Social due diligence – så förbereder sig svenska företag

CSDDD vilar på samma principer som andra EU-initiativ: FN:s vägledande principer och OECD:s riktlinjer för ansvarsfullt företagande. I praktiken handlar det om en ständig cykel – från policy och riskanalys till åtgärder, uppföljning och gottgörelse.

– Det viktiga är att se bortom de politiska turerna. Själva fundamentet i direktivet – den riskbaserade due diligence-modellen – ligger fast. Företagen behöver förstå att det är de här processerna som kommer att gälla, oavsett hur förhandlingarna slutar, säger Théo Jaekel, jurist och expert på företagsansvar.

Han ser dock ett tydligt glapp mellan ord och handling.

– Många säger sig följa principerna, men i praktiken gör de det sällan fullt ut. Det är därför lagstiftningen kommit till – den frivilliga vägen har inte räckt.

MAY HYLANDER, RÅDGIVARE på Enact, lyfter kravet på ”lämpliga åtgärder” som en nyckel i hur CSDDD ska omsättas i praktiken.

– Lagen ger ingen checklista. Företagen måste själva se var riskerna finns i värdekedjan och välja åtgärder som verkligen gör skillnad – och kunna förklara varför just de valen bedöms ha effekt, säger hon.

Prioriteringen ska vara riskdriven och verklighetsnära, betonar hon.

– Det finns mycket kunskap på lands och sektorsnivå som hjälper företag att se var riskerna är störst. När spårbarheten brister kan Human Rights Impact Assessments vara ett sätt att komma närmare rättighetsbärare – och att gå från principer till handling.

Förankringen måste finnas längs hela kedjan, från design och inköp till försäljning.

– Alla delar av organisationen behöver förstå hur deras beslut påverkar mänskliga rättigheter – och ha mandat att agera. Relationen med leverantörer ska bygga på öppenhet och stöd, inte bara krav i kontrakt.

PÅ KAPPAHL FORTSÄTTER arbetet med full kraft – men urvattningen av EU:s direktiv riskerar att snedvrida konkurrensen, menar hållbarhetschefen Sandra Roos.

– Möjligheten att konkurrera på lika villkor urvattnas. Från att kostnaden skulle delas mellan alla företag fortsätter ansvaret att vila på frivillighet. De som tar ansvar betalar, medan andra kan låta bli, säger hon.

Kappahl samarbetar långsiktigt med omkring 120 producenter och följer upp arbetet med egen personal på plats. Företaget är anslutet till Internationella Ackordet för säkra fabriker och använder verktyget TrusTrace för att spåra plaggen – ”hela vägen tillbaka till bomullsfibern”.

– Spårbarheten ger den transparens som krävs för att upptäcka och hantera risker. Men ett gediget due diligence-arbete är kostsamt: att utvärdera, förebygga, gottgöra, följa upp och rapportera kräver tid och resurser. Längre ner i kedjan saknas ofta kapacitet. Där är branschgemensam finansiering och samarbete enda vägen framåt, säger hon.

Hon ser också en kommunikationsutmaning – när negativa rubriker om oseriösa aktörer spiller över på hela branschen.

– Lagstiftning hade kunnat jämna ut spelplanen och skapa tydligare incitament i kedjan, säger Sandra Roos.

Fastighetsbolaget Vasakronan omfattas troligen inte direkt av CSDDD – men påverkas ändå, genom sina kunder.

– Om vi ska kunna garantera dem att vi är en riskfri leverantör måste vi göra samma due diligence som om vi själva omfattades, säger hållbarhetschefen Anna Denell.

Bolaget kartlägger risker per bransch för både leverantörer och hyresgäster, gör bolagskontroller och ställer tydliga avtalskrav. Längre ut i kedjan handlar lösningen ofta om samarbete inom branschen.

Anna Denell vill också skilja mellan sociala risker och sociala bidrag.

– En trygghetsinsats i ett område är bra, men den kan aldrig rättfärdiga att material eller arbete längre bak i kedjan utförts under dåliga villkor. Positiva insatser är inget alibi för brister, säger hon.

IKEA ÄR INTE ett företag utan en sammanslutning av flera fristående bolag under samma varumärke. Inter Ikea Group äger varumärket och ansvarar för design, produktion och leverantörskedja, medan Ingka Group driver majoriteten av världens Ikea-varuhus och står för försäljningen.

Båda koncernerna efterlyser gemensamma och tydliga regler – proportionerliga, riskbaserade och tillämpbara på hela värdekedjan.

– Ingka Group välkomnar EU-kommissionens förslag till ett direktiv om hållbar tillbörlighetsprövning och uppmanar till en harmoniserad lagstiftning inom EU för mänskliga rättigheter och miljö, baserad på ett riskbaserat angreppssätt, skriver företaget i ett mejlsvar. Inter Ikea framhåller att koncernen har arbetat med due diligence i mer än 20 år genom sitt uppförandekodsystem Iway.

– Vi stödjer förenklingsagendan, så länge de grundläggande ambitionerna i regleringen består. Vår förhoppning är att förhandlingarna leder till ett tydligt ramverk som gör det möjligt för företag att agera ansvarsfullt och bidra till positiv förändring för människor och miljö, skriver företaget.

SIGNALEN FRÅN DE stora företagen är tydlig: gemensamma spelregler gynnar det långsiktiga hållbarhetsarbetet – och minskar risken att de seriösa bolagen blir ensamma med kostnaderna.

Ett återkommande tema är skiftet från att mäta insatser till att mäta effekter.

– Många ser due diligence som en process, inte som ett sätt att skapa faktisk påverkan. Man räknar revisioner och utbildningar – men inte resultat. De mest mogna företagen vågar prata öppet om problem och hur de hanteras. Due diligence handlar inte om att eliminera alla risker, utan om att agera ansvarsfullt när de uppstår, säger Théo Jaekel.

JUST GOTTGÖRELSE ÄR ofta den svåraste delen. Den kräver fungerande klagomålskanaler, lokala partners, facklig närvaro – och tydliga mandat internt, betonar May Hylander.

Förväntningarna från kunder, investerare och upphandlare fortsätter att driva social due diligence, oavsett politiska svängningar. Företag som arbetar konsekvent enligt OECD-modellen, stöttar sina leverantörer och kan visa faktisk effekt står starkt – i tillsyn, upphandling och på kapitalmarknaden.

Eller som Sandra Roos uttrycker det:

– Ett gediget due diligence-arbete är kostsamt. Men alternativet är oacceptabelt.