Mikael Karlsson: Världens öde i parternas händer

Jag drar mig till minnes en kall och blåsig decemberkväll i Paris 2015, på klimattoppmötet som skulle bli historiskt. När klockan slår 18.39 blir ett genombrott uppenbart. EU:s klimatkommissionär Miguel Arias Cañete och USA:s klimatförhandlare Todd Stern sitter på en presskonferens och säger unisont att det dåvarande utkastet till avtal inte alls räcker. De två storspelarna, annars kontrahenter i klimatdiplomatins värld, är överens. Runt 100 länder håller med.

Jag ser att tårar rinner på kinderna hos både journalister och förhandlare. Alla är trötta efter långa förhandlingar, läget är pressat. Kina ger snart ett försiktigt stöd medan Indien tvekar. Ännu en lång natt. Och en till. Sedan är överenskommelsen klar, 196 parter antar Parisavtalet. Sprickan från mötet i Köpenhamn 2009 är överbryggad. Multilateralism är åter vägen att hantera globala kriser.

Den omsvängningen är viktig att minnas idag, när världen inför toppmötet COP30 i Belém i Brasilien åter är delad i klimatfrågan. Minst en storspelare tjurar i periferin och suktar narcissistiskt efter bekräftelse från storföretag som för tio år sedan drev på för Parisavtalet. Idag saknar de ryggrad.

Samtidigt tenderar de seriösa parterna att fastna i ett globalt ställningskrig. EU kräver att globala Syd förhandlar om minskade utsläpp, medan Syd först kräver ökat finansiellt stöd från Nord. I gapet smiter tyrannen Putin undan samtidigt som oljeproducerande länder försöker blockera varje steg mot skarpare beslut och Kina får en stark roll. Att EU inte lyckats skärpa sin egen klimatplan försvagar unionens position. Att vissa medlemsländer – inte minst Sverige – rekordökar utsläppen är en pina.

Är det då dags att resignera, när spänningen mellan minskade utsläpp och klimatfinansiering åter spelas upp, detta oenighetsmantra som ibland även blockerar antagandet av en mötesdagordning?

Det vore retoriskt lustigt att säga ja och avsluta artikeln, men världen behöver handling och långt mer pågår idag än när Parisavtalet antogs.

En trend är att klimatpolitiken sedan dess har skärpts. Före Parisavtalet var 3-5 graders uppvärmning vid århundradets slut sannolik. Nu är siffran 2,5-3 grader. Det är galet högt men ett klimatmässigt helvete är ersatt av klimatmässigt hopp. Med fler åtgärder ligger målen från Paris inom räckhåll.

En annan trend är att klimatkrisen tyvärr blir allt mer tydlig. Allvarliga skador uppstår här och nu, inte någon annanstans, någon annan gång. Extremvädret talar. När även kaffepriset påverkas landar klimatfrågan på frukostbordet. Det kan varken Donald Trump eller Romina Pourmokhtari prata bort.

De kan heller inte prata bort trenden att förnybar energi allt snabbare blir allt billigare, och växer allt mer. Både Trump och den svenska regeringen kan förvisso försvåra och försena etableringen av vindkraft, men den teknikfientliga hållningen lär inte stå pall på sikt mot förändringens vindar.

Samtidigt visar forskning allt tydligare att folk, företag, fackföreningar och folkrörelser alltmer förväntar sig en ambitiösare klimatpolitik. Det är tydligt inom EU, och inte minst i Sverige. Forskning visar också att klimatpolitik kan stärka konkurrenskraft, sysselsättning och folkhälsa. Det budskapet är besvärligt för Sveriges regering när den avvecklar klimatpolitiken, men lär lyftas på COP30. Det visar att utsläppsminskning och klimatfinansiering går hand i hand; båda är lönsamma strategier.

Just den insikten är vad som ledde fram till Parisavtalet. Idag är stödet för klimatpolitikens positiva effekter starkare. COP30 lär inte bli ett genombrott som COP15 i Paris, men det kan landa i stora steg framåt i en orolig värld.

Världens öde ligger i parternas händer, inte i ett orubbligt klimatsystem. Det kan parterna visa i Belém. Så skönt om jag får dra mig det till minnes om ännu ett decennium.