Ny strategi ska ge klimatavtal i Paris

Mellan den 30 november och 11 december är Paris mittpunkten för miljövärldens agenda. Det är dags för det tjugoförsta klimattoppmötet i ordningen sedan förhandlingarna om hur den globala temperaturökningen kan stoppas, tog fart i Berlin 1995.

Att det är en komplicerad process säger sig själv. Nära 200 länder ska komma överens i ett beslut som ska bygga på konsensus.

De frågor som kommer att diskuteras på detta 21:a möte handlar om utsläppsbegränsningar, klimatanpassning, finansiering, kapacitetsbyggnad och tekniköverföring. Dessutom kommer system för att mäta och rapportera, så att det går att följa hur länderna presterar, vara uppe på dagordningen. Utsläppsbegränsningarna är kärnan, men klimatanpassning får en allt större plats.

Ny förhandlingsstrategi

Förhandlingsstrategin kommer också att vara annorlunda än på tidigare möten, som fokuserat på ”top down”, det vill säga har börjat i världens samlade utsläpp och sedan haft ambitionen att fördela ansvar rättvist mellan alla länder. Men vad som är rättvist är inte alls självklart.

De så kallade utvecklingsländerna tycker att större delen av ansvaret bör ligga på den industrialiserade världen, som byggt upp sin rikedom genom industriell utveckling med stora utsläpp av koldioxid. De industrialiserade länderna menar istället att klimatförhandlingarna bör rikta in sig på att begränsa framtida utsläpp, oavsett hur det sett ut tidigare. Ansvar bör fördelas utifrån förmåga, snarare än rättviseprinciper. Det är en motsättning som är lika central i dag som tidigare.

Därför har de senaste åren av förhandlingar riktat in sig på en ny taktik för att nå ett avtal i Paris som bygger på ”bottom up”. Alla länder lägger själva ribban för sina åtaganden. Redan innan Parismötet ska länderna lämna in sina så kallade Intended Nationally Determined Contributions, INDC, det vill säga vad de kan tänka sig att bidra med för att minska de globala utsläppen. De ska också berätta vad de gör för att anpassa sina samhällen till klimatförändringarna och hur de kan stötta fattigare länder finansiellt.

Nu handlar det om att få med alla på tåget. Det är inte längre storleken på åtagandena som har betydelse utan att så många som möjligt faktiskt bidrar. I skrivande stund har 48 INDC:er lämnats in vilket omfattar 76 länder.

Men självklart kommer det att bli ett gap mot vad som behövs för att klara klimatmålet om att temperaturen i världen inte ska stiga mer än två grader. Nu handlar det om att bygga ett golv.

En viktig del i avtalet är därför att komma fram till hur målsättningarna successivt kan skruvas upp.

EU:s medlemsländer enades i september om att gemensamt driva förhandlingarna mot en struktur där målsättningarna skruvas upp vart femte år. De ska också finnas metoder för uppföljning. På så sätt ska de globala utsläppen minska över tid.

– Våra erfarenheter är att det sedan går lättare än vad man trott. Därför är det så viktigt att målen justeras i femårscykler, samtidigt som vi hjälps åt att sprida teknik. Då tror jag att kapaciteten är god för att vi ska kunna hålla temperaturökningen under två grader, säger Fredrik Hannerz, som är politiskt sakkunnig på miljö- och energidepartementet.

Mekanismerna kommer inte att bli tvingande, det är inte realistiskt. Därför måste man hitta en modell med regler för att mäta och följa upp så att de spretiga löftena blir jämförbara, samt tydliga samarbetsmekanismer mellan avtalsparterna som stärker sannolikheten för att länderna har intresse av att uppfylla sina löften.

Vad kan vi då förvänta oss av Paris?

Riskerar Parismötet att bli en upprepning av Köpenhamnmötet, där förväntningarna var enorma och klimattoppmötet slutade i kollaps?

Nej, menar Sveriges klimatambassadör Anna Lindstedt, som leder den svenska delegationen fram till att miljöminister Åsa Romson (MP) finns på plats. Skälen är flera: