Handel med utsläppsrätter infördes som ett sätt att minska utsläppen av växthusgaser. De delas ut gratis varje år till företag med tillstånd att släppa ut växthusgaser. En utsläppsrätt motsvarar ett ton koldioxid eller motsvarande i andra växthusgaser. De som klarar av att minska sina utsläpp kan sälja sina utsläppsrätter till andra företag. På det sättet ska en marknad skapas, är det tänkt, där minskningen av växthusgaser görs på det mest kostnadseffektiva sättet.
Emil Elgebrants forskning visar dock att det inte är så enkelt. Olika myndigheter ser på utsläppsrätter på olika sätt. Olika länder i EU har också haft olika uppfattning, vilket bland annat inneburit att företag kunnat tjäna pengar på att flytta sina utsläppsrätter mellan olika filialer i olika länder. I vissa länder är de momsbelagda, i andra inte.
Det finns 16 olika varianter på hur de bokförs och Emil Elgebrant konstaterar att reglerna – eller snarare bristen på enhetliga regler – kring utsläppsrätter är en juridisk snårskog.
Här kolliderar också olika rättssystem. Straffrätt, civilrätt, redovisningsrätt och beskattningsrätt, alla kan de komma till olika slutsatser om vad exempelvis utsläppsrätter egentligen är. Det här skapar osäkerhet, inte minst för den som ska värdera ett företag. Vad är dess utsläppsrätter egentligen värda? Någon praxis finns inte heller än, inga vägledande domar.
– Saken ställs ju inte på sin spets förrän en konflikt uppstår, vid en konkurs till exempel. Där blir bland annat skyddet av borgenärer beroende av hur ”objektet” klassificeras, säger Emil Elgebrant.
publicerad 24 oktober 2013