Cop31 – oljebolagens mardröm?

Efter den senaste tidens klimatlarm är det uppenbart att det inte räcker med mer sol, vind och annat förnybart – det fossila måste också snabbt ut. De två dagarnas World Leaders Climate Action Summit levererade en slags femstegsraket som slutar med att oljebolagen måste betala. Här är stegen!

1. Bidrag, inte lån. ”Vi kan inte låna oss ur en kris som vi knappt bidragit till att skapa” sade Maldivernas president Mohamed Muizzu. ”Klimatutsatta länder behöver bidrag, inte fler lån”, sade Bangladesh premiärminister Tarique Rahman. Det är i linje med COP30-beslutet om att öka det finansiella stödet med fokus på icke-lån – men inte med verkligheten. Många av de utvecklade länderna har nu politiska styren som inte är sugna på att stötta utvecklingsländer mer, och som i så fall helst vill ge just lån, till relativt rika länder snarare än de fattigaste och till utsläppsminskningar snarare än anpassning.
2. Ersättning för klimatskador. ”Ju mer vi spenderar på klimatskador, desto mindre kan vi investera i skolor och sjukvård”, sade Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed, medan Pakistan återanknöt till hur en tredjedel av landet översvämmades. Iran vill också i denna ersättning räkna in alla skador som orsakas av krig. Det är helt uppenbart att FN:s fond för skador och förluster (Loss and Damage Fund) är alldeles otillräcklig för uppdraget; hittills har fonden totalt fått in omkring sex miljarder kronor.
    
3. Parisavtalets ansvarsfördelning. Brasiliens president Lula, som alltmer framstår som COP31:s fixstjärna, betonade i sitt inledningstal rättviseperspektivet; ”Klimatkrisen är en kris av orättvisor. Orättvisor mellan klasser, kön och raser – och mellan länder.” Lula fick spontana applåder när han pekade ut hur rika länder utvecklats på planetens bekostnad och nu måste betala igen sin skuld, men när applåderna lagt sig konstaterar många att Brasilien och många andra utvecklingsländer förstås har ett ansvar för sin utvinning av fossil energi. Det är i linje med Parisavtalets princip om ”common but differentiated responsibilites”, som många länder ibland gärna tonar ner.
   
   
4. BAM – en mekanism. Klimatmötena har stor tilltro till formella mekanismer, och COP31 förväntas leverera BAM – Belém Antalya Mechanism. Den ska operationalisera beslutet från COP30 i Belém att ”skala upp nya och additionella finansiella stöd, särskilt för en rättvis omställning” (egen och förenklad översättning). Hur ska finansiella resurser mobiliseras, hur ska transparens och ansvarsutkrävande formaliseras? Detta och mer därtill ska formaliseras i ett dokument där själva FN:s konsensusprincip nästan garanterar att det blir för urvattnat för att få verklig betydelse.
   
   
5. Låt oljebolagen betala. FN:s avgående generalsekreterare Antonio Guterres pekade tydligt ut vem som bör ta notan: Oljebolagen. Enligt Guterres gjorde världens nio stora oljebolag 95 miljarder dollar i vinst under ett enda kvartal; de tjänade på 14 timmar mer än vad Loss and Damage Fund fått in totalt sedan den skapades på COP27. Om ”övervinsterna” beskattas, kan de användas för att hjälpa klimatmässigt särskilt drabbade länder. Det föreslogs 2022 av Nobels ekonomipristagare Joseph Stiglitz, fick medhåll från Macron och Biden och genomfördes med Storbritanniens Windfall Tax och EU:s tillfälliga solidaritetsavgift för olje-, kol- och gasbolag. Därmed har vi också en definition av det lite luddiga ”övervinst”: 33% av vinsten över 120% av genomsnittet åren 2018–2021. En annan definition kommer från amerikanska demokrater, som föreslagit extra beskattning av all vinst över en avkastning på 10 procent av företagets kostnader.

De senaste åren har COP successivt skärpt tonen mot fossilindustrin, ofta mot ordförandelandets egenintressen. Men Australien och Turkiet är framför allt stora producenter av kolkraft, och skulle inte ha så mycket emot ett starkt utpekande av oljebolagens ansvar. Det löser samtidigt många länders dilemma att mer pengar måste till, men helst inte från den egna statskassan.

Räkna med en skrivning om beskattning av oljebolag i sluttexten, tillräckligt vag för att alla ska kunna godta den men skarp nog för att åtskilliga länder ska kunna följa upp den i sin nationella beskattning.

Mattias Goldmann