Svensk miljörätt odemokratisk

Jan Darpö kommer gående i snabb takt.

– Ursäkta att jag är sen, jag har suttit och ringt samtal hela dagen, säger han och summerar kommunförbundets debattartikel i DN som är orsaken till förseningen.

Den handlar om hur de vill ge kommunerna ansvar för att ge tillstånd att bygga strandnära, något som Jan Darpö tror skulle vara helt förödande. Inte bara för strändernas skull, utan också för demokratins.

Han är minst sagt orolig över den miljödemokratiska situationen i Sverige och ägnar numera en stor del av sin forskningstid till att studera frågan. Jan Darpö menar att hela den svenska rättssituationen inom miljöområdet präglas av uppenbara problem när det gäller möjlighet delta i beslutsprocesserna och möjligheten att överklaga besluten.

En gång tillstånd alltid tillstånd

Ett exempel är tillståndsplikten. Om någon får tillstånd att bedriva en verksamhet i Sverige blir de i princip immuna mot nya miljökrav. Det finns ingen möjlighet för enskilda personer som berörs, eller för miljöorganisationer att få igenom en ändring i tillståndet eller att få villkoren uppdaterade.

– Det gäller även om de är väldigt gamla och villkoren otidsenliga, säger Jan Darpö och påpekar att i andra länder är möjligheterna större. Där kan ofta enskilda och organisationer åtminstone gå till domstol för att framtvinga ytterligare skyddsåtgärder.

Att det ser ut så här beror på att koncessionstanken är stark i Sverige, det vill säga att vi ska måna om att de verksamheter som redan har tillstånd ska ha ett starkt skydd. Men frågan är hur starkt skydd som egentligen är rimligt.

Miljön försvaras av myndigheten

En annan orsak till demokratiunderskottet är att vi har en tradition av att miljön ska försvaras av myndigheter och inte av enskilda personer. Det innebär att det finns situationer där myndigheter tar viktiga beslut där det inte finns någon möjlighet att överklaga dem, trots att de är bindande. Ett exempel är tillåtlighetsbeslut som tas av regeringen. Men också de nya tankarna kring strandskyddet bygger på att kommunens beslut inte ska gå att ifrågasätta.

– Om systemet inte bygger på att man kan utmana besluten är risken uppenbar att det blir dåliga sådana, framhåller Jan Darpö.

Motkurs mot EG-rätten

Den svenska koncessionstanken står också i motkurs mot EG-rätten som har krav på uppdatering av tillstånd. Enligt IPPC-direktivet som handlar om vad stora miljöfarliga verksamheter ska uppfylla, måste alla sådana ha omprövats senast 2007. För att följa direktivet ska alla verksamheter bland annat jobba med sina utsläpp, med hushållning av energi och med olycksförebyggande arbete. Sverige vill lösa kraven genom att låta myndigheterna ta initiativ till omprövningarna. Problemet är bara att de inte hinner med vilket innebär att man i slutändan måste lita på verksamhetsutövarna.

– Nu vill Sverige övertyga kommissionen om att det här är okej, men vi har haft det så här sedan 1940-talet och tillstånden omprövas nästan aldrig, säger Jan Darpö.

Ojämlika styrkeförhållanden

Det finns med andra ord mycket att göra när det gäller det miljödemokratiska underskottet i Sverige, eller som Jan Darpö utrycker det; anledningen till att miljöjuridiken är intressant är att den innehåller mycket ”blod och känslor”. Det handlar om människor och om hur vår framtid kommer att se ut när det gäller hur vi utnyttjar våra naturresurser och tar till vara på den gemensamma miljön. Att de frågorna sköts med en bristande insyn och deltagande är beklagligt.

Den ojämlika resursfördelningen mellan olika parter är också något som han också lyfter fram. Det finns exempelvis knappast någon advokatbyrå i Sverige som riktar in sig på enskilda sakägare (exempelvis grannar) eller miljöorganisationer. Alla arbetar med verksamhetsutövarna vilket självfallet också präglar hela rättsområdet och de beslutsituationer som uppstår.

– Styrkeförhållandena är fruktansvärt ojämna. Jag har själv varit med om prövningar där företaget som varit under omprövning har representerats av ett 20-tal ekonomer, jurister och tekniker, medan andra sidan representerats av ett fåtal personer från länsstyrelsen och en upprörd skara grannar.

Namn: Jan Darpö

Bor Älvsjö i Stockholm

Ålder: 54

Familj: Fru och sex barn (4 egna)

Bakgrund: Har en bakgrund som metallarbetare och fackligt aktiv. Började läsa juridik vid 35 efter att ha arbetat 15 år inom industrin. Har suttit i Miljööverdomstolen och är idag docent i miljörätt vid Uppsala Universitet.

Drivkraft: Har alltid varit miljö- och samhällsintresserad och tycker att juridikens roll som styrmedel i samhället är väldigt intressant.

På fritiden: På vintern blir det mycket långfärdsskridskor. Annars nybliven golfare, tycker om att läsa och går på bio flera gånger i veckan.(Gillar Kalle och Chokladfabriken, men King Kong var inte så dålig som det påstods).