”Trycket ökar på klimattoppmötet i Marrakech”

Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 har många en tvehågsen inställning till politikernas närvaro; det var när de kom som allt föll ihop tänker man. Så i Paris kom politikerna i början för att markera hur viktigt arbetet var, och förhandlarna fick slutföra jobbet utifrån de instruktioner man fått. I Marrakech är vi tillbaks till att politikerna kommer på slutet, vilket fått en och annan miljöorganisation och förhandlare att ifrågasätta om det hjälper eller stjälper.

Varje gång jag hör ett flygplan landa på Marrakech flygplats blir jag glad – det kan verka konstigt från en som tog tåget ända från Stockholm men jag är övertygad om att det politiska trycket gör all skillnad, särskilt på denna COP. Och jag tror inte att alla politiker kan komma med tåget, däremot är jag glad att våra egna ministrar flög reguljärt.

Det vi behöver nu, både i klimatförhandlingarna specifikt och klimatfrågan allmänt, är tryck. Visserligen tror jag inte att valet av Trump kraschar Parisavtalet, men det skapar ett enormt behov av ledare som tydligt säger att klimatfrågan är viktigare och mer akut än någonsin, och höjer sina ambitioner. De närmaste dagarna kommer vi att få se detta tryck på och kring COP på ett antal sätt:

• Nya pengar. Den kanske tydligaste effekten av Trump som president är att USA nära nog garanterat ställer in återstoden av sina finansieringslöften till Gröna Klimatfonden. För att det inte ska starta en negativ dominoeffekt inom finansiering, behöver andra träda fram – annars kommer en rad utvecklingsländer att tveka på löftet om 100 miljarder dollar i internationell klimatfinansiering år 2020, och den tvekan leder till att man backar ur sina klimatåtaganden. En relativt välfylld Gröna Klimatfonden var en nyckel till framgång i Paris, På COP22 uppmärksammas Anpassningsfonden särskilt eftersom den gapar tom. Som världens största givare till klimatfonden per capita har Sverige stora möjligheter att visa vägen här; vad har Lövin i plånboken?
• Fler ratificeringar. Efter att Parisavtalet nått de 55 länder och de 55% av utsläppen som krävs för att träda i kraft, trodde många att det skulle gå trögare att få med sig fler länder. Det har blivit tvärtom, under COP har vi kommit upp i 110 länder som ratificerat och bland de som nu anslutit sig är Australien – långtifrån givet efter Trumps seger och markering mot klimatavtalet. Varje ny ratificering förstärker signalen att detta är ett tåg som för länge sedan lämnat stationen.
•  Nya Carbon Clubs. Marrakech blir en av de COP:s med flest nya initiativ i anslutning till – men inte formellt sett inom klimatförhandlingarna, alltifrån sådana som jobbar med en viss teknik (t.ex. International Solar Alliance) till initiativ som gäller ett visst område (t.ex. oaser) till sådana som avser specifika delar av Parisåtagandet (NDC-samarbetet som Tyskland leder). Några av dessa kommer att vara långsiktiga och effektiva – som arbetet om kortlivade klimatgaser som Sverige var med att sätta igång – medan andra främst är till för att skapa uppmärksamhet just nu och ge ministern något att skriva under medan kamerablixtarna ljungar.
• Uttalanden. High-level dialogue ger ett forum för politiska ledare att göra uttalanden som egentligen har hemmapubliken som målgrupp. Någon kan tycka ”men säg det hemma då”, men det behövs ett forum som ger anledning att göra detta, och den internationella kontexten hjälper till att få länderna att höja sina ambitioner. 

Nu går ännu ett flygplan in för landning i Marrakech. Jag är glad, för klimatets skull.