Insamlingssystemet är avgörande

Annica Dahlberg, informationschef på Förpacknings- och tidningsinsamlingen (FTI) skriver i sin replik på min debattartikel ”Bristande kretsloppstänk i avfallspolitiken” att jag blandar ihop begreppen när jag kopplar ihop de kraftigt ökade förpackningsmängderna och den minskade återvinningsgraden med insamlingssystemets utformning och finansiering. Det är verkligen välkommet att FTI nu väljer att delta i den offentliga diskussionen om hur Sverige ska bromsa avfallsökningen, öka återvinningen och förenkla medborgarnas sophantering. Men tyvärr verkar FTI inte ha förstått tankarna bakom producentansvarssystemet och dessutom skönmålar Dahlberg bristerna i dagens system.

Dahlberg menar att jag slår in öppna dörrar när jag argumenterar för ett uppstramat producentansvar. Några egentliga argument för att bevara dagens parallella insamlingssystem behövs tydligen inte, eftersom FTI:s medlemsföretag ”är stolta över det miljöarbete de utför” och ”gör stora insatser för att förbättra och effektivisera sina förpackningar”.

Jag betvivlar förstås inte att en del av FTI:s medlemmar försöker minska användandet av onödiga förpackningar. Men faktum är att den totala mängden förpackningar på svenska marknaden ökar, samtidigt som insamlingen och återvinningen av förpackningar minskar. Avfall Sveriges statistik visar att insamlingen av förpackningar minskade med mer än 20 procent (eller 170 000 ton) från år 2009 till år 2011. 18 av EU 27 medlemstater klarar EU:s mål om 50 procents återvinning av förpackningar. Som enda EU-land i det gamla Västeuropa är Sverige ett de nio länder som inte når målet enligt EU kommissionens statistik!

Verkligheten visar alltså att återvinningen av förpackningar och producentansvarssystemet inte alls fungerar så bra som FTI hävdar. Förklaringen är förmodligen tyvärr så enkel som jag skrev i min förra artikel: dagens parallella insamlingssystem är så krångligt och omständigt för hushållen att en stor del av förpackningarna hamnar i de vanliga hushållssoporna och inte i FTI:s containrar. Medborgarna och fastighetsägarna subventionerar på detta sätt producenterna som slipper kostnader för insamling och återvinning – och därmed ges svagare incitament att minska mängden förpackningar.

En av de viktiga poängerna i min artikel var att ett sammanhållet insamlingssystem finansierat av producenterna inte bara skulle göra sophanteringen betydligt enklare för hushållen, utan det skulle också skulle öka återvinningen och därmed genomslaget för producentansvarsprincipen. FTI anser att detta är att ”blanda ihop begreppen” och ser ingen koppling mellan insamlingssystemet, ökningen av förpackningsmängderna och den minskade återvinningen.

Paradoxalt nog lyfter Dahlberg och FTI fram just denna koppling vad gäller återvinningsgraden. Enligt Dahlberg välkomnar FTI:s medlemmar ”tydligare och gärna högre krav” eftersom dagens insamlingsmål (som inte höjts på 15 år) för många produkter redan nås. Jag instämmer till 100 procent i detta; oavsett vilket system för avfallsinsamling vi får i framtiden behöver målen succesivt höjas. Högre återvinningsmål ökar incitamenten att skapa välfungerande och effektiva insamlingssystem och ger högre återvinningsgrad oavsett vem som är huvudman för insamlingen. Samtidigt innebär höjda ambitioner – precis som den högre återvinning som ett enkelt sammanhållet insamlingssystem skulle leda till – att producenterna får bära mer av de verkliga miljö- och samhälleliga kostnaderna för sina förpackningar. På så sätt stärks producenternas incitament att minska förpackningsmängderna då de producenter som väljer att använda mindre förpackningsmaterial kan sälja sina produkter billigare. Helt i enlighet med tanken att ”förorenaren ska betala” som producentansvaret bygger på.

Att som Dahlberg och FTI hävda ”att ökade insamlingskostnader” (dvs. högre återvinningsgrad och enklare insamling för hushållen) ”alltid kommer att belasta hushållskassan genom att varorna de köper blir dyrare” är följaktligen förenklat och på längre sikt felaktigt. Förmodligen kommer hushållens kostnader istället att minska i takt med att de slipper betala för onödiga förpackningar samtidigt som den onödiga belastning på klimat och miljö som dagens halvhjärtade tillämpning av producentansvaret innebär upphör.

Om producentansvaret ska fungera som det är tänkt räcker det alltså inte med att ett sammanhållet och rationellt insamlingssystem införs. Återvinningsmålen behöver också succesivt höjas. Det är glädjande att FTI åtminstone stödjer höjda insamlingsmål.