Planerad reträtt – från tabu till kommunal klimatfråga

Bakgrunden är att hotet inte längre ligger i en avlägsen framtid. Flera kustnära och lågt liggande områden kan bli allt svårare och dyrare att skydda. Enligt en kartläggning av Dagens Nyheter riskerar över 10 000 svenska bostadshus att drabbas av framtida översvämningar från havet. I de utsatta områdena finns fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde på nästan 100 miljarder kronor. Tidningen har också frågat kommunerna hur de arbetar med översvämningsriskerna. Av de 153 kommuner som svarade hade 123 pekat ut särskilt utsatta områden.

Det betyder inte att alla utsatta områden måste överges, understryker Lisa Van Well. Men hon menar att kommunerna redan nu behöver fundera över var gränsen går.

– Frågan är när det är dags att byta strategi. När kan man inte längre skydda ett område, och när går det inte längre att bygga vallar? säger hon.

Att frågan väcker starka känslor är kanske inte så konstigt. I grunden handlar det om att människor kan behöva lämna sina hem och att hela bostadsområden på sikt kan behöva flyttas eller avvecklas. Och det är just därför det krävs planering, konstaterar Lisa Van Well.

– Tanken är att det ska ske under lång tid, steg för steg. Det kan ta tio, femton eller tjugo år att genomföra en sådan process. Därför handlar det om att tänka efter före.

Kunskapen måste komma först

Det första steget för en planerad reträtt är att ta reda på vad som väntar, förklarar Lisa Van Well. Hur snabbt stiger havet? Vilka områden riskerar att översvämmas eller eroderas bort? Och när blir riskerna så stora att det inte längre är rimligt att bo kvar?

– Här finns det inte några exakta svar. Men klimatscenarier kan ge kommunerna en bild av hur läget kan utvecklas på 50, 100 eller 150 års sikt. Men det är viktigt att man är helt säker på att området verkligen ligger i en tydligt definierad riskzon, säger Lisa Van Well. 

Därefter krävs politiska beslut. Men det minst lika viktigt är att få med dem som faktiskt berörs. Här är det enligt Lisa Van Well helt centralt att inkludera invånarna i tid. 

Hon berättar om ett fall i Nya Zeeland, där kommunen hade pekat ut ny mark längre från havet. En av de stora frågorna var om de boende skulle kunna flytta tillsammans och behålla sina grannar och sin gemenskap.

– Många vill ha kvar samma gemenskap och samma grannar. Den sociala delen är väldigt viktig, och invånarna behöver involveras tidigt, säger hon.

Axeltofta visar hur svår reträtten kan bli

Hur svårt det kan bli när människor inte är överens om vägen framåt syns i Axeltofta koloniområde i Landskrona.

Området ligger mycket lågt, som lägst 0,7 meter över havet, och är utsatt för högvatten, högt grundvatten och översvämningar. Kommunens politiska uppdrag var från början att undersöka om området kunde klimatanpassas och göras om till permanentboende. Men analyser av klimatriskerna och kostnaderna fick kommunen att tänka om. Nu ska koloniområdet avvecklas och marken bli naturmark där ny bebyggelse inte tillåts.

Beslutet har lett till en lång och konfliktfylld juridisk process. Alla arrendatorer har inte accepterat kommunens frivilliga erbjudande om ersättning och en ny kolonilott. Det separata beslutet att avveckla området ligger fast, medan processen kring detaljplanen ännu inte är avslutad.

– Det här är en väldigt olycklig situation som har uppstått. Det pågår en juridisk tvist och vi avvaktar var processen med detaljplanen landar, säger Johan Nilsson, stadsbyggnadschef i Landskrona.

Axeltofta har ibland kallats Sveriges första planerade reträtt. Lisa Van Well är dock tveksam till beskrivningen. Hon menar att ärendet snarare visar varför en reträtt behöver förberedas i god tid, med tydliga beslut och en tidig dialog med dem som berörs.

Oklart kring kostander och ansvar

En av de svåraste frågorna handlar om vem som ska stå för kostnaderna. Lisa Van Well menar att kommunen har ett ansvar när det är kommunen som fattar beslutet. Samtidigt handlar det om mycket stora kostnader, som många kommuner har svårt att bära på egen hand.

– Det finns inget självklart svar kring vem som ska betala, säger hon.

Just därför blir ägarfrågan central. Om kommunen äger marken finns större möjligheter att styra processen och fördela ansvaret. Svårare blir det när både husen och marken ägs privat. Då uppstår frågor om ersättning, sjunkande fastighetsvärden och vem som i slutändan ska ta den ekonomiska förlusten.

Det är också här som klimatreträtt skiljer sig från andra stora samhällsflyttar. Lisa Van Well lyfter Kiruna som exempel. Där har flytten planerats under lång tid och genomförts stegvis, samtidigt som det har funnits en tydlig aktör som stått för kostnaderna: gruvbolaget LKAB.

– I Kiruna var det tydligt att kommunen planerade, men att LKAB betalade. Vid klimatanpassning är det inte lika tydligt.

När vallarna inte räcker

Planerad reträtt beskrivs ofta som en sista utväg, när vallar och andra skydd inte längre räcker. Men den svåra frågan är när den punkten faktiskt är nådd. Det kan handla om att översvämningarna kommer så ofta att det inte längre är rimligt att fortsätta reparera skadorna. Eller om att det blir för dyrt, för riskfyllt eller tekniskt omöjligt att bygga ännu högre skydd.

Något svar som passar överallt finns inte. Förutsättningarna skiljer sig från plats till plats, och mycket återstår att reda ut kring lagstiftning, ansvarsfördelning, kostnader och ersättning. Samtidigt visar DN kartläggning att frågan inte längre är teoretisk. På flera håll i Sverige behöver kommuner redan nu fundera över hur stigande hav, erosion och återkommande översvämningar ska hanteras på lång sikt.

Just därför återkommer Lisa Van Well till vikten av att börja planera i god tid.

– Sverige ligger inte lika risigt till som många andra länder. Vi har lite tid att göra det, säger hon.

I nästa del av artikelserien undersöker Miljö & Utveckling hur fastighetsbranschen ser på planerad reträtt.