Inga produkter i varukorgen.
Var finns miljöhögern?
Om jag får önska något inför nästa valrörelse så är det att miljöfrågan blir den viktigaste valfrågan efter jobben. För att det ska bli så krävs att ett antal skickliga allians-politiker kliver fram och visar hur borgerlighetens miljöalternativ ser ut.
För ett drygt år sedan kom jag ut med en bok med titeln Miljökapitalisterna -hur svenska entreprenörer tjänar miljarder på att rädda vår planet. Boken handlar hur starka entreprenörer bygger företag som tjänar pengar och samtidigt får fram skalbara lösningar som förbättrar vår miljö. Boken, som mest handlar om just entreprenörskap, innehåller också ett avsnitt om vad politikerna borde göra för att främja framväxten av en grön ekonomi. Därför är det en givande aspekt att boken givit kontakt med de politiska och akademiska världarna. Som affärsman har det varit roligt att bli inbjuden till politikens och akademins finrum.
När det gäller den politiska världen är det intressant vilka som sökt kontakt. Innan boken kom ut trodde jag att jag skulle bli omfamnad av den gröna borgerligheten och att Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle bli arga över att jag nämner miljö och kapitalism i samma mening. Jag kunde inte haft mer fel. Jag har haft diskussioner med 20-talet miljöpartister – nästan alla har själva initierat kontakten och nästan alla har varit mycket positiva till innehållet i boken. Överhuvud har jag varit mycket imponerad av Miljöpartiet. Företrädarna är pålästa, öppna för nya idéer och kommer till politiken med erfarenheter från andra delar av samhället.
Från den borgerliga sidan har det varit nästan komplett radiotystnad. Mest förvånande är detta med Centerpartiet. De vill ju vara ett grönt borgerligt parti och miljökapitalism borde ju passa in som hand i handske för dem. Men icke ett ljud. Trots att jag skickat boken till bland andra Annie Lööf, Roger Tiefensee och Lena Ek. På de seminarier jag blivit inbjuden till i olika miljö- och hållbarhetsfrågor har det ofta dykt upp ledande förespråkare från MP och V, medan allianspartierna lyst med sin frånvaro. Jag har funderat en del om varför det blivit så. Min hypotes är att borgerliga politiker har beröringskräck för miljöfrågan. Man drar slutsatsen att man inte tjänar något på att lyfta miljöfrågan, för ju mer man lyfter frågan desto mer vinner Miljöpartiet. Man lämnar walk-over.
På så sätt har Miljöpartiets skicklighet drabbat miljöfrågans status i svensk politik. En ledarskribent på en av våra större tidningar som jag åt lunch med nyligen klagade på att det var så svårt att få igång en riktig debatt i miljöfrågor. Min analys är att det idag saknas ett riktigt trovärdigt alternativ på högersidan. Tyvärr lämnar det fältet fritt åt en mer sinister, miljöfientlig falang inom höger-Sverige. En falang som ger läpparnas bekännelse till miljöfrågan, samtidigt som man utrycker ”att det där med klimat, det är nog inte så farligt ska ni se”. Nyligen svängde sig tex både Timbro-chefen Markus Uvell och ledarskribenten på Svenska Dagbladet Ivar Arpi med termen ”klimat-alarmister”.
Vi kan ha olika åsikter om vilka lösningar som är bäst, men vi kan inte ducka för att miljö- och resursfrågorna är bland de absolut viktigaste frågorna att lösa. Om jag får önska något inför nästa valrörelse så är det att miljöfrågan blir den viktigaste valfrågan efter jobben. För att det ska bli så krävs att ett antal skickliga allians-politiker kliver fram och visar hur borgerlighetens miljöalternativ ser ut. Vill den riktiga miljöhögern ställa sig upp, tack.
