Gråtande klimatchef
Vi får höra anekdoter från klimatförhandlingarna, som när Rysslands motsträviga förhandlare somnar under nattmanglingarna vid förhandlingarna i Cancún i Mexiko 2010. Han missar därmed att opponera sig och mötet kan komma till beslut. Eller om Kinas två förhandlare, ”Mister bad cop” Su Wei och ”Mister good cop” Xie Zhenhua, som tillsammans driver Kinas linje så hårt att de får FN:s dåvarande klimatchef, Yvo de Boer, att börja gråta under klimatmötet på Bali, förmodligen av utmattning.
Eller när nord-sydkonflikten, som varit en viktig del av klimatförhandlingarna under hela resan, når sin kulmen 2002 på COP 8 i New Delhi. Här meddelar Indiens miljöminister T.R. Baalu att de minsann inte skriver på något avtal innan deras BNP nått samma nivå som Storbritanniens. Den brittiska miljöministern Margaret Beckett knycker på nacken och svarar drygt att ”när ni har nått vårt BNP ligger hela Indien under vatten.”
Vi får lära oss hur viktiga de personliga relationerna är och att en hel del faktiskt kan avgöras på damtoaletten.
Samhället går före
Parisavtalet vann laga kraft mindre än ett år efter att dokumentet tagits i Paris. En rekordfart som få trodde skulle vara möjligt.
Hur kunde det då gå så fort? Antagligen för att samhället håller på att springa ifrån politikerna i klimatfrågan. Från att ha varit bakåtsträvare på 90-talet stod näringslivet på barrikaderna under klimattoppmötet i Paris i december 2015. Vi är många som förstår att det är helt nödvändigt att få bukt med den skenande uppvärmningen av klimatet.
Det är bara att hålla tummarna för att processen får fortsätta att drivas i full fart och att en ny uppsättning politiker i USA inte tillåts sätta käppar i hjulen. Nästa gång ser jag fram emot att fira hur vi klarat av att genomföra åtgärder som gjort att uppvärmningen av klimatet faktiskt har avstannat.
publicerad 21 december 2016