Forskare: Hoppfullheten kan bli ett hinder för omställningen

Materialet visar att deltagarna, genom sättet de talar med varandra, ger uttryck för en norm: det är bättre att vara hoppfull än att tala om problem. 

– De säger ju inte det, men de visar det för varandra genom sättet de talar på, säger Lars Hallgren, en av forskarna bakom studien, till Miljö & Utveckling. 

Forskarna beskriver fyra återkommande sätt som den hoppfulla normen tar sig uttryck på: 

1. Gemenskap framför enighet 
   
   Det första handlar om att problem och oenighet snabbt möts med tal om gemenskap och samverkan. 
   – När de kommer i kontakt med något som är ett problem eller där det finns oenighet, talar de om gemenskap och att vi löser det här tillsammans, vi löser det genom samtal och samverkan. 
   
   Lars Hallgren betonar att forskargruppen inte är kritisk till samverkan i sig. Tvärtom menar han att samverkan ofta kan vara en del av lösningen. Problemet uppstår, enligt honom, när talet om samverkan används som ett snabbt sätt att komma förbi svåra frågor. 
2. Positiv bekräftelse som stoppar diskussionen 
   
   Den andra proceduren handlar om hur inlägg i mötena avslutas. Enligt forskarna bemöts nästan alla inlägg med beröm eller positiva bekräftelser. 
   – Det är ”fantastiskt”, ”underbart”, ”verkligen bra”. Däremot så sägs det inte så mycket om vad som sas, det blir i stället en positiv, hoppfull värdering om att det som sas här nu bidrog och var bra för oss, för framtiden, för genomförandet av cirkulär ekonomi. 
   
   I vanliga samtal markerar deltagare på olika sätt att de har hört vad någon sagt och att samtalet kan gå vidare. I de undersökta inspirationsmötena sker det enligt Lars Hallgren ofta genom positiv återkoppling som inte nödvändigtvis för samtalet vidare i sak. 
   – I de här inspirationsmötena för cirkulärer är det dominerande sättet att ge en positiv och tom återkoppling. 
3. Nya begrepp som skymmer problemen 
   
   Den tredje proceduren handlar om att svåra frågor kan hanteras genom nya, till synes lösningsorienterade begrepp. Ett exempel från studien är ordet ”smartskalighet”. 
   
   Frågan bakom begreppet gäller vilken skala den cirkulära ekonomin ska ha. Handlar omställningen om små entreprenörer, skomakare och second hand-butiker – eller om att stora aktörer som Ikea gör om sina produktionssystem? Enligt Lars Hallgren kan det finnas verkliga konflikter och avvägningar i den frågan. 
   – Är det stor skala eller liten skala? Är det här en storskalig förändring eller liten skala? Och då kom de på, under det här mötet att ”Det ska inte vara liten skala, det ska inte vara stor skala – det ska vara en smart skala”. 
   
   Begreppet löser, enligt forskarnas analys, inte nödvändigtvis frågan. I stället gör det att den svåra avvägningen inte behöver diskuteras lika konkret. 
   
   Problemet är att smart är en vad forskarna kallar för ”tom signifikant”. Det är klart att det är bättre att vara smart än att vara dum. 
   – Då har man löst en typ av dilemma här. ”Vi måste bestämma skalan, men vi behöver inte bestämma skalan – för vi ska välja den smarta skalan”. 
4. Ytliga lösningar på djupare oenighet 
   
   Den fjärde proceduren handlar om att stora och grundläggande konflikter ibland reduceras till mindre, mer hanterbara oenigheter. Deltagarna kan då bli överens om en detalj, utan att den större frågan verkligen har bearbetats. 
   – Så att man ganska snabbt rör sig från att man är oenig om de grundläggande frågorna, till att man är oenig om en småsak, och att man sedan löser den lilla oenigheten. Kvar blir att de inte har gått till botten med den stora oenigheten, de grundläggande frågorna. 

Enligt forskarnas tolkning leder de fyra procedurerna sammantaget till att viktiga frågor inte diskuteras tillräckligt. Samtidigt betonar Lars Hallgren att hoppfullhet inte behöver vara negativt. Han berättar att det tvärtom finns forskning som visar att hoppfulla budskap i vissa lägen kan vara lättare att ta till sig och mer motiverande än budskap som skapar oro eller hopplöshet. 

– Hoppfullhet är på många sätt något positivt. Men just i det här sammanhangen, när man möts för att tala om hur ska vi hantera en osäker framtid? Då är det inte bra om man är påtvingad den här samtalsnormen som säger att vi behöver uttrycka oss hoppfullt och inte tala om problem. 

Enligt honom syntes normen också i hur deltagare markerade när de var på väg att ta upp något problematiskt. 

– Vi såg också negativa exempel, för det var deltagare som behövde markera att de bryter mot normen, som sa ’Nu måste jag ta upp ett problem’ eller ’Nu kommer jag vara lite jobbig och ställa frågor’. 

När företag eller organisationer faktiskt behöver samarbeta med andra aktörer menar han att problemen bör läggas på bordet. Det gäller särskilt när aktörerna har olika uppfattningar om mål, metoder eller ansvarsfördelning. 

– Då är det bättre att prata om problemen. För det blir kreativt. Ofta kan det finnas en kreativ potential att vara oenig. 

Lars Hallgren kopplar resonemanget till äldre forskning om groupthink, alltså situationer där grupper fungerar sämre eftersom avvikande uppfattningar inte får plats. Om oenighet blir svår att uttrycka minskar, enligt honom, både kreativiteten och möjligheten att göra bättre bedömningar av framtiden. 

– För att ett samhälle ska funka både kunskapsorienterat och demokratiskt krävs det att det är lätt att vara oenig. 

Han skiljer samtidigt mellan konstruktiv oenighet och destruktiva konflikter. 

När oenighet inte får plats kan motsättningar i stället hårdna till identitetskonflikter, menar han. 

– När det är svårt att vara oenig, som det ju är i många miljöfrågor i dag, då blir det ju de här infekterade konflikterna och identitetskonflikter mellan olika grupper. 

För organisationer som känner igen sig i beskrivningen om ”skadligt hopp” pekar han på behovet av att medvetet skapa utrymme för invändningar. Det kan handla om att i förväg markera att oenighet är tillåten och värdefull. 

– Då tror jag att man börjar med att vi skapar ett sammanhang, ett samarbete. Där man markerar att vi här får prata om saker, här får vi vara oeniga, här ser vi oenighet som en resurs. 

Han föreslår också att mötesledare kan utveckla andra sätt att bekräfta deltagare än de rent positiva avsluten. När någon säger att den inte håller med kan reaktionen i stället vara att lyfta fram värdet av att flera uppfattningar finns i rummet. Poängen är inte att alla konflikter ska lösas direkt, utan att de ska få synas och kunna undersökas, menar han. 

– Markera att vi har en kreativ process där vi drar nytta av olikhet och mångfald. 

I samarbetsmöten mellan flera aktörer kan det enligt Lars Hallgren också vara viktigt att skapa särskilda tider och rum där olika uppfattningar efterfrågas. Han jämför med grundtanken bakom brainstorming: först skapa många perspektiv och alternativ, därefter diskutera hur de förhåller sig till varandra. 

För hållbarhetschefer som upptäcker att arbetet inte gått som planerat kan det innebära ett annat sätt att se på dåliga nyheter. I stället för att reflexmässigt försvara organisationen kan avvikelsen ses som kunskap. 

– För det här att det inte gick som vi hade tänkt oss, det är ju faktiskt bättre att ha upptäckt det än att inte ha upptäckt det. 

Han utvecklar resonemanget: 

– Det är ju bättre att vi vet att det inte funkade det som vi trodde skulle funka än att fortsätta tro att det funkar när det inte gör det. Det är ju en fantastisk kunskapsresurs som vi har fått genom att vi har data på att det inte blev som vi hade tänkt oss. 

Enligt honom finns det en tendens att se oenighet som ett problem som snabbt bör lösas genom enighet. Forskargruppen menar att det perspektivet kan behöva vändas. 

– Men oenighet, tror vi, är en resurs och en grundförutsättning för att skapa samhällsinstitutioner. Och ska inte förväxlas med fiendskap eller våldsam konflikt eller destruktiv konflikt. Utan det finns en konstruktiv potential i oenigheten, avslutar han.