Miljöarbetet kräver genusglasögon

Det är dags att ta på genusglasögonen i miljöarbetet. Vi måste förstå att bilism och köttätande har en könsdimension. Då kommer vi att hitta hållbara lösningar och effektiva kampanjmetoder, skriver Birgitta Rydhagen.

Miljöarbetet kräver genusglasögon

Det är dags att ta på genusglasögonen i miljöarbetet. Det är dags att ta på allvar insikterna att våra privata handlingar och den politiska styrningen hänger ihop och påverkar varandra. Det är dags att sluta med simpelt ifrågasättande och förlöjligande av enkla statistiska påståenden, som att män belastar miljön mer genom köttätande och bilkörande. Och det är dags att sluta skjuta över miljöansvaret på de mer engagerade kvinnorna inom deras traditionella områden i hushållet.

Jo, det är faktiskt väl belagt att män som grupp äter mer kött. Det är inte bara klimatskadligt, det är också hälsofarligt. Det är också män som reser mest, oavsett familjesituation, ålder och inkomstgrupp. Män flyger mer och kör mer bil, både i tjänsten och privat. Kvinnor cyklar och åker kollektivt, även om de oftare har flera ärenden och stopp på vägen.

Det miljöarbete som hushållen ålagts är att handla miljövänligt; ha koll på alla olika märkningar och använda hushållsmaskinerna effektivt. Och att källsortera avfallet. Allt detta gör kvinnor i större utsträckning, och de uppger också oftare i intervjustudier att de har ett intresse och engagemang i miljöfrågor. Gott så, det har varit en lång och framgångsrik satsning på resurseffektivitet i hemmen.

Men nu är det dags att lägga i en ny växel. Ta tag i de stora strukturella frågorna. Hur blir samhället fossilfritt? Inte genom att öka den kvinnliga bilismen, utan genom att minska den manliga. Det löser vi inte på en kafferast, men om vi inte låtsas om att bilismen har en könsdimension kommer vi inte att hitta hållbara lösningar och effektiva kampanjmetoder.

Det blir lätt ett skuldbeläggande som är svårsmält för enskilda män. Men var och en måste se sin roll som delaktig i samhällets struktur. Det är svårt att sluta med köttet, men ganska lätt att minska ner det till hälften. Det är svårt att sälja bilen, men ganska lätt att cykla med kidsen till träningen. Det som är svårt att göra som privatperson behöver vi politiska verktyg för att förändra. Underlätta för män att åka kollektivt; dra busslinjerna inte bara till kvinnodominerade arbetsplatser utan även de mansdominerade. Servera goda alternativ till stora köttportioner på restauranger och i skolkök. Inte bara vegetariskt, kanske, men med köttet som krydda istället för huvudkomponent.

En stor och underligt nedtystad fråga är makten över besluten kring de här frågorna. Förutom allt annat är det nämligen så att män, särskilt resursstarka, är mer riskbenägna än kvinnor. Så med dominans av män i beslutsfattande ställningar är vi som samhälle utsatta för beslut som är mer riskabla än genomsnittsmedborgaren önskar. Det gäller klimathotet, kemikalieanvändandet och den biologiska mångfalden.

Svårt att greppa. Lätt att slå ifrån sig. Men kom igen, det handlar om en samhällsstruktur som vi alla lever i och återskapar tillsammans. Den förändras hela tiden, men inte automatiskt. Om män kör mer i jobbet, vad betyder det för karriären? Hur vill vi att det ska se ut? Vad kan du som är chef göra för att minska onödigt resande och underlätta för kvinnor som inte kan dra till Bryssel över natt på kort varsel? Vad kan du som make och pappa göra för att minska bilköerna genom innerstan?

Störst och djupast är frågan som ekofeminister serverar som huvudrätt: vi behöver skifta balansen mellan materiellt och socialt välstånd. Att må bra behöver inte betyda att äga många saker, varken som individ eller samhälle. Den frågan är ganska långt från fåniga debatter om ifall just jag har rätt att köra två kilometer till jobbet eller flyga till Thailand, men den bränner.

Senaste nytt

Hämtar fler artiklar
Till startsidan
Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.