Ann-Sofie Kall har i sin avhandling Förnyelse med förhinder vid Linköpings universitet, analyserat den energipolitiska debatten i riksdagen från 1980 fram till 2010. Och förnybar energi är enligt henne ett gränsbegrepp som kan ges olika betydelser.
– På 1980-talet stod det för sol och vind. De förnybara energikällorna skulle utvecklas i ett lokalt, småskaligt energisystem.
På den tiden var det Centerpartiet och Vänsterpartiet som var de främsta förespråkarna för ett sådant system. De blå partierna kallade dem naiva och verklighetsfrämmande, då de ville se ett storskaligt centraliserat energisystem och inte ville vinka hejdå till kärnkraften. Socialdemokraterna var enligt Ann-Sofie Kall otydliga i energifrågan.
Energi och klimat
Men på 90-talet svängde det både en och två gånger. Förnybar energi kom att förknippas med biobränsle, vilket upplöste motsättningarna mellan stor- och småskaligt. Det blev större samstämmighet i energifrågan och förnybar energi var inte ett alternativt system, utan kopplades till begrepp som utveckling, modernitet och tillväxt. På slutet av 90-talet ökade dock de politiska motsättningarna och kärnkraften blev både hot och argument. 2006 lyfte alliansen energipolitiken till global nivå och den blev nära sammankopplad med att minska klimatförändringarna.
Enligt Ann-Sofie Kall har mycket hänt med den förnybara energin men det finns en viktig punkt som återstår.
– Vårt transportsystem exempelvis, säger Ann-Sofie Kall. Vi har fortfarande en mycket stor fossilberoende bilpark. Där saknar vi ännu hållbara alternativ.