Mattias Goldmann: COP30 – så använder vi ett svagt resultat

1. Ta fasta på fossilutfasningen. COP30:s största misslyckande är att inte kunna enas om en utfasning av fossila bränslen – faktiskt är skrivningarna svagare nu än från COP26 och 28. Men Brasilien gav sig själv i uppdrag att till COP31 ta fram en färdplan för utfasning, med hela EU och totalt nästan 90 länder i ryggen. Det är på samma gång en snygg räddning på mållinjen, ett sätt att förtydliga ordförandelandets ansvar för processen framåt och en allt viktigare väg när COP:s konsensusmetodik blir alltmer uppenbart begränsande. Det är också en öppning för Sverige att kliva fram, genom Fossilfritt Sverige redan i bred samverkan tagit fram 23 sektorsvisa färdplaner. Dessa bör bli ett viktigt bidrag till den internationella processen och en del av Sveriges utvecklingslöften till utsatta länder.

2. Anpassning och utsläppsminskning hand i hand. På COP30 beslutade som en tredubbling av stödet till klimatanpassning till 2035, och togs steg togs mot att enas om globala indikatorer för klimatanpassning.  Merparten saknar koppling till utsläppsminskningar eller kan innebära direkt ökade klimatpåverkande utsläpp – i strid med Parisavtalets betoning att anpassning och utsläppsminskning ska gå hand i hand. Tyvärr är det en reflektion av hur klimatanpassning normalt utformas, exempelvis genom att vräka på cement och betong för att skydda mot stigande havsnivåer. En bättre lösning är naturbaserade lösningar som både skyddar mot ett förändrat klimat och tar upp koldioxid från atmosfären. Sverige bör uppdatera den nationella strategin för klimatanpassning, som är vag och oambitiös och endast nämner utsläppsminskningar två gånger.

3. Accelerator. En “Global Implementation Accelerator” lanserades på COP30, som ska påskynda utsläppsminskningen inom alla sektorer, med stöd till länder att uppfylla sina klimatåtaganden. Mandatet är begränsat, resurserna små och länders vilja att ta till sig förslagen oklar – annars hade man ju gått med på mer långtgående skrivningar i Belém. Sverige har redan inrättat ett Accelerationskontor, som hittills starkt fokuserat på att begränsa myndigheters överklaganderätt – men i övrigt behöver inte myndigheter leva upp till klimatmålen, vilket bland annat visas av att Trafikverkets förslag till Nationell Plan för infrastruktur minskar klimatpåverkan med endast 0,5 procent till år 2037. En utsläppsbudget såsom Miljömålsberedningen föreslår skulle vara ett viktigt steg i rätt riktning.

4. Svensk-turkisk samverkan för COP31. Nästa klimattoppmöte i Antalya måste bli den ”implementerings-COP” som Belém inte blev. Men Erdogans ledarskap har inte precis kännetecknats av höga klimatambitioner, även om Turkiet exempelvis har en stark elbilssatsning. Sverige har ett särskilt partnerskap med Turkiet, som togs fram för att de skulle godkänna vår Nato-ansökan och med säkerhet i fokus. Just den dimensionen är svagt utvecklad i klimatförhandlingarna och militären har i princip fribrev för sin klimatpåverkan. Samtidigt ser vi tydligt hur ökad resiliens och minskad sårbarhet är starka drivkrafter för en påskyndad omställning. Sverige bör nyttja partnerskapet för att förstärka denna dimension, också utifrån att vi som ett av de första länderna i världen redan för 15 år sedan identifierade klimatförändringar som en avgörande säkerhetspolitisk risk.

5. Upp till kamp mot desinformationen. På COP lanserades “Declaration on Information Integrity on Climate Change” av 12 länder, däribland Brasilien, Frankrike, Tyskland och Sverige. Den slår fast att allmänheten har rätt till ”konsekvent, pålitlig, korrekt och evidensbaserad information” om klimatet, så att vi ”stärks med den kunskap och information som behövs för att agera brådskande och beslutsamt mot klimatkrisen.” Det är ett starkt åtagande från regeringens sida. Nu bör det inte längre vara möjligt för regeringsföreträdare att påstå att klimatmålen ”rycker köttbullar från skolbarn”, eller att Sveriges klimatpåverkan minskar dag för dag om det inte konkret och mätbart stämmer. Myndigheter som ansvarsfullt beräknar och redovisar nationell klimatpåverkan bör inte drabbas av ministrars ilska; det skulle strida mot paragraf 1f som slår fast att Sverige ska ”Skydda dem som rapporterar om och forskar om klimatfrågor, öka allmänhetens medvetenhet om klimatförändringar och stärka förtroendet för klimatvetenskap och vetenskapsbaserade policys”.