Fara när den ena gröna handen inte vet vad den andra gör

I tider av ekonomiska nedgångar talar man om behovet av att investera sig ur krisen för att få fart på ekonomin igen.

I coronapandemin var det en självklarhet för stora delar av världens regeringar att låna till stödpaket, där pengar till korttidspermitteringar, förmånligare a-kassa eller ändrade karensregler, lindrade de negativa konsekvenserna för företag och människor som drabbades av nedstängningarna. Allt detta med vetskapen att alternativet – att inte göra stora investeringar – leder till betydligt högre kostnader för människor och samhälle på sikt.

Omöjligt att applicera samma tankesätt

När det kommer till klimatkrisen verkar det omöjligt för världens regeringar att applicera samma tankesätt. Är det inte märkligt?

IPCC-rapporten var entydig. Det är människor som ligger bakom klimatförändringarna, och koldioxidutsläpp är den absolut största bidragande faktorn.

En ny studie av knappt 90 000 klimatrelaterade forskningsstudier visar att 99,9% är överens om mänsklighetens påverkan på klimatet. Till och med Internationella energiorganet säger numera att nya investeringar i fossilt måste få ett slut omgående. I tidskriften Nature kan vi läsa att 90% av all kol och 60% av all olja och gas måste stanna under jord för att vi ska klara klimatmålen. Ett rejält hot mot fossilbolagens lönsamhet, om det skulle realiseras.

Cop26 om finansiering

Under Cop26 ska onsdag 3 november handla om just finansiering. Stort fokus kommer att ligga på stöd till utvecklingsländer, vars resurser att ställa om är begränsade men som ofta drabbas hårdare av klimatförändringarnas konsekvenser. Av just den anledningen kommer också mycket fokus ligga på stöd till klimatanpassningar, och det är såklart av yttersta vikt.

Men ju mer vi väntar med problemet att minska de fossila utsläppen, desto dyrare kommer anpassningskostnaderna att bli. Så summan som de rika länderna kommer att behöva investera för att få önskad effekt kommer att öka över tid – om vi inte vänder utvecklingen snabbt.

Förväntningar och krav på finansmarknaden räcker inte

Under de senaste åren har stora förväntningar och krav ställts på finansmarknaden, som en katalysator för den gröna omställningen. EU kraftsamlar för att få finansbranschen att hjälpa till i omställningen genom Sustainable Finance-paketet, där taxonomin är den mest omtalade.

Det har gett effekt. Av alla nylanserade finansiella produkter i Europa har en stor del det senaste året haft ett hållbarhetsfokus. Men vår efterfrågan på hållbara investeringar överstiger tyvärr utbudet. Och framförallt kan man inte ta en genväg via finansmarknaden, om vi vill få en tillräckligt snabb omställning. De direkta regleringarna av företagen behövs också.

Strandade tillgångar – om politikernas löften infrias

SPP har sedan 2019 helt undvikit investeringar i bolag som producerar och distribuerar fossila bränslen i våra egna fonder, delvis för att vi vill uppfylla ansvaret vi känner – Parisavtalet säger att världen behöver styra kapital bort från det som smutsar ner allra mest. Men också på grund av de stora risker vi ser för strandade tillgångar i fossilbolagen när oljereserverna de sitter på måste stanna i marken för att världen minskar sin fossila användning.

Men den strategin stämmer ju bara om politikerna står för sitt löfte att styra bort från det fossila.

Långt ifrån lösning med globalt koldioxidpris

Detsamma gäller ett pris på koldioxid. Vi letar koldioxidsmarta investeringar, men bara när priset på koldioxid stiger blir företag som är fast i koldioxidtunga tekniker en sämre investering. Det är en extremt viktig punkt att lyfta på COP26 och för Sverige att driva på internationellt i alla sammanhang där det är möjligt.

Samtidigt är vi väldigt långt ifrån en lösning som innebär ett globalt koldioxidpris, och behöver se på alternativ under tiden. Regional utsläppshandel och klimattullar måste vara steg på vägen.

Vill stötta men måste leverera avkastning

Vi vill inget annat än att vara med och finansiera klimatomställningen, men har samtidigt en lagstadgad skyldighet att leverera avkastning till våra pensionskunder.

Så för att alla de insatser som COP26-politikernas gröna händer gör ska få någon effekt, så måste de också lägga den andra handen på bordet. Och den får inte fortsätta att subventionera fossila bränslen eller lägga pengar på klimatanpassning utan att höja priserna på det som skapar behovet för klimatanpassning.

Det skulle dels göra att finansmarknadsregleringarnas effekt minskar, då förtroendet för hållbara investeringar brister. Men framförallt skulle det göra att den gröna handens hårda arbete urholkas.

– Johanna Lundgren Gestlöf, hållbarhetschef på pensionsbolaget SPP