Nationella infrastrukturplanen: 10 punkter där Sverige kan bli bättre

1. Klimatberäkningar. Det är en allvarlig brist att åtgärderna som föreslås inte har klimatberäknats. Regeringen anger att klimatpåverkan minskat jämfört med Trafikverkets förslag, men skillnaderna är inte enorma, och mycket talar för att Naturvårdsverkets kritik att planen inte följer klimat- och hållbarhetsmålen fortsatt gäller. Vi behöver veta att planen bidrar till att 2030-målet i det klimatpolitiska ramverket nås.
2. Fyrstegsprincipen. ”Trafikverket ska fortsatt aktivt verka för fyrstegsprincipens tillämpning i ett fungerande samspel mellan nationell transportinfrastrukturplanering och fysisk planering på lokal och i vissa län regional nivå”. Givet att statliga Klimaträttsutredningen precis slagit fast att betydande förändringar måste ske för att Trafikverket verkligen systematiskt ska föreslå effektiviseringar i första hand, är detta en för svag styrning.
3. Järnvägsunderhållet. Regeringen har stora förhoppningar på att underhållet ska bli mycket billigare, men om det inte lyckas blir underhållsskulden för framtiden ännu större. Denna budgetpost behöver utökas, förslagsvis på bekostnad av en del av de nya vägprojekten.
4. Regionförstoring. Planen utgår ifrån en fortsatt regionförstoring som inte alls problematiseras; vi ska kunna transportera oss längre för att jobba. Med pandemins erfarenheter i färskt minne, och i linje med fyrstegsprincipen, kan det vara relevant att i högre utsträckning överväga hur behovet av dagligt resande kan minska.
5. Intermodalitet. Transportslagen behandlas vart och ett för sig i planen, utan en enda rad om hur de kan samverka bättre och vi alla vara mobilister istället för till exempel bilister. Detta behöver vara en tydlig utgångspunkt för planen.
6. Nollvisionen. Planen slår fast att trafiksäkerheten ska förbättras och Eneroth anger att Nollvisionen ska fullföljas. Det är ett steg tillbaka från en tidigare inriktning, som 2030 står för, att alla som dör och skadas allvarligt i och av trafiken ska omfattas – alltså de 210 som omkom i trafiken 2021 men också de drygt tio gånger fler som dog av trafikens utsläpp.
7. Autonoma fordon och transporter. Mot slutet av planperioden (2033) bör självkörande, autonoma fordon vara relativt vanliga på våra vägar. Det ställer andra krav på infrastrukturens utformning, men kan också ge möjligheter att effektivisera transporterna och minska ytorna som krävs. Detta finns inte alls med i planen och bör skyndsamt utredas.
8. Elektrifiering och vätgas. Regeringen föreslår att förutsättningarna för elektrifiering på oelektrifierade banor som till exempel Inlandsbanan eller Stångådalsbanan, till exempel med vätgas, ska utredas längre fram, utan något årtal. Det bör ske i närtid för att dra nytta av möjligheterna till delfinansiering och av att detta kan bidra till 2030-målet. De elektrifierade vägarna, med fokus på tung lastbilstrafik, finns inte alls med i planen. I takt med att batterikapacitet utvecklas och laddning blir allt snabbare, kan deras värde minska men att inte alls ha med dem är en tråkig nedprioritering.
9. Cykling. Det är utmärkt med en betydande cykelsatsning, men den bör kombineras med möjligheter till ett mer självständigt nationellt cykelvägnät – alltså inte beroende av att vara intill en bilväg – och utgå ifrån ett nationellt cyklingsmål, som ännu inte finns.
10.  Flyget. Som det enda betydande transportslaget finns flyget inte alls med, förutom i frågan om bidrag till icke-statliga flygplatser. Eftersom såväl elflyg som bioflyg bör vara kommersiellt tillgängliga innan 2033 är det rimligt att i planen ha med vad det innebär i termer av utbyggnad av flygplatser, laddinfrastruktur etcetera, men också avseende vad som är det effektivaste transportslaget att fokusera på för olika sträckor.

Här finns planen.

– Maria Stenström och Mattias Goldmann, 2030-sekretariatet