Fem orsaker – därför lyfter inte miljöfrågan

Visst kan vi peka på vissa framgångar. Avtalet för att stoppa kemikalier, typ freoner, som tunnar ut ozonlagret är det kanske mest framträdande. Men även på EU-nivå och nationellt i Sverige har framgångar nåtts. Många gånger bättre luft och vattenkvalitet samt direktivet om minst 20 procent förnybar energi till 2020 är tydliga exempel.

Men sett utifrån perspektivet hållbar utveckling globalt är bilden dyster. Vårt ekologiska fotavtryck ökar år från år. Det gäller även för Sverige, allra helst om vi mäter vår påverkan från konsumtionssynpunkt.

För var dag som går blir det alltmera uppenbart att den livsstil vi utvecklat i vår del av världen – och som nu sprids med stor hastighet till utvecklingsländerna – inte är förenlig med ett hållbart samhälle.

När vi väger in den exponentiella tillväxtens konsekvenser på litet längre sikt – en tillväxt på 5 procent årligen innebär en fördubbling av ekonomin på 14 år, en fyrdubbling på 28 år – blir resultatet skrämmande tydligt. Men vare sig miljöforskarna eller alla de organisationer som bär upp miljöengagemanget har lyckats ge hållbarhetsfrågan tillräckligt högt prioritet inom politik och näringsliv. Låt mig testa några möjliga förklaringar:

För det första. Frågorna är långsiktiga till sin karaktär. Vi vet från hjärnforskningen att vår förmåga att hantera problem – inte minst risker – på lång sikt är begränsad. Vi var jägare och samlare för bara tiotusen år sedan och då var det hot och risker i nutid som gällde.

För det andra. Utmaningarna på miljöområdet kopplas alltför sällan ihop med den sociala agendan. Miljörörelsen och miljöforskarna arbetar som regel på egna spår, långt från samhällsvetare och sociala folkrörelser. Men frågorna hänger ihop. Vi glömmer lätt att de sociala problemen är de mest påträngande för den stora majoriteten av mänskligheten. Även i Europa idag är den sociala utmaningen, inte minst arbetslösheten, den helt överskuggande i många länder. Klimatfrågan får marginell relevans i miljöer av socialt utanförskap.

För det tredje. Beslut om miljö och klimat fattas i en kontext som domineras av ekonomi, antingen på samhälls- eller företagsnivå. Dialogen med ekonomerna har haltat svårt sedan årtionden. Konventionella ekonomer styrs av modeller som inte förmår fånga upp miljö- och klimatfrågornas komplexitet, framför allt inte i ett långsiktigt perspektiv. Om dagens cost/benefitanalyser fått avgöra på den tiden vi byggde ut tunnelbanan – eller vattenkraften – undrar jag om vi någonsin satsat på denna typ av infrastruktur. Import av olja och kol och utbyggd bilism hade troligen setts som överlägsna alternativ.

Till detta kommer naturligtvis politikens misslyckande i de flesta länder – USA inte att förglömma – att med skatter och avgifter se till så att principen om att ”förorenaren betalar” verkligen gäller. Alltför många företag kommer undan med att inte behöva betala för de skador på naturen deras verksamhet leder till.

För det fjärde. Det faktum att miljö- och klimatåtgärder fortfarande ses som en kostnad – en börda – och ett hot mot jobben. Rader av studier visar att det inte behöver vara så. Tvärtom. En resurseffektiv ekonomi, med längre livslängd för produkterna, mer återvinning och återbruk av material skulle ge flera jobb, inte färre.

Slutligen. Till skillnad från organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter – där frågor om liv och död ställs på sin spets varje dag – har miljörörelsen sällan konfronterats med makten på ett tillräckligt utmanande sätt. Engagemanget finns där hos miljoner medlemmar men frågorna ställs sällan på sin spets. Följden blir att människor i gemen invaggas i tron att ”det var väl inte så allvarligt trots allt”.

Det finns givetvis andra förklaringar att ventilera. Men jag tror de fem jag kort redogjort för rymmer en ganska stor del av sanningen. I vårt viktiga arbete framåt krävs alltså en breddning av perspektiven:

– Engagera beteendevetarna och hjärnforskarna och formulera budskapen så att de når fram till människorna.

– Gift ihop den sociala och ekologiska agendan. Inte minst ett läge där digitaliseringen av ekonomin vänder upp och ned på det mesta.

– Tvinga fram en verklig dialog med de konventionella ekonomerna och utveckla en samsyn om hur ekonomi och ekologi – som har samma språkliga bas – kan samverka. Bara sådan verksamhet som är miljömässigt hållbar bör i längden accepteras.

– Utveckla nya former att utmana makten, som blir lika mycket en fråga om liv och död, som när mänskliga rättigheter står på spel. När allt kommer omkring är tillgången till friska ekosystem och ett stabilt klimat en mänsklig rättighet.