”Vi når inte klimatmålen utan skogsägarna – men då måste kolsänkan börja löna sig”

Men till skillnad från andra forskare ser han inte lösningen i mindre avverkning per se, utan i strategiska skötselbeslut – med långsiktig klimat- och affärsnytta som mål.

Kolsänkan måste bli en affär

Ett centralt budskap från Tomas Lundmark är att klimatpolitiken inte kan bygga på en ”naturgiven kolsänka” – utan att kolinlagring måste bli en vara på marknaden.

– Vi kommer inte att nå klimatmålen utan hjälp av skogsägarna. Men då måste kolsänkan också löna sig. Det är skogsägarna som avstår avverkning, och de måste få betalt för det, säger han.

Han ser därför ett behov av en fungerande marknad för kolkrediter med certifierade, högkvalitativa data – något som kan bygga på svenska skogsbruksstandarder.

Två strategier – ett räkneexempel

För att illustrera potentialen i kolinlagring visar Tomas Lundmark en förenklad kalkyl med två skogsägare:

• Skogsägare A avverkar 100 % av den årliga tillväxten.
• Skogsägare B avverkar 80 %, och investerar resterande 20 % i virkesförrådet.

Efter 28 år har skogsägare B byggt upp ett betydligt större virkesförråd – och kan då avverka lika mycket som A, men med större framtida avkastning och betydande klimatnytta.

– Den ökade kolinlagringen kan motsvara 1,8 ton koldioxid per hektar och år. Över hela fastigheten handlar det om närmare 48 000 ton infångad koldioxid. Men för att det ska vara ekonomiskt hållbart krävs ett marknadspris på kolkrediter på åtminstone 180 kronor per ton, säger han.

”Det handlar om framtida generationers handlingsutrymme”

Tomas Lundmark betonar att skogsbruk måste ses som ett odlingssystem – och att kolbalansen påverkas av både väder, tillväxt och konjunktur. Därför är det viktigt att titta på utvecklingen över tid, snarare än enskilda år.

– Det handlar inte om att avverka eller att låta skogen stå. Det handlar om vilka strategier vi väljer för framtida generationer – och vilka möjligheter vi vill ge dem.