”Naturen gjorde mig frisk”

När sommaren precis har passerat är vi många som kan skriva under på det även utan krav på vetenskaplighet. Själv har jag fyllt min vinterdepå av D-vitamin med många timmar utomhus. Jag har badat, paddlat, sprungit, cyklat och plockat bär i den vardagsnatur som finns hemma hos mig. Och jag har haft en underbar vandring i Vindelfjällen, ett av Europas största naturreservat.

Men hur många läkare ordinerar utevistelse och ett i övrigt friskt liv? För några år sedan fick jag reda på att jag hade så höga blodfetter att jag måste börja äta medicin. Ett riktigt jobbigt besked. Jag som trodde att jag var så frisk. Läkaren avrådde från alla alternativ till medicin.

Men jag valde en annan väg. Köttet försvann i stort sett helt från tallriken. Samma med det mesta animaliska fettet. Jag började äta mycket nyttigare. Och jag började träna på alla möjliga sätt, regelbundet och alltid i naturen. Efter ett år fick jag ett skönt besked från läkaren: Grattis, du har lyckats med livsstilsförändringen! Och nu på fjärde året fortsätter mina värden vara lika bra.

I mitt fall är naturen en viktig förklaring till att jag kunnat vara uthållig. Naturen drar. Jag vill ut! På ett skönt sätt har jag blivit mer beroende av natur än någonsin tidigare. Natur har andra värden än att bara vara ett industriellt produktionslandskap. Vid sidan om att vara hem för en massa arter har naturen en enorm potential att skapa välbefinnande för oss människor.

Men under Almedalsveckan syntes inte mycket av det. Där tog naturen plats främst under banderollen bioekonomi. Och markägarna med LRF i spetsen kom ut som ”den nya miljörörelsen” för att de kan lösa vår klimatutmaning med hjälp av fiber från skog och jord. Dessutom proklamerade landsbygdsminister Bucht att syftet med skogen i Sverige är att förse oss med fiber. Inget annat. Oavsett hur frågor ställdes upprepade han sitt mantra på seminarium efter seminarium; Skog ska brukas, skog ska brukas!

I andra seminarier lobbades det friskt för att naturen – till och med naturreservaten – måste flytta på sig för att ge plats för bostäder. Och visst är det så att skog och odlingslandskap måste ha tunga roller i lösningen på klimat- och markfrågorna. Men varför saknas det ett politiskt samtal om naturens potential för människors välbefinnande? Varför hålls inga seminarier om hur skog ska skötas för att optimera rehabilitering av sjuka? Varför är det ingen som berättar hur mycket en skog är värd för de upplevelser den erbjuder? Varför är det så få som lobbar för naturens betydelse för oss som inte äger den?

En förklaring till den rådande politiska debatten är att naturens tjänster vid sidan om fiber inte är prissatta. Markägare kan inte tjäna pengar på att tillhandahålla naturupplevelser och skyddsvärda miljöer. Läkemedelsbolagen tjänar inget på att jag rehabiliterar mig utomhus, utan deras medicin. En annan och mycket allvarligare förklaring är att allt fler människor saknar en relation till naturen. Allt färre kan beskriva sin egen naturkänsla.

Därför var det så glädjande att få ta del av Örebro kommuns berättelse under Almedalsveckan. I Örebro är natur en del av den infrastruktur som kommunen tillhandahåller för sina invånare. Ett 20-tal kommunala naturreservat ska garantera att varje örebroare har mindre än 300 meter till hälsosamma naturupplevelser. Och fler naturreservat planeras. Örebro kommun har bestämt sig för att investera i ett eget naturkapital.

Det är dags att sätta ekonomiska värden på alla de tjänster som naturen förser oss med. Och det är dags för varje kommun att i sin budget planera för investeringar i sitt eget naturkapital – den nära naturen. Jag ser fram mot den dag då naturen betraktas som en resurs för människors välbefinnande, både av politiken, sjukvården och företagen.