
Jag vet inte hur det ser ut i din mejlbox men i min rasar det i allt snabbare takt in allt fler och allt mer proffsigt förpackade inbjudningar till allsköns seminarier och konferenser på temat hållbarhet. Merparten är variationer på efter mall där ”inspiration” ofta är ett flitigt använt nyckelord. Huvudingrediensen i programmen är i princip undantagslöst ett antal säljande case-redovisningar från olika mer eller mindre namnkunniga företag. Dessa varvas som regel med dragningar av hållbarhetscirkusens dryga dussinet favorittalare i form av forskare, hållbarhetschefer och företagsledare som levererar sina vid det här laget väl inridna käpphästar. Det kan handla om saker som bristen på politiska stödåtgärder och regelverk, den eskalerande miljö- och klimatkrisen eller den självupplevda frälsningen till hållbarhetstanken. Allt sker numera till tonerna av de senaste årens standardmantra om hur väldigt lönsamt det minsann är med hållbarhet.
Redan frälsta åhörare
I åhörarbänkarna sitter en skara av mestadels redan frälsta som villigt låter sig hänföras av till perfektion vässade dragning om det allra senaste på CSR-scenen. Det är upcycling, nudging och GRI om vartannat i en massa kul projekt med oändliga mängder sex appeal. Dessvärre ofta med en ganska vag koppling till företagets kärnverksamhet. För att inte tala om en inte sällan mycket blygsam inverkan på företagets hållbarhetsprestanda. Denna ”inspiration” är sedan tänkt att få oss att gå hem och spotta i nävarna för att uträtta hållbara (och inte minst lönsamma) storverk på den egna firman, eller?


