Planerad reträtt: Det kan kommunerna lära av Kirunas stadsflytt

Stadsflytten har inte orsakats av klimatförändringar, utan av gruvbrytningen. Men enligt Lisa Van Well är många av de frågor som Kiruna har ställts inför desamma som kommuner kan behöva hantera när klimatförändringarna gör det omöjligt att bo kvar.

När beskedet kom

En som har följt omvandlingen från början är Cecilia Engman, enhetschef för utredning och planering på Tekniska Verken i Kiruna. Hon hade redan arbetat flera år i staden när beskedet kom 2004.

– Jag har jobbat här sedan innan vi började prata om att flytta staden, säger hon.

Vid den tiden var Kiruna, enligt henne, en relativt lugn kommun. Det byggdes en del, men utvecklingen gick i ett normalt tempo. Att gruvan påverkade staden var ingen nyhet – men omfattningen var det få som hade förstått.

När LKAB meddelade att den fortsatta gruvbrytningen skulle påverka marken under Kiruna förändrades förutsättningarna. Malmkroppen lutar in under staden, och ju djupare gruvan bryts desto större blir deformationerna i marken. För att brytningen skulle kunna fortsätta behövde delar av Kiruna flyttas.

Det är ju över 20 år sedan, men minns du hur invånarna fick beskedet och hur de första reaktionerna såg ut?

– Det är klart att vissa tog det hårt och att det blev diskussioner. Men jag minns det som att alla fick veta om vad som skulle hända samtidigt, och att det ändå landade relativt bra då tidshorisonten var så lång.

Den långa tidshorisonten blev också avgörande för hur stadsomvandlingen kunde genomföras. Under de första åren handlade arbetet framför allt om planering. Därefter började den fysiska flytten av vägar, järnväg, vatten- och avloppsledningar och så småningom hela centrum.

– I början var det ganska mycket planering och det hände inte så mycket. Stadshuset blev egentligen den första byggnaden som öppnade i det nya centrumet, säger Cecilia Engman.

Stadsflytten blev vardag

I dag är stora delar av det gamla centrumet rivna och omkring 6 000 personer har berörts av den första etappen av stadsomvandlingen. Cecilia Engman berättar hur stadsomvandlingen blivit som en del av vardagen i Kiruna.

– Det finns ju barn som lever hela uppväxten i en stor byggarbetsplats. Barndomen är bara stadsflytt. Och på gymmet hör man hur folk pratar, om de är i etapp ett eller etapp två eller vad det är, säger Cecilia Engman.

Nästa etapp ska gå dubbelt så fort

Samtidigt är omställningen långt ifrån över.

I höstas meddelade LKAB att ytterligare omkring 6 000 invånare kommer att beröras när nästa etapp av stadsomvandlingen inleds. Beskedet kom bara någon vecka efter den uppmärksammade flytten av Kiruna kyrka – en händelse som följdes av medier från hela världen.

Cecilia Engman beskriver det som att andan lite gick ur många Kirunabor.

– Vi hade nog alla tänkt att nu börjar det här bli klart. Och så kom nästa etapp. Det var ganska tufft för många, säger hon.

Den första etappen har planerats och genomförts under omkring två decennier. Den andra ska klaras av på ungefär halva tiden. Samtidigt är förutsättningarna mer komplicerade. Ny mark ska hittas, detaljplaner tas fram och ny infrastruktur byggas, samtidigt som människor fortsätter att leva sina liv i staden.

Men frågan om var den nya staden ska växa är inte bara teknisk. Stadsomvandlingen har redan skapat konflikter om marken. Kiruna kommun förfogar över begränsade ytor, samtidigt som flera av de områden som diskuteras berör rennäringens intressen och flyttleder för renar. Andra platser är svåra eller olämpliga att bebygga.

När gruvan tränger undan staden behöver staden i sin tur ta ny mark i anspråk. Det innebär att stadsflytten riskerar att flytta konflikten vidare – från centrum till områden där andra näringar och rättigheter redan gör anspråk på marken.

– Nu är det mycket kortare tid. Vi vet fortfarande inte exakt var all ny bebyggelse ska hamna, och nio–tio år är väldigt kort tid när man ska planera ett helt nytt vatten- och avloppssystem, nya vägar och nya bostadsområden.

Lärdomarna från Kiruna

Samtidigt har den första etappen gett viktiga erfarenheter. En av de tydligaste handlar om hur människor påverkas av att flytta in i ett område som ännu inte är färdigt. När de första invånarna flyttade till det nya centrumet pågick byggandet fortfarande runt omkring dem. Bostäderna fanns på plats, men gångvägar, stråk och andra delar av miljön var ännu inte klara.

– De som flyttade först fick bo mitt i en byggarbetsplats. Det har varit mycket kritik mot det, och det är något man har tagit med sig inför nästa etapp, att kanske bygga färdigt mer innan människor flyttar dit, säger Cecilia Engman.

Erfarenheterna från Kiruna visar också hur lång tid en sådan omvandling faktiskt kräver. Planeringen måste hinna omfatta allt från bostäder och vägar till vattenförsörjning, skolor och annan samhällsservice.

– Det tar tid att göra sådana här saker. Man behöver låta planeringen ha sin gång. Om man riskerar att behöva flytta är det bra att börja tänka på det i god tid, säger Cecilia Engman.

Just den långa framförhållningen är något som även forskaren Lisa Van Well lyfter fram som avgörande när kommuner börjar diskutera planerad reträtt.

– Tanken är att det ska ske under lång tid, steg för steg. Det kan ta tio, femton eller tjugo år att genomföra en sådan process. Därför handlar det om att tänka efter före, säger hon.

Men enligt Lisa Van Well handlar en planerad reträtt om betydligt mer än att flytta byggnader. Minst lika viktigt är att involvera invånarna tidigt och skapa förutsättningar för att människor ska kunna behålla sin trygghet och gemenskap.

– Många vill ha kvar samma gemenskap och samma grannar. Den sociala delen är väldigt viktig, och invånarna behöver involveras tidigt, säger hon.

Den olösta frågan: Vem betalar?

Samtidigt pekar hon på en avgörande skillnad mellan Kiruna och de klimatrelaterade reträtter som kan bli aktuella i framtiden. I Kiruna har det funnits en tydlig aktör som både orsakat stadsflytten och stått för kostnaderna.

– I Kiruna var det tydligt att kommunen planerade, men att LKAB betalade. Vid klimatanpassning är det inte lika tydligt.

Just frågan om vem som ska betala är, enligt Lisa Van Well, en av de största utmaningarna när kommuner i framtiden kan behöva flytta människor och bebyggelse från områden som inte längre går att skydda mot klimatförändringarnas effekter.

Olika orsaker – samma behov av tid

Det finns också en annan viktig skillnad. Kirunas stadsflytt är en följd av gruvbrytningen – ett beslut som under lång tid har varit föremål för debatt och där nya markanspråk också har skapat konflikter, bland annat med rennäringen. En klimatrelaterad reträtt kan se annorlunda ut. När havet stiger eller marken inte längre går att skydda finns i slutändan ofta inget alternativ till att flytta.

Men oavsett orsaken menar både Lisa Van Well och Cecilia Engman att en sak är densamma: planeringen måste börja långt innan en flytt blir nödvändig.

– Det tar tid att göra sådana här saker. Man behöver låta planeringen ha sin gång. Om man riskerar att behöva flytta är det bra att börja tänka på det i god tid, säger Cecilia Engman.