Det luktar unket och myllrar av flugor. Runt de dånande maskinerna svävar fjäderlätta plastbitar runt i luften. Den tidigare Electroluxfabriken i Motala har förvandlats till vad som kan beskrivas som plastsorteringens Mecka. Det har gått ett år sedan dörrarna slog upp till Site Zero, världens största och mest avancerade anläggning för sortering av plastförpackningar.
Så ändrar Site Zero spelplanen för plaståtervinning – men långt ifrån att nå sin fulla potential
Reportage Site Zero i Motala är världens största anläggning för plastsortering. Men ett år efter att dörrarna slog upp är anläggningen långt ifrån att nå sin fulla potential. Majoriteten av all plast når aldrig anläggningen utan bränns upp, samtidigt som återvinningsbranschen vittnar om att omställningstakten går för långsamt. Nu vädjar de efter ändrade beteenden på bred front.
Någonting är fel
Läs vidare – starta din prenumeration
- Magasinet Miljö & Utveckling - 6 nummer per år
- Full tillgång till allt digitalt material
Linnea Granström sicksackar fram mellan banden som sorterar plasten. Hon är klimat- och miljöstrateg på Svensk Plaståtervinning som står bakom den 60 000 kvadratmeter stora anläggningen. 2019 öppnade de sin första anläggning för plaståtervinning. Den kunde endast sortera fyra typer av plast. Site Zero kan sortera hela tolv olika plastsorter.
– Det är en väldigt stor och komplex anläggning. Att den kan sortera ut så många olika plastsorter med den sorteringsprecisionen är vad som gör den unik, säger Linnea Granström.
Site Zero skapades med det primära syftet att minska plastens negativa klimat- och miljöpåverkan. Förbränningen av plast orsakar omkring 6–8 procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp. Ungefär lika stora utsläpp orsakar produktionen och framställningen av plast.
Samtidigt är plastindustrin enligt FN den snabbast växande källan till industriella växthusgaser globalt. För att skapa en hållbar plastanvändning krävs lösningar för att återanvända den plast som redan finns. Men det går fortfarande trögt och i dag återvinns endast nio procent av världens plastavfall. Och det är alltså där Site Zero kommer in i bilden.
–Det är ett systemfel. Vi utvinner olja för att skapa ny fossil plast, när vi kan återanvända det vi redan har. Så det är vad det hela handlar om med Site Zero, att cirkulera plasten, säger Linnea Granström.
Att svenskarna gillar sin ketchup är tydligt när plasten viner förbi på banden. Vi verkar också tycka om chips, godis och snus. Det mest udda som kommit in är enligt Linnea Granström ett dött vildsvin. Men det som stör hon och hennes kollegor mest, är alla batterier som felaktigt slängs i plaståtervinningen.
För att de olika plastsorterna ska kunna sorteras används avancerad teknik. Ett av de första stegen är att sortera plasten utifrån storlek. Till det används en stor roterande trumma med hål i. Därefter sorteras mjukplast och hårdplast. Senare i processen används så kallade NIR-sensorer som, med hjälp av AI, identifierar en viss sorts plast på bandet och därefter skickar signaler till en blåsmaskin som blåser i väg plasten till ett annat band. NIR-sensorer är speciella kameror som mäter via infrarött ljus. Site Zero har hela 60 NIR-sensorer, vilket kan jämföras med liknande anläggningar som har omkring fem.
Det är med andra ord en avancerad process och många steg som plasten måste ta sig igenom innan den landar rätt. Linnea Granström säger att det tar omkring 20 minuter.
Efter att plasten har sorterats fraktas den med långtradare ner till kontinenten där plasten tvättas och smälts ner till granulat. Därefter säljs den vidare till fabriker i länder som Tyskland och Nederländerna som använder materialet till att göra nya förpackningar eller produkter. Linnea Granström berättar att målet är att göra det även på hemmaplan.
– Vi förbereder just nu för att kunna tvätta och smälta ner platsen här på plats. På så vis kan vi minska transporterna och erbjuda den återvunna plasten till svensk industri. Vi hoppas att det ska vara möjligt framåt 2027, säger hon.
Redan nu har Site Zero placerat Sverige på världskartan när det kommer till plaståtervinning. Anläggningen kan ta emot 200 000 ton av mixade plastförpackningar från hushåll per år och sortera 1 000 förpackningar per sekund. Det som för några år sedan skapade rubriker, att en stor del av de plastförpackningar som samlas in bränns upp, är enligt Linnea Granström i och med Site Zero numera ett icket-problem.
– Det har handlat om att det inte funnits tekniken för att sortera de olika plastsorterna. Men med den på plats har vi skapad goda förutsättningar för ökad återvinning. Av alla plastförpackningar som kommer in kan vi i Site Zero sortera ut upp till 95 procent, så där har vi tagit stora steg framåt på en ganska kort tid, säger hon.
Det finns andra saker som bekymrar henne mer. Ett år efter att anläggningen slog upp sina dörrar är det nämligen tydligt att någonting skaver. Förra året samlades det 95 000 ton plast, vilket inte ens är hälften än vad Site Zero har kapacitet för. Med andra ord är svenskarna för dåliga på att källsortera. Baserat på statistik från Svensk Plaståtervinning och Naturvårdsverket samlas endast 30 procent av plastförpackningarna in. Resten går till förbränning.
Mattias Philipsson, vd på Svensk Plaståtervinning, är precis på väg att sätta sig på ett plan till Amsterdam i Nederländerna när Miljö & Utveckling når honom över telefon. Han är på väg till en prisutdelning som han nominerats till för att ha bidragit till den europeiska plaståtervinningen. Att endast 30 procent av plastförpackningarna samlas in förvånar honom.
– Det här visar att det finns väldigt mycket kvar att göra, säger han.
Som en del av den gröna given har EU som mål att 55 procent av alla plastförpackningar som sätts på marknaden ska återvinnas senast 2030. Svensk Plaståtervinning siktar mot att uppnå samma sak redan 2025. För att klara det menar Mattias Philipsson att vi behöver samla in uppemot 80 procent av plastförpackningarna.
– Vi är bra på att sortera glas och metall, men när det kommer till plast halkar vi efter. Ofta finns det myter kopplat till plast, att allt ändå kommer att eldas upp, eller att man inte behöver källsortera för att det blir till el- och fjärrvärme. Det där vill vi ha bort. Människor måste förstå hur viktigt det är att börja sortera för att vi ska nå våra mål och minska plastens klimatpåverkan, säger han.
Men trots de mörka siffrorna ser Mattias Philipsson hoppfullt på framtiden. Med Site Zero menar han att tekniken nu finns på plats. Samtidigt säger han att infrastrukturen kring så kallade försorteringsanläggningar håller på att växa fram. Dessa sorterar plastförpackningar som slängs i hushållsavfallet innan de bränns upp i kraftvärmeverken.
– De är också trötta på att elda upp plastförpackningarna, och just nu har vi tre aktörer som har byggt eller är på gång att bygga försorteringsanläggningar. Då får de en andra chans, och kan sedan komma till oss och Site Zero, säger Mattias Philipsson.
Fungerar försorteringsanläggningarna bra?
– Det bästa är såklart att plasten sorteras ut direkt. Försorteringsanläggningarna blir ett komplement. Men det finns två utmaningar. Det ena är att det blir en annan mix, med mer mjukplast som människor verkar vara mer benägna att slänga i hushållssoporna. Det andra är att det är skitigare, då det har blandats med andra sopor. Men vi har testat det här och byggt bort mycket av problemen, vilket innebär att vi kan köra materialet med samma hastighet.
EU:s krav på fastighetsnära insamling är en annan faktor som får Mattias Philipsson att känna hopp. Det börjar gälla 2027 och innebär att alla hushåll ska kunna lämna plastförpackningar och annat i närheten av sina bostäder. Samtidigt menar han att det inte kommer att räcka.
– Fastighetsnära insamling kommer öka insamlingsgraden, men vi vet från de cirka 70 kommuner som redan har systemet att det rör sig om en begränsad ökning, och den är otillräcklig, säger Mattias Philipsson.
I Motala forsätter Linnea Granström att visa runt i anläggningen. Hon pekar på ett gäng balar innehållandes en stor del svart plast. Det är nämligen inte bara hushållen som behöver skärpa till sig. Även de som producerar plastförpackningar har en del kvar att göra när det kommer till hur de designar sina förpackningar för att de ska gå att återvinna till plast med bibehållen kvalitet.
– Mörkt färgade förpackningar är en utmaning efter eftersom de gör att återvunnen plast som inte färgsorteras ofta blir mörk när den tvättas och blivit till granulat. Samtidigt vill de flesta hellre köpa in ljus återvunnen plast, just för att kunna färga den till en önskvärd nyans, säger Linnea Granström.
Tillbaka på kontoret visar hon upp en tvättmedelsförpackning som Svensk Plaståtervinning tagit fram i samarbete med ICA. Det är märket Skona och förpackningen består av 95 procent återvunnen plast som sorterats ut av Site Zero. Flaskan är grå, vilket enligt Linnea Granström först inte var ett helt självklart val.
– De var lite tveksamma i början, då många tänker att kunder förknippar rengöring med ljusa färger. Att det i slutändan blev den grå flaskan är positivt eftersom tillgången på mörkare återvunnen plast är större.
Är det många som tvekar kring det?
– Ofta handlar det om den balansgången, att man tvekar att göra förändringar som är miljömässigt motiverade för att man är orolig över hur det kommer att tas emot av kunderna. Jag tror att man behöver våga se förbi det för med rätt budskap är de flesta kunderna bara positiva.
En annan trend som hon beskriver som problematisk, är att allt fler har börjat producera kompositförpackningar, vilket är förpackningar med två eller flera skikt av olika material.
– Det är ett stort problem. Ofta handlar det om att man blandar plast och papper. Men det är förpackningar som vi inte kan återvinna till plast, och pappersåtervinngen kan ofta inte återvinna det till papper heller.
Varför har fler börjat göra den typen av förpackningar?
– Av hållbarhetsargument. Att kunna säga att de exempelvis har 25 procent biobaserat material i sina förpackningar. Det låter bra, men ur ett återvinningsperspektiv är det väldigt dåligt. Så det där önskar vi att de skulle tänka om.
För att göra det lätt att göra rätt, säger Linnea Granström att Svensk Plaståtervinning varje år tar fram en plastmanual om hur förpackningar kan designas på ett sätt som gör de så enkla att återvinna som möjligt.
– Det handlar om att välja ljusa färger, använda små etiketter, välja rätt typ av lim, inte ha stora helfärgade tryck och annat, säger hon. Och i framtiden kommer producenter att bli illa tvungna att tänka om kring sina plastförpackningar. EU lagstiftar nämligen för fullt inom området. Mest i rampljuset står EU:s förpackningsförordning, som har kommit ända till slutet av processen. Både parlamentet och rådet och godkänt texten, och i höst väntas förordningen vinna laga kraft för att därefter översättas till nationell lagstiftning.
En central del av förordningen är att alla nya förpackningar till 2030 ska vara återvinningsbara. Just plastförpackningar ska även innehålla upp till 35 procent återvunnen råvara, beroende på vilken typ av plastförpackning det är. Åsa Stenmarck, plastexpert på Naturvårdsverket, menar att det kommer att ge producenterna en spark i baken.
– För producenterna blir det här en stor omställning. Dels behöver de få sin förpackning att fungera med återvunnen råvara. Dels behöver de få tillgång på återvunnen råvara. Det innebär att det helt plötsligt kommer att vara väldigt många som vill ha återvunnen råvara, och den tillgången vi har idag kommer inte att räcka. Men det är ett tag kvar till 2030 och förhoppningsvis kommer vi att hinna bygga upp systemet till dess, säger hon.
Det är inte bara EU som kraftsamlar för att minska plastens negativa miljöpåverkan. Under flera år har FN:s kommande globala plastavtal stötts och blötts av världens länder. I november väntas en grund till avtalet bli klart. Åsa Stenmarck säger att FN-avtalet och vad som händer på EU-nivå i mångt om mycket går hand i hand.
– Där diskuterar man också utökat producentansvar och krav på återvunnen råvara i förpackningar. Att få till det på global nivå skulle vara det allra bästa, för då har alla samma krav och då blir det enklare att kontrollera. Just det kommer att ta tid att förhandla fram, men vi är väldigt hoppfulla inför vad avtalet kan innebära, säger hon.
Förhandlingar på såväl global som EU-nivå tar tid, samtidigt som mängden plast i samhället växer. Ett snabbspår för att driva på arbetet med att minska plastens negativa påverkan på klimatet och miljön, är enligt Åsa Stenmarck att skapa ett system där det lönar sig att vara hållbar.
– Men där är vi inte idag, tyvärr. Ofta blir återvunnen plastråvara dyrare då det kräver mycket handpåläggning. Men det kan bli billigare beroende på jungfrulig plast, som följer råoljepriset väldigt tight. Det innebär att det blir en väldigt fluktuerande marknad för återvinningsindustrin, då efterfrågan varierar kraftigt. Det innebär i sin tur att de inte vågar investera i det som behövs. Kravet på återvunnen råvara skapar en lägstanivå. Men man skulle också kunna lägga på en diskussion om att höja priset på råolja, säger hon.
Åsa Stenmarck, som arbetat i över 20 år med resurser, material och avfall, tror och hoppas att utvecklingen banar vägen mot en framtid där plasten inte skadar klimatet och miljön.
– Det kommer att krävas mycket av oss. Förpackningar är ju en produkt som används överallt. Det krävs också en ny typ av mindset, att material är värdefullt och dyrt. Vi kanske behöver sluta sälja så mycket produkter med hjälp av förpackningar, utan bara använda det där det behövs.
Linnea Granström är på väg att avsluta arbetsdagen på Site Zero i Motala. Även hon lägger märke till att priset ofta styr i vad olika aktörer är beredda att satsa. Hon berättar att Site Zero varje vecka får flera besök, varav majoriteten är producenter som vill veta mer om plaståtervinning. De flesta menar hon är positiva, och hon ser att det går åt rätt håll. Men hon menar att det går för långsamt.
– Den ekonomiska situationen har sannolikt med saken att göra. Några gör allt de kan och lägger mycket resurser för att ligga i framkant, men just nu ser vi en försiktighet i att investera i utbyggnaden av den återvinningskapacitet som kommer att behövas framöver för att säkra tillgången till återvunnen plast av hög kvalitet. Där hoppas vi också att lagstiftningen kommer att driva på i rätt riktning, avslutar hon.