Inga produkter i varukorgen.
Optimerad livsstil – en skör tråd
I jakten på materiell standard håller livskvalitén på att gå förlorad när de ekologiska fotavtrycken sväller allt mer.
Ett första steg mot att bryta utvecklingen är att betala för vad saker och ting faktiskt kostar, skriver Per Gyberg, docent vid Linköpings universitet.
Om alla levde som jag skulle det behövas tre jordklot enligt wwf:s fotavtryckskalkylator. Jag har febrilt letat efter någon kalkylator som ger en mer smickrande bild men inte lyckats. Jag försökte till och med ljuga för mig själv för att få det hela att minska men fick ”bara” ner min påverkan med 0,03 jordklot. Förutom tid (som ju är en väldigt vanligt förekommande ursäkt för att inte göra det som man själv anser att man borde göra) så har jag förmodligen de resurser som krävs för att välja mer miljövänliga alternativ, och jag gör det också. Ändå är mitt fotavtryck enormt. Biogasbil, återvinning, vegetarian, standbyförbud, kravmärkta varor och allt annat jag gör tycks i det närmaste meningslöst om mitt leverne ändå innebär ett så brutalt och orättfärdigt överutnyttjande av jordens resurser. Hur i hela friden ska jag minska mitt fotavtryck? Vad är det jag missar?
Ett reflexartat svar på denna typ av frågor är att vi behöver mer och bättre kunskaper som medborgare och konsumenter. Helst ska vi utbilda barn från tidiga åldrar så att de lär sig att agera ”rätt” redan från början. Det finns också gott om kampanjer och rådgivning av olika slag liksom information på nätet där man kan få reda på hur man ska göra för att göra rätt. Det satsas stora summor för att förnya, förbättra och anpassa denna information till oss som behöver den. Detta är förstås väldigt bra eftersom vår påverkan annars hade varit ännu större.
Det andra, till det förra mycket tätt sammanhängande, svaret på denna typ av frågor är att vi ska effektivisera alla de tjänster vi känner att vi behöver. Snålare kylskåp, TV-apparater, playstationkonsoller, mobiler, surfplattor, tvättmaskiner, torktumlare, bilar, kylskåp, lampor, flygplan liksom allt däremellan och lite till.
Kombinationen av dessa två svar innebär en slags optimerad livsstil. Den tillåter oss att fortsätta leva som om ingenting har hänt – eller håller på att hända – med gott samvete. Problemet är dock att detta är en otillräcklig väg att gå och att det blir en mycket ensidig förskjutning av ansvaret till den enskilda individen. Tillkortakommanden kan alltid förklaras med att det fanns för lite kunskaper, att teknikerna inte är tillräckligt utvecklade än eller att man inte har råd med de nya teknikerna.
I Sverige slår vi oss ofta för bröstet i miljösammanhang eftersom vi anser oss vara så duktiga. I vissa avseenden är vi onekligen det (t ex vad det gäller återvinning). Dessutom verkar det finnas både en vilja och ett intresse hos många för att göra mer. Ser man till helheten av vår miljöpåverkan är vi dock, trots detta, ett av världens värsta länder. De resurser som krävs för att jag ska kunna leva mitt liv är helt enkelt på tok för stora.
Det fanns en tid då det drogs likhetstecken mellan materiell standard och livskvalitét. I ”lortsverige” var det nog så. I dag är detta samband obsolet för de flesta i Sverige. Ändå är det som att vi är rädda för att vår livskvalitét ska gå förlorad om vi ”anpassar” oss för mycket (att vi skulle hamna på ”Medeltiden”, ”1800-talet” eller något annat hemskt) men det enda vi egentligen riskerar att förlora är livskvantitet. Livskvantitet är som mat utan näring. Ironiskt nog så är det just livskvalitén som kommer gå förlorad om vi inte har modet att bryta den kortsiktiga och destruktiva rovdrift som krävs för att jag ska kunna fortsätta med min snabbmatslivsstil. Ett första steg skulle kunna vara att vi fick betala vad saker och ting faktiskt kostar. Det gör vi inte idag.
