Mattias Goldmann: ”Ingen får reda på att jag tagit hjälp av klimatkampen”

Gör något helt annat. Jag tror det är Isadora som tydligast säger åt mig inför flytten till Bangkok, och hon har rätt. Visst, klart jag ska göra vad jag kan för att Thailands mål om 100 procent elfordon 2035 ska förverkligas, men inte bara. Det är dags för lite egen hållbarhet.

Alltså spelar jag teater. Comedia del’Arte, utan manus, utan publik, utan prestige och prestation. Tills Maurizio, vår italienska lärare, tillika regissör och skådespelare, ska sätta upp Dantes La Divina Comedia. Någon behöver vara Paolo, han som skickas till helvetet för sin brottsliga kärlek – ja och så ett par mindre roller till; med snabba byten av ansiktsmaskerna kan det gå.

Fullsatt premiär

Bangkok Post skriver, det är fullsatt på premiären, prosecco och galej, italienska ambassadören sitter längst fram, hans fru omfamnar oss gråtande efteråt, Maurizio jublar. Själv är jag inte nöjd, har inte fattat min roll riktigt. Googlar på kvällen. Vad menade Dante?

På sjuhundra år har många tolkningar hunnit uppstå. Varenda -ism har gjort Dante till sin. Tage Danielsson gjorde om den till en sluta röka-skildring. Min förvirring ökar.

I helvetet skakar jag av skräck

Min motspelerska, Francesca i pjäsen, skriver sent på kvällen till mig att jag ska vara mer uppmärksam på henne, och att jag inte ska skaka så mycket i hennes famn. Jag svarar att det går inte, i helvetet skakar jag av skräck och när man har panik går det inte att fokusera på andra.

Fruktansvärda stormar

Men sökmotorn känner mig och kommer till min räddning. Plötsligt, utan att jag medvetet gjort något, handlar alla träffarna på nätet om La Divina Comedia och klimatförändringar. När Dante skrev den i början av 1300-talet drabbades Italien av ett hastigt förändrat klimat. Fruktansvärda stormar, våldsamma skyfall, lera, jordskred, solen osynlig månader i skräck, missväxt och svält. Från detta hämtade Dante inspirationen till skärseld och helvete. Jag läser träff efter träff på nätet, stavar mig fram på italienska, får i gryningen nya meddelanden från Francesca som ber mig att åtminstone vara mer naturlig; titeln till trots så är detta ingen komedi.

Mitt i den fruktansvärda motvinden rätar vi stolt på ryggen

Och bitarna faller på plats. Detta inferno som Dante beskriver har jag sett början av en modern motsvarighet till. Skyfallen, jordskreden, bränderna – det är mer trovärdigt idag än det var för sjuhundra eller sju år sen. Vi stretar emot, Paolo, Francesca och alla de andra, ramlar ibland, hamnar inte där vi tänkt – men vi ger inte upp. Vi får inte panik. Vi skakar inte av skräck. Mitt i den fruktansvärda motvinden rätar vi stolt på ryggen och visar att vi är starkare.

”Ingen får reda på att jag tagit hjälp av klimatkampen”

Francesca får som hon vill. Scenen blir bättre, trovärdigare och kanske går en känsla av trots och hopp fram. Publiken är nöjd idag ungefär som den var igår, men Maurizio har sagt åt oss att inte bry oss om dem, bara vi själva vet om vi var bra. Och den här kvällen var inte bara Francesca och de andra det, utan också jag.

Ingen får reda på att jag tagit hjälp av klimatkampen. Det känns lite skämmigt, nästan oschysst och själviskt att dra nytta av den stora hållbarhetskampen i min lilla. Men jag förlikar mig med det; det är ju när egen och global hållbarhet hänger ihop det finns hopp!

Molière nästa

Det enda bekymret är Isadora. Jag hade ju lovat att göra något helt annat, och så blev det klimat i alla fall. Men så kommer teaterns ägare Yamine fram. Nästa år fyller Molière 400 år, och rollen som den hyperaktive läkaren skulle passa mig perfekt. Jag får en ny chans att göra något helt annat och tackar genast ja.

Men så säger Yamine att Molières beskrivningar av motståndet mot medicinsk vetenskap är som dagens klimatförnekare – perfekt för mig! Och jag inser att jag är jag, att jag får göra det bästa av det och vara nöjd med att jag i alla fall inte längre skakar av skräck.

– Mattias