Ahmed Abdirahman: Tio år i demokratins tjänst

– För mig är mångfald, inkludering och social hållbarhet samma sak egentligen. Men det viktigaste är hur vi breddar det. Jag vill inte att allt ska handla om problem: skjutningar och arbetslöshet – utan också om möjligheter. Det här berör människors vardag, både socialt, ekonomiskt och politiskt, säger han till Miljö & Utveckling.

Stiftelsen Järvaveckan står bakom arrangerandet av demokrativeckan, men står också för Järvaveckan Research, som syftar till att täcka ”blinda fläckar” och ge röst åt perspektiv som traditionellt förbises i den svenska samhällsdebatten.

Ahmed Abdirahman nämner flera exempel på ämnen som är uppe på tapeten för deras rapporter och undersökningar: sjukvård, AI och det teknologiska utanförskapet. Det handlar också om trygghet och säkerhetsfrågor, inte bara om kriminella och skjutningar, utan också frågor om hur förberett Sverige som land är om det skulle bli krig. Hur villiga är vi att försvara Sverige?

– Det har vi tagit fram rapporter på, som var lite chockerande, minst sagt: Det finns högre försvarsvilja i utsatta områden än i övriga Sverige.

I rapporter från Stiftelsen Järvaveckan finns det statistik på att folk i utsatta områden vill ha högre straff och hårdare tag. Kritik hördes från vänstern och jubel hördes från högern. När det kom till försvarsviljan i Sverige var det tvärtom, berättar han.

Ahmed Abdirahman beskriver social hållbarhet som interaktionen mellan de största aktörerna, politik, näringsliv och civilsamhälle.

– Vi lever ju alla med berättelser. Vi som människor är berättelser, och vi har en berättelse som håller ihop oss. Ett land är ju också en påhittad berättelse. Alltså att berättelsen, versionen, är starkare än själva verkligheten. Amerikaner kan känna stark nationalism och patriotism fast landet inte heller alltid varit vad det ska vara. Jag bodde ju där när Obama valdes och har sett hur man kan förnya sig genom att berätta en version av ett land som aldrig är komplett.

Han menar att vi i dag ser ett nytt Sverige, ett nytt Europa, där berättelsen sägs vara färdig. Anamma den eller dra härifrån, ungefär.

– Så funkar inte ett land. Länder har aldrig varit klara, precis som människor aldrig är klara.

Vad vill vi berätta för berättelser om Sverige, frågar han sig. Hur breddar vi berättelsen så att fler känner sig delaktiga i den? Hur bygger vi en version av Sverige där vi är överens?

– Men berättelsen blir ju aldrig klar, den är aldrig perfekt. Men den kan bli bättre, som amerikanerna säger.

Han fortsätter:

– Mycket av berättelsen i dag handlar om problem, att vi som ser annorlunda ut eller är så olika att det är omöjligt att leva tillsammans. Den kampen, som är viktigare än någonsin, håller på att vinna just nu.

Näringslivet – kan göra mer

Hur är läget för social hållbarhet – de aspekterna som du rör dig kring – inom näringslivet? Tycker du det satsas tillräckligt mycket på social hållbarhet?

– Nej, långt ifrån. Det innebär inte att det inte satsas alls. Jag ser att det finns god vilja, så allt är inte svartvitt.

Men både potentialen och utfallet borde vara mycket högre, menar han. Företag och näringsliv kan göra mer. Han ser dock en grupp som sticker ut lite extra när det kommer till engagemang kring ämnet: familjeägda företag.

– De tänker mer långsiktigt. Det kanske låter kliché, men det är de som tänker hundra år framåt. Så jag hade gärna sett att också övriga näringslivet engagerar sig i dessa frågor mer.

Det är lätt att känna att man vill lägga skulden på näringslivet, menar han. Samtidigt pekar han på att det är viktigt att se att de existerar i en kontext där politiska beslut trots allt påverkar dem.

– Jag vill inte säga att det alltid är deras fel och att de inte bryr sig, att de borde vara starka. Man måste också vara realistisk. Det gäller att hitta en balans, att se att det påverkar dem, men samtidigt inte ge frikort för att de ändrar sina värderingar efter vinden.

Säg att man jobbar som hållbarhetschef hos en aktör och känner att man verkligen måste ta tag i sociala hållbarhetsfrågor. Var tycker du att man ska börja någonstans?

Han ler som en som vet.

– Det är den stora frågan.

Till att börja med nämner han punkten som riskerar att sabba arbetet innan det ens börjat: Man är rädd att göra fel, och det blir till och med starkare än rädslan att inte göra någonting alls. Han menar också att detta egentligen inte är en fråga bara för hållbarhetschefer, marknads eller HR-avdelningen. Detta måste upp på ledningsnivå, till vd:n.

– De flesta människor i de här positionerna är rädda att använda fel ord, fel bild, fel ingång. Kanske har företaget sagt ”något dumt” för fem år sedan. Rädslan är så stor i hela samhället att ingen vågar lyfta ett finger. Många håller tillbaka, och det gör att vi inte lär oss.

För det finns ju ingen skriven regel för de här frågorna, menar han. Han tar sig själv som ett exempel. Ska man säga somalisk-svensk? Svensk-somalisk? Ska man säga svart? Ska man säga brun? Det gäller åt andra hållet också. Ska man säga svenne? Svensk? Vit?

Hur ska man tala om de här frågorna som rör människoidentitet och tillhörighet utan att det känns som att man kliver på någon annans fötter? Hans svar är enkelt:

– Den enda vägen är att testa sig fram, säger han och fortsätter:

– Det krävs också en förståelse från människor som har bakgrund likt min, eller som är från de här områdena, ja hela samhället såklart. Att man kan vara öppen och säga ”Det där var inte bästa uttrycket. Du kan uttrycka dig så här i stället”.

Integration – något för alla företag

Han tar fram en presentation på sin dator från en av Stiftelsen Järvaveckans rapporter. 501 företagsledare har svarat på en enkät om hur de ser på mångfald och inkludering. Rapporten ”Näringslivet: Mångfald och inkludering” togs fram i samarbete med Stiftelsen Järvaveckans kunskapspartner: PwC Sverige. En av frågorna handlar om företag anser att näringslivet har ansvar för att främja integration i samhället i hög utsträckning.

Totalt 38 procent av de tillfrågade tyckte det.

– Det är ju föga få, även om det inte är noll.

Nästan en femtedel av de tillfrågade, 18 procent, ansåg att näringslivet inte hade något som helst ansvar.

Vad hade du sagt till de företag som tycker att de inte har med integration att göra?

– Företag existerar inte i tomhet – vi alla lever i ett samhälle. Vägarna vi kör på är skattefinansierade, dina anställda har utbildat sig innan de började jobba hos dig, om du blir sjuk finns försäkring. Ett samhälle där vi inte kan hjälpas åt och känner att vi har ett ansvar för varandra kommer att krackelera. Det är inte när diktatorn kommer på plats som samhället är förstört, det är långt innan. En näringslivsaktör, vare sig det är en person eller en ledning, som inte förstår det ansvaret, har inte förstått vad det innebär att vara en samhällsaktör.

Som tur är, säger han, tycker han att många i Sverige just förstår ansvaret med att vara en samhällsaktör. De vill inte ”bara” vara ett företag.

– Alla träffar ju kunder, vi interagerar ju med varandra i ett komplext system som inte är isolerat. Det är inte de enkla formlerna och pilarna från biologilektionerna – det är ett ekosystem. Går det bra för samhället i stort? Finns hög tillit? Går det bra i vår utbildning? Går det bra för jämställdheten? Allt det här påverkar varandra. Vi är ett land på drygt tio miljoner människor. Sverige är framgångsrikt – tack vare att vi tar tillvara varenda hjärna, varenda person.

Precis som med det mesta blir även social hållbarhet en mer eller mindre populär trend, mycket beroende på vad som händer i Sverige och världen. Sedan Donald Trump intog Vita huset för andra gången har han gett socialt hållbarhetsarbete kalla handen. Hans administration har avslutat mångfalds, jämlikhets och inkluderingsprogram (så kallat DEI på engelska) hos federala myndigheter, något som gett konsekvenser även utanför Vita husets väggar.

– Engagemanget för mångfald och inkludering har ju sjunkit – minst sagt – efter Trump kom tillbaka till Vita huset, säger Ahmed Abdirahman.

Hans bedömning är att den vågen inte helt nått Sverige eller hela Europa än, men att det bara är en tidsfråga. Samtidigt ser han redan nu en oro att använda vissa ord.

– En del är försiktiga med att säga mångfald för att det nu kanske blivit för politiskt. Andra tycker bättre om ordet inkludering.

Ahmeds USA

Ahmed Abdirahman har lång erfarenhet av USA. Allt började på gymnasiet när han vann ett pris för sitt projekt om att omvandla havsvatten till sötvatten. Han fick resa till New York för att presentera sitt arbete på en partnerskola. Väl där fick han uppmärksamhet av skolans grundare, Mrs Ross, som erbjöd honom att bo hos henne över sommaren för ett sommarjobb.

– Jag hade inte träffat henne i mer än 15 minuter. Men jag litar på skolan som säger att hon är en bra person. Jag måste ta den här chansen, utan att riktigt veta vad jag ska göra på riktigt.

Det är mycket nytt. En stor bil hämtar upp honom på flygplatsen och kör honom till Upper East Side, mitt på Manhattan.

Det blev starten på flera år i USA. Efter sommaren får han frågan om han vill vara kvar och utbilda sig. ”Om du vill förändra världen behöver du ju utbildning. Och Amerika har ju den bästa utbildningen i världen”, hade Mrs Ross sagt, som Ahmed Abdirahman ser som sin ”Amerikanska mamma”.

På college pluggade han internationella relationer och företagande. Totalt bodde han i USA i fem år.

– Det var den bästa tiden, jag kan inte säga något annat. En underbar familj, jag känner mig fortfarande som en del av den. De har en del av mitt hjärta för alltid.

Efter fem år av studier fick han ännu en chans han inte kunde tacka nej till: praktik i Genève genom en FN-anknuten organisation, Interpeace. Väl där fick han möjligheten att förflyttas till en underorganisation i Somalia, via Kenya. Det var första gången han satte sin fot i Somalia igen efter att han flydde inbördeskriget med sin familj när han var ett litet barn.

– Jag kommer dit och gråter hela vägen från flyget. Det är så mycket känslor. Att få sätta fötterna på marken man lämnat som barn, där det inte finns lika starka minnen… säger han, men avslutar inte meningen.

Han tid i Somalia blev däremot inte långvarig. Han kände tidigt att han inte riktigt hörde hemma där längre. Trots att det var landet han föddes i, möttes han av misstro och misstänksamhet redan vid ankomsten – han förhördes på flygplatsen och uppfattades som en främling snarare än en återvändare. Säkerhetsläget var mycket instabilt, med hot från terroristgruppen al-Shabaab och en ständig närvaro av tungt beväpnad säkerhetspersonal. Han kunde inte röra sig fritt, inte klä sig som han ville och upplevde att vardagen präglades av rädsla och begränsningar. Den frihet och öppenhet han vant sig vid i Sverige, Genève och New York saknades helt.

Samtidigt insåg han att lokalborna såg honom som ”svensken Ahmed”, inte som en somalier. Språket kändes ovant, kulturen delvis främmande och hans sätt att tänka och arbeta passade inte in.

– Det var konstigt att ha en mamma och mormor som säger att jag får komma och besöka Somalia, men att jag inte kan vara där på det sättet.

Han förstod då att hans plats, och möjligheten att verkligen bidra, fanns i Sverige – landet som hade gett honom trygghet, utbildning och möjligheten att påverka.

– Det är ett fantastiskt land, det är en del av mig. Men jag är svensk i första hand, jag kommer vara här, jag är stolt över det.

Bias finns, även vid anställningsintervjuer

Järvaveckan research har också skrivit rapporter om jämställdhet och diskriminering inom näringslivet. I en rapport från i somras undersökte de företagsledares och chefers inställning till mångfald och inkludering. En av frågorna handlade om huruvida chefer vid anställningsintervjuer påverkades negativt eller positivt om en jobbsökande har ett afrikanskt-klingande namn. Samma fråga ställdes för, motsvarande, mellanöstern-klingande namn och västerländsk-klingande namn. 21 procent, alltså drygt en femtedel av de tillfrågade, uppgav att de påverkades negativt av ett afrikanskt-klingande namn. Motsvarande siffra för mellanösternklingande namn var 19 procent. Siffran för västerländska namn låg på noll.

– Du som jobbsökande har alltså den rätta kompetensen, du har tagit dig igenom delar av rekryteringsprocessen, till exempel tester. Men det faller på namnet vid anställningsintervjun.

Statistiken ser liknande ut när det kommer till religion. I samma rapport uppgav 30 procent av de tillfrågade att de vid en anställningsintervju påverkades negativt om jobbsökanden har muslimsk tro. Hela 50 procent uppgav att de påverkas negativt vid anställningsintervjun om den jobbsökande har någon typ av religiös klädsel eller utstyrsel.

Ahmed Abdirahman menar att detta är ett allvarligt problem, inte bara för diskrimineringens skull, men också för att företag går miste om personer som kan bidra med kunskap och affärsvärde.

– Det här är att tacka nej till kompetens, människor som kan tillföra till ekonomin, välfärd, som betalar skatt.

Han berättar att de grupperna som i dag är arbetslösa i högre grad framför allt är människor med ett icke-svenskt namn, som är utrikesfödda, ofta från Mellanöstern eller Afrika.

– Hur ska man då kunna säga till de här personerna ”Jobba! Ni måste göra rätt för er själva” om de sedan möts av det här?

Diskrimineringen finns även bland dialekter. 42 procent av de tillfrågade uppgav i rapporten att de påverkas negativt om de vid anställningsintervjun hör att jobbsökanden har förortsdialekt.

– Du kan ha fötts i Sverige, gått i svensk skola men råkat växa upp i Rosengård eller Tensta. Du kan ju svenska, det är bara att du har dialekt. Det hade lika gärna kunnat vara skånska. Men din dialekt avgör, konstaterar han.

Nio av tio säger att de bara går på kompetens, men samtidigt säger 50 procent att det finns en konflikt mellan ökad etnisk mångfald och att rekrytera på merit.

– Hur går det här ihop? Ja, det är ett konstigt system, menar han.

Här menar han igen att det är viktigt att dessa typer av frågor inte ligger på hållbarhetschefens eller HR-avdelningens bord, utan på ledningsnivå.

– Det är där jag ser ett misslyckande. Det blir ett projekt och något man tar bort så fort det går dåligt. Så länge det inte är att rapportera tillbaka till ägare och till styrelsen kommer det inte ske en förändring.

Vågar man verkligen säga hur mångfalden ser ut då? Han förstår den rädslan. ”Ska vi verkligen räkna människor? Ska vi fråga efter könsidentitet?” Men samtidigt lever vi i den här stora komplexa mångfalden, menar han. Så hur hittar man då balansen?

– Det vi mäter kan vi förändra och förbättra. Vissa säger ”Vi är färgblinda”, men om du inte kan se att jag är mörk, brun, svart, eller att du har ljusare hud – då är det något som inte stämmer.

”Ställ krav på arbetsplatser”

Till personer som kommer jobba inom branschen framöver och i framtiden har han ett tydligt budskap: Ställ krav på dina framtida arbetsplatser.

Han menar att det är viktigt att ställa frågor när man själv söker jobb. ”Nu har du svarat på frågor om dig, har du några frågor till oss?”

– Då ska man ställa frågor som ”Hur jobbar ni med de här frågorna?”, ”Hur säkerställer ni att alla har lika förutsättningar?”, ”Hur kommer jag bidra till ett meningsfullt liv med er, även om jag bara jobbar med den allra minsta delen?”

Han säger att det är cheesy, men att det finns ett citat om en städare på NASA. Någon högt uppsatt person gick förbi städaren och frågade vad hen jobbade med. ”Jag skickar människor till månen”, hade städaren sagt. Det är precis det perspektivet Ahmed Abdirahman vill åt.

– Vi är alla en del av kugghjulet, konstaterar han.

Ge mig en hisspitch! Vad är Järvaveckan?

– Det är en folkfest, en demokratifestival där vi försöker skapa broar mellan människor som sällan möts. Det är en anledning att mötas och bryta segregation och utanförskap och få nya perspektiv, säger han och fortsätter:

– Den andra delen är att förkorta avståndet mellan politiker, folkvalda, beslutsfattare och medborgare. En del medborgare är de människor som man pratar om och inte med.

Den tredje delen, berättar han, är att det är en politikervecka.

– Vår existens, att vi är här, är politiskt. Kulturen är politiskt. Allt är politiskt. Vi vill få människor att få ökad tillit till vårt demokratiska system. Grunden i vår demokrati är 7,8 miljoner väljare, så om vi inte får dem att träffas, utbildas, ha tillit till våra myndigheter, så kommer det inte funka om 15-20 år. Så det handlar om att vaccinera samhället, individen, aktörer. Det blir som ett motgift mot det utanförskap och den polarisering vi ser i dag.

En del kommer dit för möten, en del för att leka, en del för maten, en del för musiken. Oavsett får man lite av allt när man är där.

– Det måste vara roligt, det får inte vara tråkigt, då kommer ingen greppa tag i det. Vi ser att många upplever demokratin i dag som tråkig. Hur kan vi göra den intressant och rolig? Utan att det blir narr av det, såklart. Att hitta den balansen är viktigt för mig. På Järvaveckan försöker vi möta, jag vill att man går in genom grinden och känner att man har något att hitta där.

Han berättar att många tror att idén till Järvaveckan hade kopplingar till Almedalen. Men det kunde inte vara längre från sanningen.

Efter att han kom hem från Somalia hösten 2012 kände han sig deprimerad och vilsen. Vad skulle han göra nu?

– Jag kände att jag antingen kan sitta kvar och inte göra någonting, eller så kan jag engagera mig medan jag söker jobb.

Han berättar att engagera sig ideellt blev det som fick honom att överleva.

– Jag kan inte bara gå runt och säga att allt är fel. Vad kan jag göra i min kraft? Jag har i alla fall nätverk jag kan bygga på.

Resultatet blev en gratis utebio som anordnades i Tensta under 2013 för att bryta en annan typ av segregation: den interna segregationen som finns i områden som Tensta.

– Folk vill säga att de som bor där är en grupp, men nej, nej, nej – det är folk från 40 länder som bor där! Hur bryter vi då den segregationen? Hur bygger vi ett community?

Ahmed Abdirahman berättar att de ville skapa en anledning för människor att lämna femvåningshusen och gå ut till gräsmattan för att faktiskt träffa varandra.

Till utebion valdes barn- och ungdomsfilmer, oftast Disney, sådant som lockar barn. Då kommer också föräldrarna med, kanske även äldre syskon. Man sitter ner, tar med sig lite picknick. Tiden gick, skjutningarna blev fler, ambulanser blev stenkastade, det var bilbränder. Han minns.

– Alla ögon riktades mot oss i de här områdena. Politikerna talade om oss, men de hade inte varit här. Det blev fler och fler på utebion varje gång. Politikerna hade inte sett all den här kraften som är god.

Kan de inte komma och säga några ord innan filmen börjar då? Jo, visst. Utebion fortsatte nästa år, och året efter det. Resten är historia.

Hur tycker du att Järvaveckan har utvecklats sedan 2016?

– Det har ju vuxit enormt, jag kan ibland knappt förstå att det händer. Man får nypa sig ibland.

Demokrativeckan har inte bara blivit ett stort evenemang – det har också blivit ett varumärke förankrat i den politiska kalendern.

– För mig är det konstigt att ens tänka på att vi har överlevt som projekt. Tio år i demokratins tjänst, det är en styrka. Det är någonting jag är oerhört tacksam och glad över.

Vad tänker du om samhällets utveckling kopplat till Järvaveckan? På tio år har det ju hänt en del i Sverige, både politiskt och samhälleligt.

– Vi håller precis på att snacka om det inför nästa år. Vi ska ju försöka fånga det här, hur har samhället förändrats de senaste tio åren? Vad har det skett för samhällsförändringar? Det är verkligen en reflektion, men vi ska inte bli deppiga utan se hur vi kan hitta nya krafter.

Den samhälleliga pendeln svänger fram och tillbaka. Han minns 80 och 90-talet med nazister och rakade huvuden till att det för ett par år sedan var aktuellt med mångfaldsår.

– Nu vill ingen ta i det med tång. Det har skett en förändring.

Samtidigt tycker han att det finns två sidor av myntet, att det även då fanns en blindhet som man i dag ser på med kritiska ögon.

– Allt var inte rätt då, men det var annorlunda. Det har skett enorma förskjutningar politiskt, socialt och ekonomiskt sedan dess. Men för att förstå samhällsutvecklingen måste man se båda sidorna av myntet. Jag hoppas att detta ska bli en del av vårt övergripande tema för 2026 när vi ändå rör oss mot valår och 10-årsjubileet.

Han berättar att en av ledamötena i stiftelsen frågade om de inte vill avveckla Järvaveckan, om det är målet? Ska de vara så bra att de avvecklar? Nej, absolut inte. Det ska vara så bra att det bara kan bli bättre, menar Ahmed Abdirahman.

– Jag hoppas att det här också ska vara en del av den svenska berättelsen, den svenska historien – även om det bara blir en fotnot. Vem vet vad som händer? Oavsett är det någonting jag och många som kämpat för det här är stolta över.