Cop31 – fem faktorer för framgång

1. Framgångsvåg. Årets COP är oerhört vältajmat. Progressiva krafter i hela världen har fått ny energi av Demokraternas oerhörda framgångar i amerikanska kongressvalet. Klimatförnekaren Trump är nu en ”lame duck”, vilket tillsammans med Lulas seger över klimatförnekaren Bolsonaro visar att det ”oövervinnliga” kan besegras. Också FN-systemet självt har just nu medvind, med ett pinfärskt COP17 för biodiversitet som lyckades skapa en roadmap, formalisera strukturer och öka den internationella finansieringen – otillräckligt men ändå medvind för processerna.
   
2. Fossilt är förfärande dyrt. Att fortsätta hålla det fossila under armarna är nu inte bara klimatmässigt vansinne utan också förfärande dyrt, på grund av Rysslands krig mot Ukraina och USA:s kring mot Iran. Det kan rentav bli fysiskt omöjligt – risken för brist och ransonering är reell. Därför är en påskyndad omställning till förnybart och effektivt mer intressant också för mindre klimatengagerade parter än tidigare.
   
3. Företrädaren levererar. COP-ordförandeskapet är inte två veckor av förhandlingar som många tror, utan håller på tills nästa möte – och det har COP30-ordföranden Brasilien tagit på stort allvar. Häromveckan lanserade de roadmaps ” Transitioning Away from Fossil Fuels in Energy Systems” och ”Enhancing Efforts Towards Halting and Reversing Deforestation and Forest Degradation by 2030”, som lägger grunden för att flytta fram positionerna om fossil utfasning och skogsskydd på årets möte. Också COP30:s beslut att hålla en särskild konferens om fossil utfasning, vilket framgångsrikt skedde i Santa Marta, Colombia i våras, skapar framdrift.
   
4. Frånvaron av stora beslut. Nästa års COP, i Etiopien, är formell avstämning för ländernas nationella åtaganden (NDC), snart måste medlemsländerna enas hur den långsiktiga klimatfinansieringen (NCQG) ska förverkligas, och ett globalt anpassningsmål ska konkretiseras. Årets COP har förväntningar på sig att leverera en slags mekanism för klimaträttvisa, ett lite bortglömt resultat av COP30, men det finns inga stora måste-frågor som överskuggar allt annat. Därför kan COP31-mötet fokusera på leverans på det som redan beslutats – the implementation COP, som ordförande kallar det.
   
5. Formaliafördelning. För första gången någonsin är COP delat mellan två länder – tidigare har Bonn varit fysisk plats för Fijis COP och Madrid för Chiles, men nu ansvarar Australien för alla formella möten och förhandlingar medan Turkiet håller i både fysiskt värdskap och den Global Action Agenda (GCAA); bryggan mellan avtal och förverkligande och utöver länder inkluderar, städer, företag och civilsamhälle. Högst på denna lista är försöket att nå en global överenskommelse om att nå 35 % elektrifiering av energisektorn till 2035, mot dagens knappt 20%. Att så starkt lyfta fram alla icke-formella åtaganden kan bli COP31:s stora styrka, eftersom det de senaste åren varit här de verkliga framgångarna skett.

Blir COP31 en Good COP eller Bad COP? Kanske är frågan fel ställd. Inget klimatmöte förmår leverera den akuta omställning som krävs; i bästa fall förbättras förutsättningarna. Men förhandlingarnas sårbarhet har minskat genom att många av de centrala frågorna, som utfasningen av fossila bränslen, nu fått kompletterande spår och processer. Men det i sig är en del av att förutsättningarna för framgång är fina i Antalya – vår gemensamma framtid avgörs av om vi lyckas hejda klimatförändringarna, men allt hänger inte längre på två veckors FN-möte.

Mattias Goldmann