Nu är goda råd billiga – Klimatpolitiska Rådets rapport Goldmann-granskad

1. Det är dyrt att bomma klimatmålen. Efter att Irlands klimat- och finanspolitiska råd har beräknat vad det skulle kosta dem att missa EU:s ESR-krav, har många aktörer efterlyst motsvarande beräkning för Sverige. Den får vi nu; ”Vi bedömer att böterna för ett eventuellt överskridande av Sveriges EU-åtagande för ESR kan uppgå till mellan 8 och 40 miljarder kronor.” Att spannet är stort beror dels på att det inte är klart hur mycket vi skulle missa med, dels att priset på 2030 års utsläppsrätter inte är känt än. Huvudbudskapet går dock inte att ta miste på: Det skulle kosta Sverige många miljarder kronor att bomma EU:s 2030-krav – pengar det bör vara mer lockande för alla partier att använda i svensk omställning.
2. Det är (ganska) lätt att nå klimatmålen. Rådet har tydligare än tidigare beräknat hur Sverige kan nå beslutade klimatmål. Den viktigaste signalen är att det går, med huvudsakligen redan kända och beprövade styrmedel. Rådet presenterar fem scenarier där ”Ambitiös mix av åtgärder” leder till att 2030-målet nås och att Sverige till 2045 med god marginal når nettonoll – bara en liten del av de 15 procent som får ske utanför de nationella ramarna behövs då. Just kombinationen av styrmedel är avgörande; scenariet ”Högre elektrifieringstakt” räcker inte för att klara 2030-målen. Merparten av det som ska till har redan använts, såsom högre priser på fossila drivmedel, gröna krediter och en högre reduktionsplikt, och resten är redan utrett och remissbehandlat. 
3. Det är bråttom. ”2025 var ett viktigt år för klimatpolitiken” konstaterar Rådet – i bemärkelsen att ”Det utgjorde det sista tidsfönstret för innevarande regering att genomföra större reformer för att påverka klimatmålen.” Men inget sådant presenterades; ”Regeringen har inte fattat beslut som gör att Sverige kommer närmare att nå klimatmålen” och sett över mandatperioden har besluten som försvårar måluppfyllelsen varit både fler och större än de som underlättar. Det gör att betydande utsläppsminskningar behöver beslutas om redan första året av nästa mandatperiod. 
4. Kostnadseffektiviteten kan enkelt förbättras. Regeringen hade visst fog för sin kritik av att tidigare regeringar inte prioriterat kostnadseffektivitet tillräckligt – ibland verkade det vara ett egenvärde att satsa mycket pengar på utsläppsminskningar. Men det har inte förbättrats, konstaterar Rådet: ””Kostnadseffektiviteten i den nationellt beslutade klimatpolitiken har minskat. Det är en följd av ökad ryckighet, sänkt koldioxidprissättning och teknikspecifika satsningar.” Rådet konstaterar EU däremot ökat kostnadseffektiviteten under mandatperioden ”genom stärkt och utvidgad utsläppshandel samt gemensamma fordonskrav” – en signal till kommande regeringar om hur väl genomtänkta styrmedel ger ”biggest bang for the buck”.
5. Det är värre. Klimatminister Pourmokhtari har tidigare skarpt angripit Naturvårdsverket för siffrorna som visar att Sveriges klimatpåverkan ökat. Nu anger Rådet att ”gapet är sannolikt större” än regeringens senaste scenariervisar, för ESR-sektorn ”åtminstone dubbelt så stort” bland annat för att elektrifieringstakten stannat av i Sverige och nu är långsammast i hela Norden. Det förvärras ytterligare av Sveriges låga priser på fossila drivmedelsom leder till att ”fordon körs till Sverige för att tankas, vilket bokförs som utsläpp i Sverige – ett fenomen som kallas grannlandstankning”. 
   
   EU-kommissionen godkänner knappast att Sverige gjorde för optimistiska antaganden, så nästa mandatperiod bör inledas med uppdaterade och trovärdiga beräkningar.
6. Trovärdigheten behöver förbättras. Rådet har tidigare kritiserat att regeringens klimatpolitiska handlingsplan för mandatperioden inte lever upp till klimtlagens krav. Nu konstaterar man att ”endast omkring hälften av dess insatser har resulterat i konkreta beslut”. Det uttrycks neutralt men är förödande kritik mot ett regeringssamarbete som betonar lag och ordning – och en viktig signal om att den klimatpolitiska handlingsplan som ska presenteras hösten 2027 behöver vara mycket mer trovärdig för att inte förlora sin relevans som styrdokument. 
7. Kvantifiera och målstyr. Rådet avvisar regeringens nya, enbart kvalitativa energieffektiviseringsmål – det behövs ”kvantitativa indikatorer” för att veta om vi är på rätt väg. Också andra centrala styrdokument behöver tydligt vara i linje med klimatmålen – Rådet lyfter fram förslaget till Nationell plan för infrastruktur 2026-2037, som trots 1200 miljarder kronor i potten enbart minskar transporternas klimatpåverkan med 0.5%. Flera av de beslut som Rådet listar som ”motverkar” klimatmålen kan enkelt justeras så att de linjerar med målen, exempelvis kan ”Förlängd nedsättning av skatt på diesel inom areella näringar” framgent avse förnybar diesel istället för fossil och ”statligt bidrag till ickestatliga flygplatser” förses med klimatkrav såsom Peter Norman föreslog i sin utredning.
8. Nyttja osäkra omvärldsläget. ”Det osäkra världsläget är inget argument för att försvaga klimatpolitiken – tvärtom” skriver Rådet och slår fast att ”Ett minskat beroende av fossil energi stärker både säkerheten och välståndet.” I vår omvärld tar många fasta på detta, med stärkt stimulans för att påskynda omställningen bort från fossil bensin och diesel. Rådet rekommenderar också att ”Använd Natos styrningssystem och standardiseringsarbete för att inkludera klimatmålen i totalförsvarets omställning” – tyvärr kom rekommendationen två dagar efter regeringens Nato-proposition som inte alls tar fasta på Nato-potentialen.
9. Mångfald är klimatsmart. Det ena av två ”Beslut som motverkar” industrins omställning är ”Hårdare krav på arbetskraftsinvandring och avskaffat spårbyte”. Bakgrunden är dels den gröna omställningens behov av arbetskraft, dels att det behöver finnas andra samhällsfunktioner för att omställningen ska fungera – då duger det inte att utvisa människor som jobbar och gör rätt för sig. Så tydligt har inte Rådet tidigare visat på sambandet mellan politikens olika delar – och knappast någon annan heller. 
10. Bygg på enigheten. ”Stora delar av nuvarande mandatperiod har präglats av en onödig och utdragen osäkerhet om klimatpolitikens mål, inriktning och styrmedel”, slår Rådet fast – men också att ”det är ett styrkebesked att samtliga riksdagspartier enats om förslaget till ett nytt etappmål. Ändringarna är inte så stora.” Det är en viktig påminnelse om vad som faktiskt gäller; klimatmålen som antogs 2016 gäller fortsatt och den formella översynen ledde till åttapartienighet om att bara marginellt justera målen. Utspel om att stryka, urholka eller smalna av klimatmål är just utspel och att i nuläget inte låtsas om vissa mål eller agera som om de har en inbördes hierarki bryter mot det klimatpolitiska ramverket. Rådet slår också fast att vikten av enighet gäller också specifikt för energifrågor; ”Verka för en bred och långsiktig energiöverenskommelse i riksdagen” – alltså motsatsen till vad som anges i Mohamssons & Åkessons pamflett.

Enigheten tycks dock mycket begränsad också inom regeringen kring hur Rådets rapport och rekommendationer ska tas emot: Medan statssekreterare Dyrsson i huvudsak håller med om slutsatserna, anger vikarierande klimatminister Britz att ”Det är tvärtom”.