Cop31 – Så vänds kollapsen till klimatframgång

Cop31 Ingen deal är bättre än en dålig överenskommelse. Så resonerar EU, Norge, Storbritannien, Panama och de minst utvecklade länderna när de vägrade gå med på slutavtalet från Antalya. Här är Varför, Vad det innebär och – framför allt – Vägen framåt. Läs Mattias Goldmanns analys av de havererade slutförhandlingarna på Cop31.

Cop31 – Så vänds kollapsen till klimatframgång
Foto: UNCC

Varför? När utfasningen av fossila bränslen inte ens nämndes i förslaget till sluttext, vore det ett tydligt steg bakåt jämfört med tidigare beslut. ”Några fås intressen fick blockera utvecklingen så många behöver.  Vi kan inte stödja ett beslut som greenwashar fossila bränslen”, lyder EU:s kritik, i linje med vad Panama, Frankrike, Nederländerna, Sverige och rad andra länder aviserade flera dagar tidigare.

En rad utvecklingsländer, inte minst afrikanska stater, är också djupt kritiska till att redan givna löften om att tredubbla finansieringen av klimatanpassning inte levereras på, och kunde inte godta slutdokumentets vaga skrivningar om att ”voluntarily” bidra med klimatfinansiering. Just detta är huvudskälet till att Climate Action Network kallar Antalya-mötet för ”Worst COP ever”.

Vad innebär detta? COP är mycket mer än bara slutdokumentet, och i många avförhandlingarna nåddes framsteg. Ändå får man gå tillbaks till COP6 eller COP15 ”Hopenhagen” för ett liknande fiasko. Så UNFCCC har ingen stor vana att hantera så uppenbara fiaskon, men ”the show must go on” är budskapet. Det finns redan datum för både uppföljande tekniska möten och kommande COP32 i Etiopien. Australien fortsätter formellt som ordförande för processen fram till nästa COP, medan Turkiets roll i princip är över – och att de ska fortsätta hålla i ordförandeklubban efter fiaskot i Antalya vill nog inte många.

Vägen framåt kan paradoxalt nog gynnas av kollapsen i Antalya, på fyra sätt:

  1. Stärkt press från kommuner och näringsliv. Efter årets fiasko-COP kan ingen tro att man kan luta sig tillbaks och låta FN-processen göra jobbet. Samtidigt förpliktigar den höga svansföringen på COP från EU och Sverige som land. Klimatdrivna företag och kommuner, båda med stark närvaro på COP, kan begära att det man sade i Antalya ska levereras på hemmaplan. Det får vara slut på urvattnade klimatlagar och gynnande av fossila bränslen, och det behövs mer klimatfinansiering – nationellt och på EU-nivå på samma sätt som globalt.

  2. Kompletterande klimatklubbar. De som vill lägga ner hela FN-processen verkar sällan ha världens bästa för ögonen – de globala klimatmötena behövs och har levererat både stora utsläppsminskningar och omfattande klimatfinansiering. Men det är nu uppenbart att det globala arbetet bara lägger golvet, resten av klimatbygget sker i olika ”coalitions of the willing” varav många uppstår i klimatmötenas ”action agenda”. På årets COP fanns oräkneliga nya initiativ där länder med högre ambitioner kan mötas, och andra som växt sig starkare över tid. Hit hör Brasiliens Tropical Forest Forever Facility (TFFF) och den allt starkare TAFF-konstellationen alls där nu över tjugo länder lagt fram konkreta, bindande statliga färdplaner för att fasa ut fossila bränslen. Dock inte Sverige – Fossilfritt Sveriges sektorsvisa färdplaner uppfyller knappt något av kriterierna, vad än klimatministern påstår.

  3. Tydliggörande av röda linjer. Tidigare år har ordförandelandet kunnat lita på att trötta förhandlare till slut ger med sig och godkänner en urvattnad text. Att EU nu satte ner foten sätter press på kommande ordförandeländer att tidigt identifiera röda linjer och arbeta runt dem för att hitta lösningar. Det gäller inte minst COP33 då det är dags för ”global stocktake” om hur Parisavtalet egentligen förverkligas.

  4. COP-reform. Efter misslyckandet i Köpenhamn 2009 förstod världen att klimatavtal inte kan vara top-down, utan måste bygga på Nationally Determined Contributions som förverkligades i Paris 2015. Lärdomen denna gång är att sluta fokusera på årliga slutdokument och prioritera reella utsläppsminskningar, och inte låta allt hänga på två veckors intensivt förhandlande under ständigt nya ordförandeskap. Arbetet med att reformera arbetsformerna får nu en helt annan tyngd,men att ta bort konsensus är inte i sig lösningen – det är ju inte bara ett land som blockerar framstegen. Dessutom skulle det i praktiken krävas konsensus för att riva upp den konsensus-praxis som växt fram.

Det är oansvarigt att jubla över att klimatmötet kollapsade. Det betyder oundvikligen ett tempotapp som är det sista vi behöver. Risken är stor att det internationella klimatarbetet fått sig en rejäl törn det tar tid att resa sig från. Kritiken mot de som väljer att resa till klimatmötena blir starkare, kanske uteblir fler från kommane möten. Just dessa negativa effekter gör att kollapsen måste vändas till en klimatframgång – och det gör vi tillsammans.

Senaste nytt

Hämtar fler artiklar
Till startsidan
Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.