Tommy Borglund: ”Hållbarhetschefen måste rättfärdiga sig själv hela tiden”

– Man ska ju alltid försöka tänja lite på gränserna, säger han men låter ändå Chloe sätta sig till rätta i ryggsäcken igen.

I drygt två decennier har Tommy Borglund haft ena foten i akademin och den andra i näringslivet. Som forskare, lektor, författare och rådgivare har han följt hållbarhetsfrågornas resa från ett smalt område präglat av företagsetik till en självklar del av många företags verksamhet.

Vägen in i hållbarhetsvärlden

Egentligen började allt med en intervju. Tommy Borglund jobbade då som ekonomijournalist på Sveriges Radio, och höll på med ett inslag om hur svenska storföretag flyttade utomlands.

– Det var en jättedebatt då: Vad händer med det svenska i näringslivet när alla bolag blir uppköpta och flyttar? Hur blir det med den svenska modellen, vad händer med fackföreningarnas roll och samförståndsandan när alla de här stora fina bolagen blir anglosaxiska i sin karaktär?

Intervjun med Hans De Geer, historiker och tidig svensk forskare inom företagsetik, slutade med att Tommy Borglunds karriär tog en oväntad vändning.

– Vi klickade under intervjun. Det var en fantastiskt lycklig slump för mig, att jag fick komma i kontakt med honom och introduceras till de här ämnena på det sättet.

Hans De Geer behövde doktorander, Tommy Borglund fick frågan och tackade ja.

I dag är Tommy Borglund lektor vid Örebro universitet, där han forskar och undervisar i hållbart företagande. Fokus ligger på hur hållbarhetsfrågor integreras i företagsekonomi, strategi och styrning. Han har tidigare varit ansvarig för universitetets masterprogram i hållbart företagande.

Han är också knuten till Handelshögskolan i Stockholm, där han bland annat forskar om CSRD och finansiellt värdeskapande samt fotboll och social hållbarhet. Därutöver undervisar han även vid Stockholms universitet.

Parallellt är han partner i hållbarhetsbyrån Forever Sustainable, som arbetar med hållbarhetsrapportering, strategi och klimatmätningar.

Arbetsintensivt, framför allt när åtaganden klumpar ihop sig. De olika delarna av arbetslivet präglas dessutom av ”stora frihetskomponenter”, som Tommy Borglund säger. Ett lätt sätt att jobba för mycket:

– Jag har antagligen gemensamt med många inom hållbarhetsområdet att det är väldigt engagemang. Och då blir det som för väldigt många kanske för lite egen social hållbarhet, säger han med ett snett leende.

– Jag försöker så gott det går att träna och hålla tid för familjen och så där. Jag försöker också att reglera antalet timmar som blir på helg och kvällar.

Vad driver dig i arbetet?

– Det är klart man har någon grunduppfattning om rättvisefrågor. Det är lite som med journalister, man vill försöka ställa saker till rätta, eller man vill försöka påverka saker som är dåliga och göra dem bättre. Speciellt saker som är orättvisa eller felaktiga.

Vill göra hållbarhet till en del av affären

Och när det gäller hållbarhet. Vad är den stora frågan just nu tycker du?

– Det handlar om att få hållbarhetsfrågorna att vara en del av affären. Och hur de olika företagen kan hitta sin strategiska vinkel inom hållbarhetsområdet. Då kan hållbarhetsarbetet finansiera sig självt genom företagets affärsmodell. Det är den stora grejen nu.

Sakfrågor då? Tommy Borglund lyfter social hållbarhet.

– Självklart är klimatfrågan en enormt stor hållbarhetsfråga. Men där pågår väldigt mycket arbete och det finns redan en harmoni, tycker jag, i näringslivet om att det här är en jättestor fråga.

– Frågor som är alarmerande och som inte riktigt lika många jobbar med, det är samhällsfrågorna. Det jag känner mest för just nu är nog de här inkluderings- och exkluderingsfrågorna där stora grupper och individer inte är en del av gemenskapen längre.

Ett par hundra meter från Handelshögskolan ligger Norrsken House, Tommy Borglunds andra arbetsplats. Lokalerna byggdes som spårvagnshallar och under några år på 1990-talet fungerade platsen som tillfälligt hem för Moderna Museet. Det är en krispig höstdag utanför, solen skiner från hög himmel.

Norrsken House är ett kontorshotell för entreprenörer och företag med fokus på samhälls- och miljönytta. Tommy Borglund drar upp sin telefon för att öppna spärrarna in och går genom rader av koncentrerade personer. Mötesrummen ligger bakom glasdörrar, den som sneglar in ser folk gestikulerande mot white board-tavlor eller skärmar. Här är Chloe tvärtom välkommen, i kommunikationsappen Slack finns en speciell kanal för hundar.

Att blanda akademin med växelverkar.

– Allt handlar ju om hållbarhet. Det är stora synergier på det viset att det är samma ämnen som man håller på med.

Bakgrunden som journalist är också till fördel, menar han. Den hjälper bland annat till att hålla fokus på vilken forskning som är intressant och relevant även för folk utanför akademin.

Sju år på Ekot

Journalist blev det via omvägen ekonomi. Tanken var att bygga på ekonomiutbildningen med en journalistisk påbyggnadsutbildning.

– Jag ville ju egentligen bli journalist. Men det var så otroligt svårt att komma in på journalisthögskolan på den tiden. Så då blev jag ekonom.

Någon längre påbyggnadsutbildning blev det inte. Eftersom han arbetade på studenttidningen och studentradion räckte en kvällskurs. När ekonomutbildningen var klar knep han en tjänst på numera nedlagda Finanstidningen och flyttade till Stockholm. Senare började han på Ekot. Den här perioden, under sent 90-tal, beskriver han som väldigt intensiv.

– Det hände väldigt mycket för mig förstås. Men också hela miljön runt Stockholm som växte, finansmarknaden expanderade och ekonomijournalistiken växte. Så det var jättehäftigt.

På Ekot träffade han också sin fru, SVT-ankaret Katarina Sandström. I dag har de en 17-årig dotter ihop.

Vad var det som gjorde att ni drogs till varandra?

– Vi levde i samma typ av liv och det var väldigt roligt och mycket som hände. Man levde i samhällsfrågorna tillsammans på något sätt. Det blev starka band tror jag.

Tommy Borglund blev kvar i sju år på Ekot. Intresset för samhällsfrågor tog han med sig in i forskningen.

En yrkesroll som ständigt måste försvaras

En del av forskningen handlar om hållbarhetschefens roll. Han påpekar att hållbarhetschefen ofta jobbar på tvären inom en organisation.

Han lyfter hur hållbarhetschefer behöver navigera mellan olika funktioner, hantera konflikter och bygga legitimitet i en roll som fortfarande håller på att professionaliseras.

En pågående forskningsartikel han håller på med handlar om hållbarhetschefernas ”boundary spanning”, alltså att man är på andras domäner.

– Det gör ju hållbarhetschefen hela tiden. Den ska vara med personalchefen, kvalitetschefen, inköpschefen och med finanschefen. Man måste kunna relationsmässigt interagera med alla de här hela tiden. Och det är bra, roligt och spännande men det kan också vara jobbigt och konfliktfyllt.

Tommy Borglund konstaterar att hållbarhetschefer i högre utsträckning än andra yrkesgrupper behöver förklara varför hållbarhetsfrågor är viktiga för ett bolag.

– Chefsjuristen på ett bolag behöver inte förklara varför juridik är viktig för ett bolag. Det är definitivt ett fenomen hos hållbarhetschefer, att man måste rättfärdiga sig själv hela tiden.

Ett önskemål i branschen är just att hållbarhetschefens status ska lyftas med hjälp av professionalisering.

Ett sätt att bygga det är genom titlar och nätverk. Ett annat genom utbildningar, eller licenseringar av olika slag. Industrikonferenser, rankningar och tävlingar hjälper också till att skapa branschen, menar Tommy Borglund.

– Allting som bygger innanförskap, säger han och visar med händerna hur något kan skyddas innanför.

Var tror du att vi landar?

– Det går mot en tydlig yrkesroll. Kanske inte som en läkare eller advokat, men rollen förstärktes väldigt mycket av CSRD när det kom. Plötsligt blev ju hållbarhetschefen väldigt viktig på många arbetsplatser. Det var verkligen en boost för yrkesrollens status och viktighet.

Tror att hållbarhetens pendel kommer att svänga tillbaka

Samtidigt har det blivit allt glesare mellan hållbarhetscheferna i ledningsgrupperna, och det går att argumentera för att Omnibus har försvagat yrkesrollen. Tommy Borglund ser dock inte det som att hållbarhetschefens ställning svajar.

– Jag ser det som att pendeln svänger fram och tillbaka. Men den långsiktiga utvecklingen är ju att de här ämnena och yrkesrollen stärks över tid. Om man tittar på antalet hållbarhetschefer eller antalet hållbarhetsutbildningar eller antal personer som jobbar med hållbarhet så är det som att hela skråets status stärks.

Han ser framför sig att även samhällsdebatten kommer att gynna hållbarhetsfrågor på nytt.

– Nu kommer pendeln svänga tillbaka från någon konstig form av extremposition, en Trump-position, till ökad vikt och angelägenhet igen. Inte minst på grund av klimatfrågan, behov av demokrati och mänskliga rättigheter och på grund av behoven av cirkularitet. Plötsligt blir hållbarhetsfrågorna viktigare ur de perspektiven.

Men klimatfrågan ser väl ungefär lika illa ut nu om man ser till utsläpp till exempel, vad är det som gör att pendeln skulle svänga tillbaka just nu?

– Därför att den svängde från hållbarhet till följd av populism och opinionsbildning. Men det finns fortfarande en väldigt stor efterfrågan på hållbarhet från kunder, konsumenter, investerare och långivare. I de industriella processerna ökar arbetet med hållbarhet.

Chloe har blivit bekväm på bordet på Norrsken och passar på att ge en förbipasserande hund en rejäl utskällning. Tommy Borglund bekräftar att han också ser vad hon ser.

– Det är väldigt roligt med de här pomeranierna. De är ju larmhundar. Så det är deras jobb att larma när folk kommer nära in i deras revir, säger han.

Hon var med på Liseberg i somras. Egentligen är hundar förbjudna där med.

– Då var det någon av de här människorna i gröna kläder som fick syn på oss och som kom springande: ’Ni får inte ha några hundar här’. Och jag sprang liksom runt växter som ser ut som gröna kaniner, och hon sprang efter. Till slut ringde hon på väktare och det kom två stycken stora och tog tag i varsin arm på mig och kastade ut oss, säger Tommy Borglund med ett skratt.

Att tänja på gränserna

Det var det där att tänja på gränserna. Kanske har han med sig det från journalistiken säger han.

– Det finns ju en klassisk journalist-sägning att man alltid ska känna på en stängd dörr. Ofta är den där dörren öppen. Ibland går jag förbi köer också, för att se hur folk reagerar. Det är väldigt sällan någon säger till. De tror väl att man har rätt till det.

Tycker du inte att det är obekvämt?

– Jo, så klart. Men jag tror att det är viktigt att våga utmana sig lite ibland. Det där gäller ju både i forskningen och i konsultingen och allting. Att man verkligen inte får ta något för givet. Och att det är bättre att testa lite väl mycket och se vad som händer.