Så kan du styra mot mer hållbara matval

Cecilia McAleavey, globalt ansvarig för public affairs på Oatly, menar att ansvaret för hållbara livsmedelsval behöver delas mellan samtliga aktörer som påverkar vad som produceras och säljs.

– Man kan inte peka ut vem som har störst ansvar. Alla har ansvar. Producenter har ansvar för vilken mat de väljer att producera och handeln för hur de väljer att driva priser, kampanjer och exponering i butik. Forskarna har en uppgift att vara tydligare och kommunicera sin kunskap. Det behövs också styrning från politiken för att ta bort bromsar och utveckla ett hållbart och hälsosamt matsystem, säger hon.

I rapporten framgår att mer konsumentinformation inte räcker. För att förändra matvanorna behöver det bli enklare och billigare att välja mat som är bättre för hälsa och klimat. Rapportens experter pekar på behovet av att höja lägstanivån i hela sortimentet. Det handlar bland annat om att ställa högre krav på egna varumärken och att lyfta fram produkter som kombinerar pris, hälsa och lägre klimatpåverkan.

Enligt Karin Levall, nordiskt ansvarig för public affairs på Oatly, får forskningen för litet genomslag i vissa delar av livsmedelspolitiken.

– Våra observationer från den här studien visar att vi borde ge vetenskapen mer utrymme i beslut om matsystemet.

Hon pekar på det relativt nyinrättade Livsmedelspolitiska rådet som ett exempel.

Enligt rapporten styrs olika delar av matsystemet mot olika mål. Jordbrukspolitik, klimat, folkhälsa, handel, innovation och beredskap hanteras ofta var för sig, trots att besluten påverkar samma produktion och konsumtion.

– Den nationella livsmedelsstrategin 2.0 saknar ett systemperspektiv genom att omfatta produktion, men inte konsumtion. Vi skulle behöva ett mycket mer integrerat angreppssätt inom politiken och myndigheterna, säger Cecilia McAleavey.

Samtidigt vill stora delar av livsmedelsbranschen hålla fast vid frivilliga initiativ. Företagen framhåller att mycket redan görs och att frivillighet kan ge snabbare förändringar än ny reglering. Karin Levall säger att frivilliga avtal är kraftfulla verktyg, men menar samtidigt att politiken behöver peka ut en långsiktig riktning.

Hon efterlyser fler forum där aktörer från hela värdekedjan kan mötas.

– Det finns många åtgärder att vidta för att öka samverkan i hela värdekedjan och låta fler komma till tals. Vi har till exempel våra nordiska näringsrekommendationer och våra svenska kostråd som är nyuppdaterade och vetenskapligt baserade. De ska vara styrande för offentliga måltider. Jag ser att rekommendationerna borde vägleda politiska beslut som rör matsystemet för att verkligen skapa hållbara och hälsosamma matmiljöer.

Rapportens förslag till företag och beslutsfattare

1. Ge forskningen större genomslag i politiken.
   Bredda representationen i livsmedelspolitiska forum, koppla mål och styrmedel till vetenskapliga rekommendationer och använd forskningsbaserade analyser av effekter på hälsa, klimat och beredskap.
2. Utveckla ekonomiska styrinstrument som gynnar bättre matval. 
   Se över och värdera stöd, subventioner, skatter eller differentierad moms för att göra hälsosam och hållbar mat mer konkurrenskraftig.
3. Ta vara på potentialen i butikernas och måltidsverksamheternas utbud. Låt sortiment, placering och kampanjer göra hållbara och hälsosamma alternativ lättare att välja.
4. Använd offentliga måltider som styrmedel.
   Skolor, vård och omsorg kan genom upphandling och menyplanering påverka både konsumtion och produktion.
5. Samordna politiken för matsystemet.
   Jordbruk, klimat, folkhälsa, handel, innovation och livsmedelsberedskap behöver hanteras mer samlat. Rapporten nämner ett särskilt departement för matsystemet som en möjlig lösning.
6. Sätt långsiktiga mål för konsumtionen.
   Nationella mål för hållbar och hälsosam livsmedelskonsumtion kan ge tydligare förutsättningar för företag, innovation och produktion.
7. Säkra investeringar i forskning och innovation.
   Långsiktig finansiering behövs för att utveckla ett mer hälsosamt, klimatanpassat och robust matsystem.
8. Skapa fler forum för samarbete.
   Forskare, producenter, livsmedelsföretag, handel, offentlig sektor och andra aktörer behöver dela kunskap och samordna insatser.