Inga produkter i varukorgen.
Stockholmare och lantisar– anpassa er inte!
analys Hur vi ska anpassa oss till försämrad luftkvalitet och ett varmare klimat får en allt större plats i samhällsdebatten. Vill vi verkligen anpassa oss, undrar Catrin Offerman, chefredaktör, Miljö & Utveckling.
I förra veckan skickade IVL ,Svenska Miljöinstitutet, ut ett pressmeddelande om att de kommer att placera ut 50 sensorer som mäter luftföroreningar i Göteborgs innerstad. Tanken är att privatpersoner, genom att se vilka halter av luftföroreningar de utsätts för, ska kunna undvika de mest förorenade områdena genom att styra sina resmönster.
Jag har förstås skrivit om luftföroreningar ett hundratal gånger, om problematiken på Hornsgatan i Stockholm och att tusentals människor i Europa dör varje år på grund av att de andats in för stora mängder ohälsosamma partiklar. Men det är först nu det verkligen sjunker in – att det även här i Sverige är så illa att det är läge att ändra resrutt till jobbet. Jag tänker på hur det ser ut i Kinas storstäder. Är det den vägen även vi ska vandra, som är så stolta över vår våra storskogar, badsjöar och allemansrätt?
Något som är väldigt tydligt är att fokus håller på att förflyttas, från att stoppa växthusgaser och luftföroreningar till att fundera på hur vi kan anpassa oss till den verklighet vi skapat.
För några veckor sedan förklarade Riksrevisionen att de ska granska regeringens översvämningsberedskap. Det är bra, för styrningen och ansvarsfördelningen på området lämnar en hel del övrigt att önska. Men det handlar återigen om anpassning.
Jag tror dock inte att det bara är dåligt att vi pratar om anpassning. Dels behövs det tyvärr, dels tror jag att det kan skapa en bättre förståelse för att dålig luft och vatten inte är något subtilt och långt borta, utan något som drabbar oss alla. Min förhoppning är att vi då återigen kan förflytta fokus till problemkällan.
I förra veckan pågick sista varvet av förberedande klimatförhandlingar inför FNs klimattoppmöte i Paris i december. Processen går fortfarande smärtsamt långsamt.
Att enas i Paris är självklart inte hela lösningen, men symbolvärdet är väldigt viktigt. Jag skickar en önskan till alla förhandlare: Sätt nationella särintressen åt sidan, att stoppa uppvärmningen av klimatet är mycket större än så.
