oss.

Mattias Goldmann
2030-sekretariatet