Nu börjar handeln om klimatet

I Kyotoprotokollet är det i-länderna som av naturliga skäl får dra det stora lasset. Målet är att i-länderna ska minska sina utsläpp av växthusgaser med minst fem procent år 2008-2012 jämfört med 1990. Ryssland får bibehålla utsläppen på dagens nivå medan EU har åtagit sig att minska dem med åtta procent. U-länder har inga krav på utsläppsminskningar under denna period men deltar i förhandlingar och beslut om genomförande.

För att protokollet formellt ska träda i kraft krävs att 55 industriländer ratificerar avtalet och att deras koldioxidutsläpp motsvarar 55 procent av världens totala utsläpp av koldioxid. Så har inte skett än och bland annat USA står utanför. EU och många andra länder har redan ratificerat avtalet. Den första åtagandeperioden börjar 2008 men EU har valt att tidigt skaffa erfarenheter och inför utsläppshandel redan 2005.

Globala verktyg

Utgångspunkten för Kyotoprotokollet är att klimatpåverkan är ett globalt fenomen där det saknar betydelse var på jorden utsläppsminskningar sker. Därför kan större resultat uppnås om insatser görs där de ger mest valuta för pengarna. Mot denna bakgrund skapades tre så kallade flexibla mekanismer. Dessa ska möjliggöra kostnadseffektiva minskningar av utsläpp av växthusgaser. Mekanismerna har det gemensamt att ett land kan dra nytta av utsläppsminskningar som åstadkommits i andra länder. Samtidigt anger Kyotoprotokollet tydligt att inhemska nedskärningar ska svara för en betydande del av länders åtgärder för att nå sina egna åtaganden.

Följande flexibla mekanismer finns:

Handel med utsläppsrätter

Gemensamt genomförande (JI)

Mekanismen för ren utveckling (CDM)

”Gemensamt genomförande” innebär att länder kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningar genom åtgärder i andra länder som har utsläppstak. Detta ska bidra till överföring av teknik och kunskap från ett land till ett annat. ”Mekanismen för ren utveckling” innebär att länder kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningar genom åtgärder i andra länder som inte har utsläppstak. Detta ska bidra till en hållbar utveckling i u-länderna, att industriländerna kan nå sina egna åtaganden samt att klimatkonventionens slutmål kan uppnås.

Handel med utsläppsrätter

Kostnaderna för att minska utsläppen varierar mellan länder och beroende på vilka källorna till utsläppen är. Klimatproblemets globala karaktär gör att det finns möjligheter att låta de billigaste åtgärderna komma först oberoende av i vilket land utsläppen begränsas.

Här kommer handeln med utsläppsrätter in. Handeln gör det möjligt att genomföra åtgärder i den bransch och det land där det kostar minst. Företag med höga kostnader för åtgärder kan köpa utsläppsrätter av företag där åtgärderna kostar mindre. En väl fungerande handel med utsläppsrätter skapar därmed incitament för företagen att minska utsläppen och investera i ny teknik.

Utsläppstak

Utsläppshandel bygger på att ett tak sätts för de totala utsläppen. Utsläppstaket begränsar det totala utsläppet under en viss period. Det totala taket för EU motsvarar det åtagande unionen har gentemot Kyotoprotokollet. Omkring en tredjedel av de svenska utsläppen av koldioxid kommer att omfattas av EU:s handelssystem.

I Sverige berörs drygt 500 anläggningar. Inom hela EU kommer handelssystemet att omfatta kring 15 000 anläggningar, främst inom tunga industribranscher och energisektorn. Inledningsvis kommer utsläppsrätter att delas ut gratis. Handeln regleras i en lagstiftning gemensam för hela EU och baserad på direktivet om ett system för handel med utsläppsrätter. I Sverige har detta medfört en rad nya bestämmelser i form av lag, förordning och föreskrifter. Lagstiftningen omfattar både fossila bränslen och biobränslen.

Tillstånd och kontroll

De företag som omfattas av handelssystemet måste från och med 1 januari 2005 ha tillstånd till utsläpp av koldioxid. Det krävs alltså tillstånd för utsläpp av koldioxid även från biobränslen. Biobränslen berättigar däremot inte till tilldelning av utsläppsrätter. För att få tillstånd krävs bland annat att verksamhetsutövaren kan kontrollera, övervaka och rapportera utsläppen. Regelverket är komplicerat och omfattande. Det gäller särskilt delarna om övervakning och mätning av utsläppen. Naturvårdsverket har gett ut allmänna råd samt en särskild vägledning till lagstiftningen.

Rapportering av utsläppen ska göras senast den 31 mars varje år med start 2006. Rapporternas innehåll ska verifieras av en oberoende, ackrediterad kontrollör. Om utsläppen överskrider antalet utsläppsrätter tas en särskild sanktionsavgift ut. Avgiften är inledningsvis 40 euro per ton koldioxid men höjs från 2008 till 100 euro per ton. Dessutom måste de saknade utsläppsrätterna köpas in. All handel ska registreras i ett register på Energimyndigheten vilket gör det möjligt att spåra alla transaktioner. Handeln med utsläppsrätter gäller till en början enbart koldioxid men det finns fler växthusgaser. Totalt omfattar Kyotoprotokollet sex olika växthusgaser. Utöver koldioxid ingår även metan, dikväveoxid, fluorkolväten HFC, fluorkarboner FC och svavelhexafluorid SF6. I framtiden är det troligt att handeln med utsläppsrätter kommer att utvidgas till fler branscher och andra växthusgaser.

Pris på klimatet

Handeln med utsläppsrättigheter är ett nytt grepp i miljöarbetet. Utöver invanda hjulspår med lagstiftning och frivilligt miljöarbete kommer nu marknadskrafterna in. Med klimatfrågornas speciella globala prägel öppnas helt nya möjligheter för kostnadseffektiva miljöinvesteringar.