Biogasbygge med förhinder

Det kan bli dyrt att vara först ut med ny teknik. Det har Uppsala kommun fått erfara med sin biogassatsning, vars kostnad tredubblats på grund av oseriösa leverantörer. Magnus Källman på Tekniska kontoret tog över ledningen för projektet 1998, och har haft ett tufft jobb med att få anläggningarna att fungera.

I dag rullar 46 bussar med hjälp av biogas i de centrala delarna av Uppsala kontinuerligt. Uppsalabuss vill i första hand köra dem där, eftersom det är där de lägre utsläppen gör mest nytta. Men vägen dit har varit lång och fylld av motgångar. Biogasbussarna har ofta fått stå stilla i brist på gas.

– Vi var bland de första i Sverige när vi drog i gång vår biogassatsning 1993. Två av de leverantörer vi anlitade, som var i stort sett ensamma på den svenska marknaden inom sitt område, var inte särskilt seriösa, säger Magnus Källman.

Oseriös leverantör

Feab Flotechnology, ett ursprungligen nyzeeländskt företag, fick i uppdrag att bygga både tankstationen och gasbehandlingsanläggningen där gasen ska tvättas ren från föroreningar till 98-procentigt metaninnehåll och torkas. Men det visade sig att byggande av gasbehandlingsanläggningar var något nytt även för Feab Flotechnology, som nu gått i konkurs.

– De hade plockat ihop komponenter, till exempel ventiler och kompressorer, på måfå utan att testa att de fungerade ihop. Och det gjorde de inte, suckar Magnus Källman.

För att man ska få med sig tillräckliga mängder biogas i bussarna måste gasen komprimeras från 4 till 250 bars tryck. De kompressorer som skulle sköta detta skulle enligt specifikationerna av anläggningen kunna gå 1 500 timmar innan de behövde underhåll. De visade sig i stället bara klara 200 timmars drift mellan servicetillfällen, vilket innebar att de behövde vara ur drift en arbetsdag i veckan i stället för en dag varannan månad, som avsett.

Bortfall av biogasproduktion

Resultatet blev kraftigt ökade driftskostnader, men framför allt ett bortfall av biogasproduktion som gjorde att biogasbussarna fick stå vissa dagar, i brist på bränsle.

Den första gasbehandlingsanläggningen har därför kompletterats med en ytterligare anläggning från annan leverantör, för att säkra tillgången till biogas. Vid gasbrist har man dessutom möjlighet att få flytande naturgas levererad med tankbil från Finland. Naturgas består precis som biogas av 98-procentigt ren metan, men är fossil, ofta en biprodukt vid oljeborrning. Den bidrar därför till växthuseffekten genom att koldioxid tillförs atmosfären. Koldioxidutsläppen är dock 20-25 procent lägre än vid dieseldrift.

Även rötningsanläggningen problematisk

Rötningsanläggningen, som ligger ute vid Kungsängens gård, Lilla Ultuna, är ett annat sorgebarn för Uppsala. Den byggdes av YT Vatten- och miljöteknik.

– Anläggningen kunde aldrig ta emot de mängder rötningsmaterial som vi angav vid upphandlingen. Och den kunde inte heller hantera fast material. Vi fick köra uteslutande på flytande material, som sockervatten, stallgödsel och spillblod från Farmek-slakteriet, förklarar Magnus Källman.

Efter modifiering av Läckeby water, en entrepenör för biogasanläggningar, kan nu anläggningen även ta emot slakteriavfall och livsmedelsavfall från restauranger.

Pågående rättstvist

Uppsala kommuns tekniska kontor har en pågående rättstvist mot YT Vatten- och miljöteknik i frågan. Tvisten har ännu inte nått rättsinstans.

– Beroende på om vi får igenom våra krav i rättstvisten kan investeringskostnaden för kommunen minska något från de 100 miljoner som det hittills kostat, säger Magnus Källman.

Men även utan de fördyringar som uppkommit på grund av oseriösa leverantörer var inte den ursprungliga budgeten på 34 miljoner realistisk för att kunna producera biogas till drygt 40 bussar, som görs idag.

– Budgeten var mer avpassad till de tio bussar som initialt köptes in, säger Magnus Källman.

Trots att Uppsala haft källsortering av hushållsavfall sedan mitten av 90-talet har man ännu inte börjat röta det organiska avfallet. Det komposteras i stället, och jorden som bildas säljs på öppna marknaden.

– Anledningen är att jordbrukarna som köper rötslammet som blir kvar efter rötning inte vill riskera att få ut föroreningar på sina åkrar, till exempel tungmetaller, förklarar Magnus Källman.

Inte samma risk i dag

Magnus Källman tror att kommuner som satsar på biogas idag inte löper lika stor risk att drabbas av samma problem som Uppsala gått igenom. Han upplever att företagen som finns kvar på marknaden har lärt sig av gjorda misstag.

Men han rekommenderar ändå många studiebesök innan man sätter igång projektplaneringen.

– Det är värt varenda krona att åka ut till flera av de biogasanläggningar som finns, till exempel vår, Linköpings, Kalmars, Trollhättans och Stockholm. Dessa anläggningar är till skillnad från andra kompletta, genom att de alla har en gasbehandlingsdel. Att skaffa sig referenser till olika leverantörer är också viktigt.

På bussidan inga problem

En biogasbuss är mellan tre och fyra hundra tusen kronor dyrare än en dieselbuss, mest beroende på de stora tankarna placerade på taket, som behövs för att få med sig tillräckligt mycket gas för en hel dags körning. Uppsalabuss har inte upplevt några problem med biogasbussarna, förutom att de alltså stundtals stått stilla på grund av bränslebrist.

– Från början klagade bussförarna på att biogasbussarna har sämre acceleration än dieselbussar, men de klagomålen har tystnat och nu kan vi glädja oss åt en betydligt bättre arbetsmiljö för förarna. Mindre vibrationer, buller och avgaser är de stora fördelarna, säger Peter Eklund på Uppsalabuss.

Fakta

Uppsalas biogasanläggning

En biogasanläggning består av tre delar: en rötningsanläggning där rågas produceras, en gasbehandlingsanläggning där gasen tvättas och torkas, och en tankningsstation där gasen komprimeras och lagras.

Uppsala har två rötningsanläggningar, en vid avloppsreningsverket där avloppsslam rötats sedan 50-talet och en vid biogasanläggningen vid Kungsängens gård söder om staden, som byggts särskilt för bussdriften. Där rötas årligen 11 300 ton stallgödsel, 8 300 ton slakteriavfall, 6 000 ton sockerlösning från Amersham Biotechs tillverkning av infusionslösning, samt 3 500 ton livsmedelsavfall från restauranger och storkök. Vid rötningen får man så kallad rågas, bestående av cirka 60 procent metan, 35 procent koldioxid, 5 procent vattenånga samt mindre mängder vätgas, svavelväte, syrgas och kväve. Den fasta resten från rötningen, biogödsel, används som gödsel av bönder.

Rågasen transporteras med hjälp av gasledningar till de två gasbehandlingsanläggningarna som ligger i området Kungsängen närmare stadskärnan. Där tvättas föroreningarna bort, och kvar blir renad biogas som innehåller cirka 98 procent metan, resten är koldioxid och kväve. Därifrån pumpas gasen vidare i gasledningar till tankanläggningen vid Uppsalabuss bussgarage. Där komprimeras gasen till ett tryck på 250 bar och lagras i väntan på bussar som behöver tankas.

Senaste nytt

Hämtar fler artiklar
Till startsidan
Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.